Om du lämnade mig nu |
Jag har min finaste klänning på mig.
Den där gröna, som mamma gjorde till mig som avslutningsklänning när jag skulle sluta nian.
Jag tänker att, sist när jag hade denna klänning på mig
så var det en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Idag är det tvärt om. Den har jag på mig, och ett par svarta strumpbyxor under.
Jag tittar på mig själv i spegeln, och jag känner mig vacker, men sorgsen.
Och det är bra, det är ju det som är meningen.
Så, jag känner mig nöjd med mitt val av kläder, och går ut till bilen och sätter mig.
Jag behöver några sekunder för mig själv innan mamma och Kristofer kommer.
Jag behöver rensa tankarna, övertyga mig själv att jag ska hålla tårarna borta tills jag har sjungit klart.
Det kommer ta ytterligare tre timmar innan vi är framme, så jag måste se till att tänka på något annat.
Jag tänker på blommor, hur vackra dom är när dom lever.
Jag tänker på havet, hur skönt det är att gå en promenad på kvällen och höra vågorna slå emot båtarna i hamnen, hur skönt det är att känna den salta luften som riktigt renar mig inombords.
Jag tänker på klockan.
Det har gått fjorton minuter sedan Kristofer backade ut från vår parkering.
Fjorton minuter mindre tills vi är framme. Jag håller kortet i handen. Kortet där det står mitt namn, och ”Om du lämnade mig nu - Solo”, under.
På kortet finns också ett foto på henne, där hon står i sommarsolen med solglasögon över ögonen och räcker ut tungan.
Det är nog det mest olämpligaste kortet man kan välja, men ändå så passar det så bra. För det är så hon var.
Hela det fotot beskriver hennes personlighet.
Under kortet ligger brevet jag skrev till henne i natt när jag satt vid köksbordet med en kopp te bredvid mig, omslaget av ett vitt kuvert med namnet ”Amanda” textat ovanpå.
Även om jag lovat mig själv, så känner jag hur den där otrevliga klumpen börjar bildas i min hals, det trycker i magen och bakom ögonen, medan jag ser hennes familj framför mig.
Jag vänder mig om, och ser mammas huvud lutat bakåt mot nackstödet.
Jag vill inte titta in i hennes ögon, för jag vet, att om vi möter varandras blickar så kommer mitt löfte om att hålla ögonen torra, att förstöras på mindre än två sekunder.
Så därför vänder jag mig stelt tillbaka igen,
tar min hand och lägger den i Kristofers och sluter ögonen.
”Det kommer gå bra”, intalar jag mig själv som ett mantra, om och om igen. ”
Jag fixar det här, jag är stark”.
Sedan somnar jag.
Jag drömmer om vackra skogar, där granarna har barr som är lika gröna som hela sommaren. Jag drömmer om piren ute vid vattnet, där borta i norra hamnen. Där jag brukade gå med hunden de varma sommarnätterna.
Jag kan inte riktigt förstå att det redan är höst. Skolan har börjat. Imorgon är det fredag.
Jag har sagt till min klassföreståndare att jag troligtvis inte kommer till skolan imorgon.
”Jag vet inte om jag kan koncentrera mig”, sa jag. Hon klappade mig på axeln empatiskt och jag fick en känsla av att hon förstod.
När jag vaknar igen tittar jag ut genom fönstret. Det har börjat regna lite. Jag vänder huvudet mot Kristofer och tittar in i hans blick.
Koncentrerad. Han har snart kört i över två timmar, så jag kan förstå om han inte vänder huvudet mot mig och säger något.
Men jag vill! Jag vill så gärna att han ska se in i mina ögon och viska att jag kommer klara detta.
För även om jag har intalat mig själv att allting kommer att gå bra, så behöver jag höra det av honom också.
Igår sa jag till mamma att hon inte får lov att prata om henne förrän allting är över. Än så länge har hon inte sagt något.
Jag tillåter mig själv att tänka på henne en stund. Jag tänker på alla stunder vi haft.
Vi kunde sitta i flera timmar och prata om allt och ingenting.
Jag brukade skratta åt hennes roliga skämt, hennes konstiga grimaser. Jag tänker på bråket vi hade, innan allt detta hände.
Jag minns att jag kallade henne tjock.
Jag minns att hon sa att hon hatade mig.
Jag hinner inte tänka på så mycket mer för vid det här laget har Kristofer svängt in på torget för att parkera bilen.
När jag kliver ur känner jag hur benen vill vika sig under mig, men det är någon sorts kraft inom mig som säger att jag ska skärpa mig, så jag rätar upp mig och tar Kristofer i handen.
Mamma säger att vi måste köpa blommor, så vi går tvärs över torget och in i blomsteraffären.
Hon ber om tre rosor.
En var.
Tre stycken röda rosor.
Egentligen hade jag velat ha en vit, men hon i affären sa att man brukar ha röda.
De knappt hundra meterna från affären bort till byggnaden är snurriga. Jag minns bara att jag håller Kristofer hårt i den ena handen, och kuvertet med brevet i den andra.
När vi kommer in möter jag mannen som ska spela piano. Ögonen bakom hans små glasögon avslöjar en sorgsenhet, precis som alla andras där inne.
Vi går igenom låten två gånger. En gång utan mikrofon, och en gång med. Ljudkillen justerar volymen på högtalarna, och när det är klart vänder jag blicken mot taket.
Jag tampas med tårarna som vilt försöker tränga sig fram, medan jag tittar på målningarna. Starka färger speglas i mina ögon, ända in i hjärtat, i själen.
Jag känner hur en stöt av ångest svallar igenom mig.
”Jag klarar det här, jag är stark”
säger jag till mig själv igen.
Jag söker med blicken efter mamma och Kristofer. Dom har gått och satt sig på en bänk ganska långt bak.
Jag har varit helt och hållet inne i att fokusera på min sång, att jag inte har lagt märke till att hela salen har fyllts med människor. Säkert över 200 personer som sitter och gråter.
Alla gråter, utom jag.
Jag får inte börja nu!
Kvinnan hälsar alla välkomna, och läser texter. Efter vad som känts som en evighet, hör jag hennes dova stämma säga ”Nathalie Andersson, Solo”.
Jag reser mig upp och går med darrande steg fram till pianot.
Det känns som jag vandrar på en stig fylld av känslor.
Det första steget jag tar, är ett steg av smärta.
Ett steg som gör så ont, att jag nästan vill backa tillbaka igen och sätta mig på den hårda stolen jag suttit på.
Det andra steget är som ett steg av kraft.
Jag tänker på Amanda. Jag kan inte ge upp nu, jag måste orka hela vägen fram, jag måste orka.
De sista små ostadiga stegen fram till det markerade området där jag ska stå, är steg av tro,
och även om jag inte är troende, så känner jag hur tron på livet, tron på döden och tron på någon högre kraft skummar upp inom mig. Jag måste tro.
Jag kollar så att texten ligger rätt på notstället, vänder mig om och kollar på mannen som ett tecken till att han kan börja spela.
Jag ber en bön, fäster blicken på den vita kistan och sjunger de fem orden; ”Om du lämnade mig nu”…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tuppkaffe - 11 maj 10 - 18:54- Betyg:  | GUD!
du satte mig i trans,
det här var helt sjukt fint
jag har tårar i ögonen. | | FejkatLeende - 11 maj 10 - 18:24- Betyg: | sjukt fin!
jag ryser.. ordlös. |
|
|
|
