Vill du fortfarande ha mig, när solen gått ner? |
Vill du fortfarande ha mig, när solen gått ner?
Jag har en fantastisk utstrålning, det är därför alla vill vara i min närhet.
Jag har en oemotståndlig blick, som får folk att gå med på vad som helst.
Jag säger de rätta orden, och alla faller för mina lögner.
Jag har allt, utom mig själv.
*
– Alex, vad tänker du på? Frågar Lisa.
Hon ligger med huvudet i hans knä och kisar upp mot honom, bländad av solens strålar. Alexander ler.
– Ingenting, speciellt. Säger han.
Vad tänker du på?
– Jag… nej, inget särskilt. Säger hon.
Det är söndag. De sitter på en bänk vid hamnen och tittar ut över vattnet som glittrar i vårsolen. Lisa gäspar, vänder sig och borrar in ansiktet i Alexanders mage, andas in hans lukt. Han skrattar och smeker henne över armen. Hon ler.
De sitter tysta en stund.
– Du… Säger Lisa och sätter sig upp intill honom.
Det var faktiskt riktigt hemskt det där du gjorde mot Rasmus innan idag.
Alexander suckar besvärat då han påminns om dagens händelse.
– Det var ju bara på skoj… det fattar han.
– Men… han grät ju. Påminner Lisa och ser allvarligt på Alexander. Han stirrar ett tag på en båt som syns som en liten vit trekant borta vid horisonten.
– Alltså Rasmus, han är så jävla överkänslig. Han vet att jag aldrig skulle ha gjort det. Säger han tillslut, skakar förnekande på huvudet och flinar lite.
Lisa tittar sorgset ut i havet.
Hon funderar på hur det skulle vara under vattenytan. Hon kan nästan se sig själv flyta i det grönskimrande vattnet när nere. Fridfullt.
– Undrar du inte… hur det skulle vara under ytan? Tänker hon högt och lutar sitt huvud mot Alexanders axel. Han sneglar på henne en kort stund.
– Nej.
*
När Alexander ligger i sin säng på natten, har han svårt att somna. Han tänker på det han gjorde mot Rasmus, ser det framför sig.
Hans gäng hade hängt vid stationen och Alexander hade skämtat lite med Rasmus.
– Kom Rasmus, hade han sagt och tagit tag i hans luva. Tåget kom just inrullande på stationen och Alexander drog Rasmus mot perrongkanten. Rasmus stretade emot och försökte slita sig ur hans grepp. Alexander skrattade iskallt och de andra killarna i gänget skrattade lite tillgjort.
– Nu kommer tåget, sa han retsamt till Rasmus och tryckte honom alldeles för nära kanten så att han nästan kunde ha ramlat ner på spåret. Då skrek Lisa till.
– Alex lägg av!
Alexander släppte taget om Rasmus och han sprang bort från kanten. Tåget stod stilla på perrongen med öppna dörrar, det fanns egentligen ingen risk att det skulle köra på Rasmus. Det skulle inte ens avgå förrän om fem minuter, men Rasmus hade ändå blivit så rädd att han grät. Lisa såg anklagande på Alexander.
– Men, Rasmus jag skojade ju bara! sa han och tittade på honom där han stod och snyftade. Han gav Alexander en arg blick bland tårarna och gick därifrån.
– Schyst Alex, sa Micke halvt skämtsamt. Alexander blängde irriterat på honom och han tittade ner i marken. Gustav stod bredvid honom och fingrade rastlöst på sin mobil. Lisa såg upprörd ut.
När Alexander tänker tillbaka på det hela, minns han blicken Lisa gav honom tydligast av allt. En blick som sa ungefär ”vad gör du med dig själv?”. Alexander skämdes, han sov inte många timmar den natten.
*
Nästa dag i skolan fick han en utskällning av matteläraren för att han var sen. Det fick honom att må ännu sämre.
– Vi sticker ut, sa han till Micke och Gustav. Måns och Jennifer följde också med. De skulle ut och röka. Rasmus var inte i skolan idag och Alexander märkte att Micke och Gustav utbytte blickar mellan varandra. Det irriterade honom, men han höll masken.
Han tände en cigarett och kände att någon betraktade honom. Det var Lisa, hon var på väg mot ingången där de stod, och hennes ögon borrade sig rakt igenom honom.
– Hej, sa hon när hon kom fram och hela Alexanders gäng hälsade. Hon gick fram till honom och pussade honom enkelt på munnen, sen fortsatte hon in i skolan.
Alexander tog ett djupt bloss.
– Men i alla fall, vad har ni gjort i helgen? Frågade han och låtsades som om allt var som vanligt.
– Jag och Mikael var hos Lina, sa Gustav och tog ett bloss han med.
Alexander vaknade till lite för han trodde nästan att Gustav skulle säga Lisa.
– Jaha, sa han och log uppmuntrande mot Gustav.
Gustav sken upp lite som om han hade sagt någonting bra och Alexander lät honom tro det också.
– Vad gjorde ni då? undrade Måns som hade satt sig ner, tillsammans med Jennifer, på en bänk. De höll i varsin cigarett.
– Nä, de hade fest alltså. Hon och hennes syrra Malin du vet, förklarade Micke för Måns med ett hånleende på läpparna. Måns blev lite generad och stirrade ner i marken. Jennifer tittade konstigt på honom en stund. Hon lade benen i kors och suckade en aning irriterat.
*
Vid lunchen möttes Alexander och Lisa igen. Alexander stod i matkön och slevade upp lite tomatsoppa i sin tallrik. Lisa satt vid ett runt bord med två kompisar och betraktade honom. Hon log inte, som hon brukade göra. Alexander ignorerade henne, tog en macka, ett glas mjölk och väntade in sina kompisar. Micke och Gustav följde med honom när de tagit mat, och de satte sig allihop vid ett av långborden. Måns gjorde dem sällskap, men Jennifer syntes inte till.
– Du Alex, vad är det med Lisa? frågade Gustav plötsligt. Micke tittade upp från sin mat och såg försiktigt på Alex.
– Inget. Vadå då? sa Alexander bittert och såg med en varnande blick på Gustav. Han började nervöst röra i sin soppa, samtidigt som Micke började äta av sin macka. Alex suckade.
Efter lunchen gick Alexander ifrån sitt gäng för en gångs skull och letade upp Lisa. Hon satt på en bänk utanför kafeterian och pratade med Julia, en av hennes kompisar. Alexander tvekade, men gick fram tillslut.
– Hej, sa han till Lisa och sneglade sen lite på Julia. Hon tittade på honom som om han var något slags helgon.
– Hej… sa Lisa utdraget. Julia tittade från Lisa till Alexander.
– Du, jag ska gå och köpa kaffe. Vill du också ha? Frågade hon tillslut när det hade varit tyst en stund. Hon såg frågande på Lisa.
– Ehm, nej tack. Jag är inte så sugen, men gå du. sa Lisa och log lite mot Julia.
Julia reste sig, såg på Alexander en kort stund och gick sedan bort mot kafeterian. Alexander slog sig ner bredvid Lisa. Han ville kyssa henne, men förbjöd sig själv. Han ville inte göra det här, med människor omkring. Lisa var för viktigt för honom.
– Du, är du sur eller nåt? frågade han och försökte låta lite stöddig. Han ville inte att hon skulle tro att han tog illa upp när hon var så avlägsen som hon var just nu.
– Nej. suckade hon, mest bekymrad.
Alexander tittade frågande på henne. Men han anade att hon tänkte på det där med Rasmus.
– Det är inte bara för det där med Rasmus, sa hon sen, som om hon hade läst hans tankar, det är för allt som har hänt på sista tiden.
Lisa tittade ner på sina händer som vilade i hennes knä ett tag och såg sedan upp.
– Jag är inte kär i det du gör, jag är kär i den du är, sa hon sen och det fanns nästan en antydan till ett leende. Alexander visste inte hur han skulle ta det som hon sa. Det fick honom att känna sig både ledsen och lycklig. Han visste inte varför.
– Men jag tror inte att jag orkar med det här nu. Det är… för jobbigt, att se dig hålla på såhär. sa hon sen.
Orden kom som knivhugg ända in i Alexanders själ. Lisa tittade inte ens på honom, som hon alltid brukade göra. Det var som att hon inte orkade längre, orkade inte se på honom.
Alexander kämpade stenhårt för att hålla tårarna tillbaka. Han hatade henne, han hatade att hon fick känslorna att explodera inuti honom! Han hatade att hon fick honom att känna sig så konstgjord och förvriden.
Han stirrade ner i golvet, rörde sig inte ur fläcken, pressade sig till att inte göra någonting, inte visa något, inte känna något, inte säga något…
– Jag bryr mig ändå inte… om vad du tycker. Jag skiter i dig! vräkte han ur sig till Lisa och utan att han själv förstod vad som hade hänt, reste han sig och gick iväg från henne.
Hans ögon brände för att han höll tårarna inne så länge. Elever stirrade på honom, men han såg inte dem. Han såg inte deras ansikten, såg bara livlösa skuggor som inte längre hade någon betydelse. Han lämnade skolan, utan ett ord till någon av dem som försökte prata med honom.
Jag utplånar mig själv, när jag slänger ur mig lögner.
Du dödar min fasad, när du ger mig sanningen.
Mina kulisser kollapsar över mig.
Och… vem är jag, när publiken blundar?
*
Följande dag efter ville Alexander absolut inte gå till skolan. Men hans pappa lyckades tvinga iväg honom. Eftersom Alexander inte ville berätta hur han mådde, så fanns det ju ingen anledning till att inte gå till skolan.
Varje sekund kändes som en evighet för Alexander, när han vandrade igenom skolan till den avdelning hans linje hörde till.
Det kändes som om alla tittade på honom, på ett visst sätt, när han stod vid sitt skåp.
– Hej Alex. hälsade Micke som kom fram från ingenstans.
– Tja. sa Alexander självsäkert och log mot honom. Micke slog sig ner i en av sofforna som fanns intill skåpen. Han satt bredbent och fingrade med sin mobil.
– Vi har matte nu va? frågade Alexander och satte sig bredvid honom.
– Japp.
Micke hade ett outgrundligt ansiktsuttryck och han fortsatte hålla på med mobilen utan att säga något. Alexander tyckte att det kändes jobbigt att sitta i tystnad och bli totalt ignorerad av sin kompis. Han trummade rastlöst med fingrarna på sina knän och försökte hålla tålamodet. Han hoppades så innerligt på att han inte skulle träffa på Lisa idag.
Fler från klassen dök snart upp. Micke slutade hålla på med mobilen så fort Gustav kom. De hälsade glatt på varandra. Alexander fnös åt dem, de var som ett gift par, kunde inte klara sig utan varandra. Han nickade till en hälsning åt Gustav. Gustav nickade tillbaka och Alexander märkte av hans skeptiska attityd mot honom.
Plötsligt kom Rasmus från änden av korridoren. Alexander kände en obehagligt stickande känsla i magen och tappade all kontroll på en och samma gång. Han hade rest sig och skyndat fram till Rasmus.
– Du Rasmus, förlåt för det där jag gjorde. Jag vet inte varför… jag, det var inte meningen.
– Nej, visst! avbröt Rasmus kyligt och passerade Alexander. Han gick till sitt skåp och alla runt omkring betraktade honom med medlidande blickar.
Alexander kände hur en sten sjönk i bröstet på honom, när Rasmus och de andra i klassen gick förbi honom. De såg inte på honom, han var som luft nu. Den här gången kunde han inte hjälpa att tårarna vällde fram i hans ögon.
Han hade ingen, han hade aldrig haft någon. Och den enda han hade haft på riktigt, hade han gjort sig av med; Lisa.
Alexanders mattebok föll i golvet med en smäll, tillsammans med hans pennfodral. Han orkade inte mer. Ingen fanns i hans närhet, så han sjönk ihop med ryggen intill skåpet och grät. Ingenting, skulle bli sig likt igen.
*
Alexander stannade hemma från skolan i två dagar efter händelsen, han ljög för sin pappa att han hade feber och huvudverk. Det gav sina fördelar. Hans pappa pysslade om honom och fick honom att känna sig lite bättre till mods.
Men på torsdagskvällen hade pappa sagt att han borde orka med att gå till skolan den sista dagen på veckan. Alexander hade försökt att argumentera emot, säga att han hade ont i magen också. Men hans pappa hade inte gått på det.
Nu var det fredag och Alexander gick motvilligt till skolan. Han kände sig uttittad så fort han kom dit. Folk viskade runt honom och nästan inga sa hej till honom. Han var inte van vid det här. Han var van vid avundsjuka blickar, beundrande blickar och tusentals hejanden.
För en vecka sen var han en av dem mest eftertraktade killarna i hela skolan. Han var en av dem som alla hade koll på, var intresserade av, avundsjuka på och ville umgås med.
Nu var han… ingen särskild. En nobody.
Han vandrade runt som ett spöke, han hade aldrig känt sig så ignorant och förolämpad. Inte ens tjejerna visade något intresse för honom. Hade de någonsin gjort det föresten? Var allt bara en dröm? Var hela han bara en stor lögn?
Alexander försökte trycka bort tankarna, han gick fram till några människor som han kände lite sådär och sa hej till dem. Han behövde något, någon, eller en konversation… Och de sa hej, till Alexanders lättnad.
– Det är du som är Alexander va? frågade en kille och såg på honom med ett litet leende. Alexander glömde bort att svara. Hans tankar sa: ”Nej, jag är inte Alexander. Alexander existerar inte på riktigt, han är bara en illusion. Han finns inte, han finns inte…”
– Mm. lyckades han få ur sig tillslut. Alla tittade konstigt på honom och utbytte sedan blickar med varandra.
– Ni då. Vilka är ni? sa han, för att få dem att stanna. Alla presenterade sig för Alexander, men han glömde bort alla namnen så fort han hört dem. Allt kändes så meningslöst i stunden.
– Ska ni på någon fest i helgen då? frågade han och såg på dem.
De var tre killar och två tjejer. Alla såg lite nervösa ut, som om de gick igenom något slags test där dem stod.
– Mm. Vi ska till Dante och Fredrik… ifall du vet vilka dem är? sa den ena tjejen med ganska pipig röst. Alla killarna log åt henne förutom Alexander. Han såg mest besvärad ut. Men tillslut log han ansträngt, när han såg att tjejen tittade på honom med frågande blick.
– Öh, ja. Ikväll eller? frågade han och tittade ner på tjejen. Hon nickade.
– Mm. Ska du dit?
Alexander såg en stund på båda tjejerna som tittade inbjudande på honom. Killarna såg avundsjuka ut. De ville vara i hans kläder.
– Vet inte. Alltså, jag vet inte var dem bor. sa han och skrattade. Tjejerna skrattade också och killarna såg allt mer otåliga ut.
– Men du, häng med oss dit då. sa tjejen med pipig röst. Hon som stod bredvid nickade ivrigt. En av killarna vred lite på sig där han stod och dem andra såg inte så entusiastiska ut dem heller. Alexander log lite.
– Visst, sa han och drog fram mobilen ur fickan, kan jag få era nummer då?
Tjejerna nickade glatt och killarna försökte le men det gick inte så bra. De såg mest ut som om dem var kissnödiga.
När Alexander hade fått allas nummer och de hade fått hans sa han att han skulle höra av sig och sen gick han bort mot skåpen. Nu kände han sig bättre igen. Han skulle tacka sin pappa för att han tvingade iväg honom till skolan idag.
”Perfekt” tänkte han. Han visste egentligen precis var Fredrik och Dante bodde. Men det hade varit ett smart drag att låtsas som om han inte visste det.
*
Dagen flöt på för Alexander. Micke, Gustav, Måns och Rasmus låtsades som att de inte såg honom. Han hade inte sett till Lisa än så länge. Hon kanske inte var i skolan idag.
Alexander hade just slutat matten och var på väg till skåpen för att lämna sina saker då han mötte henne.
Han stannade mitt i korridoren. Hon var på väg åt hans håll, med två andra från hennes klass. Han fick nästan en panikattack. Han ville gå tillbaka in i klassrummet han just gått ut från, men förmådde inte att röra sig ur fläcken. Lisa kom närmare och närmare och just när Alexander tänkte ”nu är det kört”, svängde hon och kompisarna in i ett klassrum.
Hon hade bara gett honom en liten blick precis innan hon försvann, en blick som var svår att tyda. Men hon var definitivt inte glad.
Alexanders hjärta lugnade ner sig, efter att ha hamrat i bröstet på honom en lång stund. Men han kände sig inte alls bra. De två hade inte pratat sen i tisdags då han hade sagt… de där sakerna.
Han stod kvar ensam i korridoren, med matteböckerna i händerna. Han visste, att det bästa hade varit om han inte hade varit kär i Lisa. Han önskade att han inte var det, önskade att han inte kände någonting för henne. Men det fanns ingen starkare energi, än attraktion. Till och med en sån som Alexander blev maktlös när det gällde kärleken.
Han gick med tunga steg till skåpen, orkade inte ens se tuff ut. Han hade släppt taget om allt, för tillfället, och det märktes tydligen utåt. För när han var framme vid skåpen tittade alla på honom som om han var den nya killen i klassen. Han sträckte på sig lite och harklade sig som för att poängtera att han var vid liv, att han hade samma röst, att han var samma gamla Alex. Han tittade på Rasmus en sekund när han låste upp skåpet och la in matteböckerna. Rasmus gjorde en dissande min som fick Alexander att smälla igen sitt skåp av ursinne. Han låste det och gick därifrån med väskan över axeln.
Det var bara en lektion kvar, efter tjugominutersrasten, så Alexander övervägde att inte sticka hem, trots att han ville.
Han gick ut och rökte en stund. Det regnade ute och han sparkade irriterat i marken. Fan vad han hatade allt!
Han tänkte på festen han skulle gå på. Det hade gjort honom så glad, att han skulle slippa sitta ensam hemma ikväll. Det skulle han inte klara av.
Men nu kändes festen väldigt meningslös. Lisa skulle inte vara med honom…
Visserligen brukade hon inte vilja följa med så ofta ändå, när de var tillsammans, men de brukade vara själva hemma hos henne. Han skulle nog sakna det mest av allt. De där kvällarna, då de kunde ligga och prata i timmar, om allt. Kyssarna, omfamningarna… att få andas in hennes lukt. Eller, att bara få känna hennes närvaro. Tårarna höll på att tränga sig fram i ögonen på honom och han drog ett extra djupt bloss av cigaretten.
”Lisa…”
*
När skolan var slut gick Alexander ut snabbt ut, han ville inte spendera en sekund till med alla förolämpande blickar. Han plockade upp mobilen och sms:ade Jenny, tjejen som hade bjudit med honom till festen.
– När ska ni dit? skrev han och skickade iväg sms:et. Han satte sig på en bänk en stund och kände sig rastlös. Klockan var halv tre och höstsolen sken svagt på himmelen.
Alexander fick syn på Micke och Gustav, de kom precis ut ur skolan. Rasmus syntes inte till och Alexander reste sig snabbt. Han måste göra något, säga något. Han kan inte ha förlorat dem helt och hållet.
– Tja. sa han till dem när de hade stannat. Gustav såg förvånat på honom. Alexander brukade inte vara så entusiastisk när han sa hej till dem, men nu behövde han verkligen få dem på sin sida. Micke såg dock mer skeptisk ut.
– Hej. sa han tillslut med en liten kvävd suck efteråt. Alexander låtsades att han inte märkte av den och riktade sig mer mot Gustav.
– Vill ni hänga med till hemköp? Ska köpa lite cider. sa han och log snett.
Hemköp låg på vägen hem, så han hoppades på att de skulle vilja följa med honom sen.
– Visst. sa Gustav innan Micke hann säga något. Han tittade lite irriterat på Gustav men log sen stelt.
– Mm, visst. sa han, för att följa med på noterna.
De gick i tystnad mot Hemköp. Alexander tände en cigarett och bjöd Micke och Gustav också. De tackade, och stämningen blev lite bättre mellan dem.
– Alltså, hur ska du kunna köpa cider? undrade Gustav när de nästan var framme vid hemköp. Alexander fifflade fram ett leg ur jeansfickan och gav det till Gustav. Gustav kollade in det och även Micke kikade lite för att se vems det var. Alexander flinade där han gick, framför dem.
– Det är brorsans. Visst är vi lika? sa han och tittade bakåt på dem. Gustav log lite.
– Jo… sa han utdraget. Micke skrattade bara lite.
– Ni är väl fan inte lika. sa han hånfullt. Alexander himlade med ögonen men det kunde inte Micke se eftersom han gick bakom honom.
– Det är vi ju. sa han till honom med en självklarhet i rösten. Micke svarade inte.
De släckte sina cigaretter utanför hemköp. En äldre kvinna som just kom ut ur affären fick ett skrämt ansiktsuttryck när hon skulle gå förbi dem. Alex hånlog mot henne bara för det och hon skyndade iväg med snabbare steg. Gustav skrattade roat åt henne och Micke kunde inte heller låta bli att skratta lite. Alexander gick i förväg in till hemköp och Gustav och Micke hängde snabbt på.
Alexander gick direkt till avdelningen där cidern fanns.
– Jag är ju faktiskt sjutton. Så… så farligt är det inte. sa han när han valde en packe med päronciderburkar och en med öl. Gustav gav honom en avundsjuk blick som han sen försökte dölja. Micke nickade bara lite till svar.
Gustav köpte en stor flaska med Coca Cola, och Micke en chipspåse. De gick till kassan allihop och Alexander drog upp luvan över huvudet så att hans hårfärg inte skulle synas så tydligt.
Hans storebrorsa Didrik hade nämligen mörkare hår. Men i ansiktet var de lika, och kroppen kunde de ju inte avgöra hur den såg ut, utifrån det där lilla kortet.
Alexander hade tur. Kassörskan hade stannat upp en stund, men lät tillslut Alexanders cider och ölpacke bli märkt och passera på rullbandet. Alexander betalade och smilade sen mot henne. Hon blev en aning röd om kinderna och tog sen betalt för Micke och Gustavs saker.
– Fan vad gött! utbrast Alexander när de kom ut från affären. Han lirkade ut en cider ur paketet och öppnade den. Det pysande ljudet fick Micke vakna till.
– Ska ni hänga med hem till mig? frågade Alexander snabbt och drack en klunk uppfriskande cider.
– Mm, okej. sa Micke tillslut. Alexander log för sig själv. Micke kunde såklart inte motstå frestelsen. Det som var så bra med Micke och Gustav, var att de aldrig skulle kunna släppa taget om honom helt. De skulle inte klara sig utan honom. De ville umgås med honom och de såg upp till honom, även om de inte alltid visade det. Men Alexander visste, att de skulle gå med på allt han ville för att få umgås med honom. Trots det som hade hänt med Rasmus.
*
Alexander, Micke och Gustav sitter i soffan i hans vardagsrum och kollar på teve. Alexander dricker en cider till och bjuder sina vänner på varsin.
De kollar på något program på MTV.
– Jag hörde att du och Lisa har gjort slut, sa Micke plötsligt med blicken fortfarande på teveskärmen, är det sant?
Alexanders grepp om ciderburken hårdnade.
– Nej. sa han surt och tittade irriterat på Micke.
– Folk säger det i alla fall. sa han och ryckte lite på axlarna som om han pratade om vilket vardagligt ämne som helst. Alexander ville strypa honom på fläcken, men valde att svälja ner sin vrede tillsammans med en klunk cider.
– Jaha. sa han sen och försökte låta neutral.
Det blev mycket dålig stämning i soffan och alla tittade på teveprogrammet för att slippa prata med varandra.
Tystnaden bröts då Alex fick ett sms. Det var från Jenny.
”Vid sju typ. Kom till torget kvart i. Vi är där. :-)” stod det. Alexander log och stoppade undan mobilen.
– Vad ska ni göra ikväll då? frågade han sen och såg på Gustav. Gustav utbytte en snabb blick med Micke.
– Vi… vi ska kolla på film hos Måns, kanske. sa Micke och drack av sin cider för att se upptagen ut. Alexander tittade på Gustav, som också försökte se upptagen ut. De skulle säkert träffa Rasmus, men vågade inte nämna hans namn.
– Jaha. sa Alexander och log lite.
Så ni har inte lust att följa med på en fest då?
Det syntes på Gustav att han var väldigt intresserad av det, men Micke såg mer nonchalant ut.
– Na… jag vet inte. sa han utdraget, hos vem?
– Hos Dante och Fredrik.
– Hm, jag vet inte. Kanske. sa Micke.
– Du då Gustav? sa Alexander och såg frågande på Gustav.
– Aa, okej. sa han och strök handen genom sitt bruna hår.
– Bra. Vi ska möta Jenny, Wilma och några till på torget kvart i sju, bara så du vet.
Både Gustav och Micke såg förvånade ut.
– Okej, varför då? sa Gustav och tittade lite fundersamt på Alexander.
– Dom ska… visa vägen, till festen. svarade han och flinade lite.
– Du vet var dem bor Alex. poängterade Micke som suttit och lyssnat till samtalet en stund.
– Ja, men dem vet inte att jag vet. sa Alexander roat. Han drack lite till av cidern och skrattade lite. Gustav log roat, men Micke gjorde ingenting.
– Okej, jag följder med då. sa han tillslut och Alexander log inombord.
”Bra” tänkte han. ”Då kan jag visa dem att jag fortfarande har allt under kontroll.” Nu hade han dessutom fått dem till att inte träffa Rasmus ikväll, och det var ett gott tecken.
– Vad kul. sa han och nickade uppmuntrande till Micke. Micke gjorde en liten nickning tillbaka, men försökte att inte visa för stor entusiasm.
*
Kvällen flöt på och det blev allt mörkare utomhus. De tre spelade X-box och åt av Mickes chips.
Micke hade tinat upp lite, det blev nog lite för tråkigt att vara butter hela tiden. De spelade ett krigsspel där man valde ut varsin ”fighter”. Alexander lät Micke döda honom fem gånger och det fick Micke att både skratta och le. Men när Alexander vann såg Micke sur ut och Gustav också. Fast han var mest besvärad av att han aldrig vann spelet. Han kom alltid sist och tillslut sa han att han inte orkade spela längre.
– Så är det. Vinner man aldrig i spelet, blir det meningslöst. sa Alexander hånfullt till honom, utan att tänka på vad han sa. Gustav såg inget vidare glad ut. Alexander flinade lite och Micke log glatt, eftersom han just vann en gång till.
När klockan var tjugo över sex kom Alexanders pappa hem.
– Hallå. Mår du bättre nu Alex? sa han med ett litet leende, när han kommit in i vardagsrummet. Han betraktade spelet som pågick på skärmen en stund och skrattade sen lite.
– Mm. sa Alexander utan att se på sin pappa.
– Var… var har du Lisa då? frågade hans pappa sen, och själva uttalande av hennes namn fick Alexander att förlora matchen i spelet.
– Men lägg av pappa, lägg dig inte i. sa han slappt till sin pappa och en ny match startade.
Alexanders pappa såg en aning förolämpad ut, och lämnade vardagsrummet.
– Ska vi dra? frågade Alexander innan någon hann säga nåt. Han stängde av spelet och reste sig utan att vänta på svar.
Gustav och Micke utbytte blickar bakom ryggen på honom när de följde efter honom ut till hallen.
– Vart ska ni? frågade hans pappa från köket. Alexander himlade med ögonen.
– På en fest. sa han irriterat.
Han drog på sig sin jacka och Micke och Gustav tog på sina jackor också, under tystnad.
– Har du mobilen med dig? frågade Alexanders pappa som kom ut från köket. Han såg med trött blick på sin son.
– Ja. sa Alexander i samma irriterade ton. Han tog på sina skor. Micke och Gustav var alldeles knäpptysta när de tog på sina skor också. Stämningen var pressad.
– Bra. sa hans pappa tillslut. Alexander öppnade dörren och gick ut i kylan.
– Ha det så kul. Och ring om det är nåt, om du vill bli hämtad eller…
– Jaja. Hejdå. Sa Alexander till sin pappa och stängde dörren när Micke och Gustav hade kommit ut. Den sista skymten Alexander hade fått av sin pappa, var en sorgsen blick.
*
– Du, din pappa är faktiskt rätt sjyst. sa Gustav försiktigt när de hade gått under tystnad en lång stund. Alexander spottade i marken.
– Det kanske verkar så. Men han är jävligt dryg också. sa han.
– Då ska du träffa min pappa, han är fan sjuk i huvet. sa Gustav med ett litet skratt.
Alexander tänkte på sin pappa med avsmak, han försökte bara ställa sig in hos Alexander, försökte vara den perfekta pappan. Men egentligen var han en riktig idiot. Det var hans fel att mamma hade stuckit. Alexander förstod henne, han skulle inte heller ha stannat.
Nu hade han väl ångest och försökte gottgöra sina misstag.
”Lycka till” tänkte Alex.
De kom till torget i tid och mötte Jenny, Wilma och dem andra. De stod och pratade och drack öl. Alexander log mot Jenny.
– Tja. sa han och stannade framför henne.
– Hej. sa hon glatt och log tillbaka.
Micke och Gustav hälsade och Wilma log stort mot Gustav. Han log lite tillbaka.
– Ska vi dra eller? sa en av killarna, en som Alexander faktiskt inte kände. Alla instämde och de började gå.
Det var riktigt kallt nu, och endast gatulamporna lyste upp vägen de gick på. Jenny och Wilma skrattade nästan hela vägen dit, åt någonting som Alexander inte såg vad det var. Men han log ändå mot dem och försökte att inte tänka på Lisa.
När de äntligen var framme ville alla snabbt in i värmen. Musiken dunkade när de gick in i huset. Dantes och Fredriks föräldrar var rika, så de fick allt de pekade på ungefär. Alexander tyckte att det var patetiskt.
Han hälsade, med ett leende, på Fredrik som uppenbarade sig med en öl i handen. Fredrik såg överraskat på honom. Han trodde inte att självaste Alexander skulle komma på hans fest.
Dante var lika förvånad men hälsade glatt på honom och alla andra.
När alla hade tagit av sig jackor och skor skyndade de sig att hälsa på alla som var där. Strålkastare från taket lyste upp det stora rummet med dansande färger. Det var en imponerande fest och många från skolan var där. De flesta satt samlade i sofforna och en del hoppade som galningar till musiken. Deras ansikten fläckades då och då av strålkastarnas symboler.
När Alexander klev ut på golvet var det många som stannade upp. Han skrattade lite åt hur stor inverkan han kunde göra på folk. Han gick bort till ett bord där det fanns dricka och tog sig en öl. Gustav och Micke var snabbt med honom och de såg väldigt belåtna ut när de drack öl och pratade med varandra.
*
Festen pågick flera timmar utan att något särskilt hände. En tjej hade visserligen sprungit ut gråtandes med ett gäng kompisar efter sig som försökte trösta henne. Men det var ingenting i jämförelse med vad Alexander hade sett och festen hade fortsatt som vanligt. Ingenting kunde någonsin avbryta en sån här fest, när den väl var igång.
När musiken dånade och ölen dracks, fanns det ingenting som kunde sätta stopp för det hela… förutom polisen då.
Alexander pratade en stund med Elias, en kille i klassen över honom. Allt var som vanligt tills… Lisa dök upp.
Alexander slutade prata mitt i en mening, när han fick syn på henne. Hon stod vid andra sidan av rummet. Hon hade fortfarande sin jacka på sig, vilket betydde att hon nyss hade kommit. Hon var ensam.
– Öh, Alex? sa Elias och tittade frågande på honom. Alexander såg på honom ett ögonblick, tittade sedan på Lisa igen. Hon stod kvar där, men hon tittade inte på honom.
– Du, jag måste… gå på toa. sa han som ursäkt till den förvirrade Elias och gick sen därifrån. Han gick in på toaletten, satte sig ner på toalettlocket och grät. Det hade gjort så ont, att se henne.
Det knackade plötsligt på dörren upprepade gånger. Alexander skyndade sig att skölja sitt ansikte med kallt vatten, han såg sig i spegeln, stannade upp ett ögonblick och torkade sedan ansiktet med papper. Han låste upp dörren och öppnade. För en kort sekund trodde han nästan att Lisa skulle stå där, men det var Jenny. Han suckade inombords.
– Hej, vad… det… dig? frågade hon, men orden dränktes i musiken.
– Va? skrek Alexander.
Hon himlade med ögonen, knuffade in honom i badrummet, gick in och låste dörren.
– Vad är det med dig? frågade hon med högljudd röst så att hennes ljusa stämma klingade i väggarna. Hennes andedräkt luktade sprit och han backade automatiskt ett litet steg.
– Inget. sa han en aning irriterat.
– Men jag märker att det är nåt. Du är ju så… sur. sa hon envist och skrattade sen. Alexander förstod att hon var full.
– Nej det är jag inte. sa han och gick för att öppna dörren, men Jenny tog tag i hans arm.
– Vill du inte ha en… puss? sa hon fumligt och skrattade högt.
– Men lägg av. sa han irriterat mot henne och slet loss sin arm. Han gick ut ur badrummet och Jenny kom efter honom, fnissandes.
Just när Alexander skulle gå till vänster mot allrummet hörde han något ljud bakom sig.
– Din jävel…! skrek någon. Alexander vände sig om lagom för att bli omkullknuffad av Edvin, en av killarna som hängt med Jenny innan. Alexander hann inte reagera innan han fick ett hårt knytnävslag över käken. Han grimaserade av smärtan och det kom ett slag till.
– Fy fan din… Du har fan allt! Jag hatar dig… din jävla… Skrek Edvin ut mellan slagen. Alexander kunde inte uppfatta så mycket av orden för alla slag han fick i ansiktet.
– Nej! Edvin, sluta Edvin! Sluta!!! hördes Jenny skrika gråtandes. Alexander kände ur varmt blod fyllde hans mun och han såg suddigt. Edvin dunkade ner hans huvud i golvet.
– Stäng av för fan, stäng av musiken då! skrek någon för full hals, i allrummet. Musiken slutade och Alexander kunde då höra avlägsna skrik och den bultande smärtan från sitt eget huvud.
Edvin slog en gång till mot Alexanders näsa så att blodet började forsade ut från den, men sen kände Alexander hur det lättade i hans bröst. Någon hade lyckats dra bort Edvin.
Lisas förfärade ansikte uppenbarade sig sen, ovanför Alexander, och det svartnade framför ögonen på honom.
*
Alexander vaknade sakta upp. Han låg i en säng, med en mycket varm filt över sig. Det bultade i ansiktet på honom och surrade i huvudet. Han vred på huvudet och såg en man i vit rock.
– Hej Alexander. Vet du var du är? sa han och såg milt på Alexander, du är på sjukhuset. Hur känner du dig?
Alexander skruvade på sig lite, det smakade gummiaktigt i munnen på honom.
– Är jag… död? frågade han med torr hals och såg på mannen. Mannen log lite halvt bekymrat.
– Nej Alexander. Du har förts till sjukhuset. Med ambulans, förklarade han långsamt,
en flicka följde med, hon är här utanför, känner du henne?
Alexander kände hur hans hjärta dunkade lite hårdare.
– Lisa. mumlade han.
– Vill du att jag ska hämta in henne? frågade mannen med rocken. En tår trängde fram i Alexanders öga och han fick svårt att få fram ord.
– Nej. sa han och tittade bort från mannen. Mannen suckade lite.
– Okej. Du behöver vila ett tag nu, försök inte resa dig upp. Din pappa är på väg hit.
Alexander nickade sakta och somnade sen.
När han vaknade igen kände han att någon höll hans hand, det var hans pappa som satt nersjunken på en stol intill sängen.
– Alex! sa han gråtandes och reste sig upp lite i stolen.
Alexander såg på sin pappa med yr blick och tårarna började tränga sig fram.
– Pappa… sa han ängsligt, … förlåt.
Hans pappa snyftade till och smekte hans hand.
– D-de gör i-inget. Du är okej, du är okej. Stammade han och torkade bort tårar ur ögonen med sin fria hand.
Alexander snyftade och slöt sina ögon. Han kände trygghet i pappas stora, varma hand.
”Allting går så fort” tänkte han.
De båda var tysta en långstund och hans pappa släppte inte greppet om handen. Alexander vilade en stund och tårarna torkade ut.
– Jag ska bara gå och prata med läkarna, okej? sa hans pappa tillslut och tryckte Alexanders hand en sista gång innan han lämnade rummet.
Alexander låg kvar en lång stund och tittade upp i taket. Och så plötsligt öppnades dörren till rummet och Lisa kom in. Alexanders hjärta dunkade snabbare och han kunde återigen inte kämpa emot tårarna, när han såg att hon hade gråtit.
Hon kom fram till honom och tog hans hand utan att säga något.
– Förlåt Lisa, förlåt. Jag älskar dig jättemycket, jag älskar dig. sa han med tårar som rann ur ögonen. Det sved i hans käke när han försökte lyfta upp huvudet. Lisa skakade på huvudet åt det han försökte göra och han la ner huvudet igen.
Lisa sa ingenting, hon bara böjde sig ner över honom och kysste honom bland alla tårarna. Alexander la en arm över hennes rygg och höll henne hårt. Han skulle aldrig släppa taget om henne, aldrig.
*T
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | shesarebel - 21 maj 10 - 01:37- Betyg:  | | Jag tyckte jättemycket om den här! Den var jättefin. Jag kunde inte sluta läsa. Du skulle sätt min min när datorn stängde av sig mitt ixD inte en glad tjej då! Den var toppen! |
|
|
|
