sårade ord. oneshot |
Att ligga i ett gungande rus utav hans värme och känna hans smått sårade ögon ömt söka igenom min kropp efter ännu flera misstolkade ord, det var vackert alltsammans då vi låg där, tysta för att inte bevisa att våran önska om att aldrig bli sårade igen endast var en utmattande illusion utav sårskorpor som aldrig skulle försvinna. Men just i detta ögonblick kunde livets ljusa strålar inte bli bättre, då dom lös just på min hand som sakta smekte din kind, hans kind hade blivit lurad utav ensamheten och rädslan för att bli lämnad, då jag kände fjunen under mina fingertoppar ville jag så gärna viska säkerheten i ditt öra, jag ville viska att jag aldrig skulle lämna ifrån mig min livskraft. Men jag tordes inte då det lutade mer att livskraften ville lämna mig. Jag låg där fylld utav mitt tomrum och plötsligt kändes centimeterna emellan oss så mycket mer äv avtåndet mellan japan och sverige, jag plågades verkligen samtidigt som jag kände hur du sökte min uppmärksamhet för att inte bli bortglömd, lilla vännen jag kommer aldrig kunna glömma dig, när din hand sedan hade nått mina ömma axlar fick jag nog och satte mig upp, ryckte upp harmonin i rummet, tog tag i rötterna och bara slet bort alltihopa. Tystnad. ”Du behöver inte vara rädd för att jag lämnar dig, jag går sönder när jag vet att du varje dag plågas utav tankarna på ensamheten.” Jag tror jag vände mig om för att se om jag sårat dig mer än vanligt då jag bröt våran rytmiska kärlek, men jag visste att allting bara var ett skal utav något så tomt, så tomt. Och jag möttes utav dystert mörker ifrån ditt vackra ansikte, tyngande tårar och mungipor som hängde ända ner i marken. Äntligen så tordes jag, jag tordes kolla in i dina besvikna ögon som så enkelt knuffade mig ur rutan, du kollade upp i taket då jag försökte möta din blick, vi fann helt enkelt inte varandra på stigen. Tog din hand i min, drog lite i ditt finger för att visa att jag behövde din säkerhet, jag behövde att dina ögon förstod mina, jag behövde att du kramade om min hand lika hårt som jag brukade krama om din. Jag lade mig ner igen, sårad av att du inte kunde säga något, inte kunde sätta ord på våran relation. Vi kunde inte vara hemlighetsmakare för alltid älskling, hur du än försökte och ville, det funkar inte så i detta frustrerande universum. Och gropen där jag legat förut som hade varit så, så uppenbar, fanns inte längre, jag kunde inte krypa in vid din bröstkorg och andas in din lukt i näsgångarna, jag fick inte stopp på blodet som hektiskt pulserade i mina ådror, jag kunde inte. Obekvämt låg jag där, rädd av kylan i din blick, orörd utav dina kalla händer, oälskad utav dina ögon som vägrade granska mig. Då du reste dig upp gick en rysning igenom min kropp och jag kunde nästan höra den sorgsna melodin som innan varit glada skratt, eka igenom rummet. Och ensamheten var enorm trots att du stod någon meter ifrån mig och torkade bort dom lömska tårarna som hängde längs dina kinder. Trots att du visste att mina händer fumlade efter dina gjorde du ingenting för att hjälpa mig hitta dig, du stod där, vände dig om och kunde äntligen kolla på mig. ”Älskling vi kan inte vara hemlighetsmakare för alltid. Hur du än försöker och vill så går det inte.” Det var som att du läst det ur mitt huvud, att du blivit jag för en sekund. Dina ord brände mina fingrar trots att jag syndigt nog tänkt dom orden själv. ”Vi är ingen jävla hemlighet om du trodde det, att jag älskar dig är det många som vet.” du tog ett par ostadiga steg emot dörren, vände, stannade, kollade på mig och grät. ”Jag är inte en utav dom.” Har jag aldrig berättat för dig att jag är känslig som en glasvas? Kommer du inte ihåg då jag låg bredvid dig när du grät och jag kysste dig, berätta för dig hur mycket jag älskade dig minst hela natten, till och med lite in på dagen därpå? Då du sen somnat kände jag lugnet inombords, kände dina andetag som långsamt drog mig i en djup sömn. Det var längesedan jag sov på riktigt, jag sov för att jag kände din färgstarka värme bredvid mig, kunde känna lukten utav ditt hår och fläta in mina fingrar i dina. Kylan du kom med tog du inte med dig när du gick, du lämnade den kvar hos mig och jag kommer aldrig kunna glömma det, då gropen där du låg finns kvar än idag, jag gråter varje gång jag inte kan känna din färgstarka värme bredvid mig, älskling. Men vi håller det hemligt precis som vi gjorde med våran förnekade kärlek.
|
|
|
|
