En dag kommer döden |
När du ser på mig med dina vackra ögon. Hur de skriker, nej vrålar, om sorg och smärta så ofantligt magnifik att jag knappt kan föreställa mig den. När du vandrar så otåligt fram och tillbaka på ett så maniskt vis att jag knappt kan hålla mig själv från att omfamna dig, fastän jag ligger paralyserad, fjättrad. När du sitter vid min sida med tårar på dina bleka kinder, ditt vita puder lämnar spår. Allt jag vill är att sträcka ut handen och torka bort kristallerna.
Och sen, när jag i drömmarnas land är den som skriker efter hjälp. När jag är den som ber om hjälp men ingen hör. Ingen lyssnar på någon som inte talar. När mina ögon så förtvivlat försöker skrika om hjälp och befrielse men bojorna runt min världsliga kropp är för hårt bundna. När paniken växer sig övermäktig och hjärtats rörelser visar fara på monitorn, då när folk springer till min sida och för en gångs skull visar oro. Men jag vet att den är för annat än paniken.
Jag minns. Jag minns ljus och ljud och panik och smärta och...förlust. Död. Förtvivlan. En bil och mer ljud, ljus. Blå ljus. Jag minns att vakna, att förlamad ligga på en plats jag inte känner. Och jag minns ensamheten. Att vara övergiven i vita rum. Jag minns okända varelser som oroade böjer sig över vad de kallar min kropp, en tingest jag inte ens känner. Aldrig riktigt kännt men nu är allt som kallas känsel raderat. Jag minns tiden som förflöt, tiden då ensamheten var allt jag hade. Ensamheten och tankarna. Och jag minns att jag såg ögon. Jag såg ögon framför mig, minnen av en lukt och minnen av trygghet från just de ögonen. Jag minns att jag saknade de ögonen. Jag minns att tiden gick ännu mer, längre och att du en dag bara stod där. Dina ögon utstrålade samma sorg och smärta som idag, men där fanns även lättnad. Jag minns att du satt där i mörkret med mig, viskade ord om evigheten och om hur ledsen du var. Fast jag minns inte för vad. Jag minns att du berättade om mitt liv för mig, om saker jag trodde glömt. Jag minns så mycket nu.
En dag kommer döden. En dag kommer döden och han kommer ensam. Han tar dig ensam. Han rycker dig från det du kallar verklighet och han tar tag i dig så hårt att blåmärkena aldrig försvinner. En dag kommer döden och då finns det inget du kan göra. Inga ord att säga och inga böner att be.
En dag kommer döden och gör allt vackert igen.
|
| Kommentarer | | Haiduciin - 25 maj 10 - 04:20 | | Helt otroligt. |
|
|
|
