[M/M] Höga kullar, Karga slätter och A-brunnar OS |
Jag tror jag gillar denna
En trasig klocka går alltid rätt två gången om dagen. Dålig konst ramlar ner av sig själv, gå inte under stegar, lägg inte nycklarna på bordet. Ett hemskt mönster som jag levde efter utan att inse det själv. Undvek allt som hade med A-Brunnar och stegar att göra, krossade speglar och ljung. Som den gången jag krossade spegeln när jag såg mig själv, drabbad av sju års olycka, peppar, peppar, ta i trä. Eller, nu när jag tänker efter, det kanske var du som krossade spegeln.
Den där känslan av att vara obetydlig, ångestladdade tillfällen av hyperventilation och tårar som aldrig tog slut. Det var lättast att anta att det berodde på allt det trotsiga hoppande på brunnar, springandet under stegar och krossade speglar. Speglar krossade av ilska, kaotiska tankar och ett virvlande av ovishet.
Utanförskap, det var vad Hugo kände, varje gång han satte sig på bussen för sitt slutliga mål. Men denna gång satte han sig inte på bussen, vars sista hållplats var helvetet.
Vi kände knappt varandra, men du satte där bredvid mig. Vi pratade om allt, som att vi känt varandra i en evighet. Tiden gick fort och jag visste, att hur långt du än körde, skulle jag aldrig ramla över kanten. Då syftade jag inte på att jorden var rund, utan för att du satt bredvid. Paradiset, ljudet av din stämma. Himlen på jorden, ditt leende. Om det ändå fanns en pausknapp.
”Okej… sedan… tre minuter… han kom aldrig ut” Skrattet från Max läppar förbryllade Hugo, det var inte som andra skratt. De hade någon klang i sig, som om han skrattade i en ren ton. Hugo hörde bara delar av berättelsen och hade därför ingen aning om vad Max just berättat.
”Vart ska vi?” Sätta sig i en bil med en främling, uppskakande, något nytt och förbjudet. Inkonsekvent och dumdristigt. Spännande.
Max ryckte på axlarna och kliade sig på kinden, precis bredvid näsan och tittade på bensinmätaren.
”Inte mycket längre”
Max, som var arton, Hugo som var sexton, Hugo som vågat ställa sig vid vägkanten och hålla upp tummen. Max, som hade stannat och frågat vart han skulle för att få svaret. ”Ingen särskild stans” och satt sig i framsätet.
”Då kör vi mot evigheten” Hade Max svarat och pressat ner gasen på den gamla bilen som lydigt rullat iväg.
Du ville visa mig någonting, stannade bilen och klev ut, jag följde efter. Du hoppade på en A-brunn, skrattade och skrek ”otur” Jag skrattade, för första gången på länge, väldigt länge. Vi gick över en kulle beklädd med gräs som man ville springa barfota igenom.
Lite osäkert flyttade jag mig närmare dig, jag mins det som om det hände precis nu. Du lät mig hålla i din hand, fläta samman våra fingrar och krama den hårt. Vi som precis träffats och jag som bara var en liten klåpare.
”Finns det mycket ilska där inne?” Max satte sin fria hand över Hugos bröstkorg, Hugo ryckte på axlarna samtidigt som han nickade. Det var överflöd av det, och han visste inte vad han skulle göra med all den frustration han kände. Något som Max verkade ha koll på när de låg där i gräset och tittade på varandra.
”Vi kan starta en revolution, från gräsbeklädda kullar och karga slätter” Sa han och stöttade sig på armbågen, tittade Hugo i ögonen och såg gravallvarlig ut.
”Eller från ett kalhygge, då vet vi att inget står i vägen”
Hugo nickade, han och Max mot världen, i gräset, så högt upp på kullen att ingen kunde nå dem.
Du befriade alla mina kroppsdelar från vanmakt med dansande läppar över likblek hy. Händer, tunga, leenden som försäkrade mig om att det var underbart. Känslan av erkänsla, respekt och ren förundran. Med strövande händer och utfästelsen om uppskattning i gräs på en hög kulle.
Dina höfter som pressades mot mina i en taktkänsla som likade något jag aldrig upplevt innan. Den tunga vikten som lättade från min kropp även om du pressade ner mig. Jag ville längre ner, begravas i kullen och bli ett med jorden. Vi var så nära ett två kroppar kunde bli, i exas och lite ängslan, den som du slickade bort med din tungspets.
Max satte sig bakom ratten och vände, körde tillbaka mot en verklighet full av något som inte längre skrämde. Tillbaka mot sanningen, den som vi lämnat bakom oss och säkerligen skulle göra igen. Ett oplanerat möte som slutade i självkänsla. Hugo log för sig själv, pressade pannan mot rutan och följde det som flög förbi med blicken.
Max sa ingenting, körde bara in i samhället, där Hugo sagt att han bodde, förklarat vägen. Han bet sig i tungan för att inte säga något dumt, att bryta tystnaden kändes som ett brott. Men när lastbilen kom från vänster kunde han inte annat.
”Max, AKTA!”
Du skulle aldrig hoppat på A-brunnen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | youusuuck - 4 aug 10 - 14:16 | | älskar | | Selinka - 13 maj 10 - 23:41 | | Oh my god :O Herregud, så kort men så förbaskat jäkla bra <3 lasklaksöskjdcnkjnfkjdnfjk.... förklarar det där något av vad jag tycker kanske? ;) *pekar på meningen som inte är ens ett ord* xD | luuuvly - 13 maj 10 - 23:20- Betyg:  | Jag gillar allt du skriver.
Så himla bra alltså.
5/5! | | Sandra353 - 13 maj 10 - 14:50- Betyg: | | Jag gillar den inte, jag älskar den ^^ precis som du bore göra | | addictedXO - 13 maj 10 - 14:38- Betyg: | | du borde inte gilla den.. du MÅSTE gilla den :o fyfan va bra | | Fiiiaaas - 13 maj 10 - 12:51- Betyg: | | jag älskar den |
|
|
|
