Dödlig förälskelse [1*] |
Celia Brooks stod och vinglade på sin högra fot. Hennes nya lärare, Anna, var visst tvungen att presentera henne inför hela klassen... Celia slutade lyssna, och sjönk in i sina egna tankar. Hennes mamma hade bestämt sig för att flytta, men Celia tvekade på att det hae varit Karinas idé. Det var säkert hennes jävla psykolog. Hon satte sig på platsen som hon blev tilldelad. Hon slog upp matteboken, och såg på kapitlet. Ekvationer. Som hon naturligtvis redan kunde. Med en suck lyfte Celia pennan, och den flög över sidan i räknehäftet hon hade fått. Ekvationer var hon gjord för. Hon älskade ekvationer, att se pennan flyga, att veta att man inte behövde anstränga sig! När lektionen var slut, och Anna vinkade ut klassen, smög Celia tyst fram. "Anna?" frågade hon försiktigt. Anna hoppade till och vände ansiktet mot Celia. "Skulle du...?" frågade Celia besvärat. "Ja, sjävlvklart!" svarade Anna, och tog pappret som Celia visade. Hon signerade under att Celia hade varit på hennes lektion, och Celia log. Hon skyndade till sitt skåp, och tryckte snabbt in böckerna i sitt skåp. Hon blundade och lutade huvudet mot skåpet. Om dagen skulle fortsätta med alla dessa mumlingar som följde efter henne överallt, skulle hon inte stå ut. Celia slog löst på skåpet och satte sig på en bänk. Hon saknade stolarna från sin förra skola. Celia drog fram sin Sony Ericsson U1i Satio Black, och stoppade i hörlurarna. Volymen spelades på högsta volym, och Celia slöt ögonen ännu en gång. Röster hördes genom musiken, och Celia sänkte nyfiket volymen. Killröster, avslöjade deras toner. I målbrottet var de mesta. "Celia ni vet? Fan vad snygg hon var! Stek!" sa en kille. En mer inflytelsefull röst svarade påståendet. "Ja, verkligen. En tjej man skulle vilja sätta på." Killarna skrattade elakt. Celia ryste och kände en äcklig smak i munnen. En röst, hes av irritation, men ändå den vackraste Celia någonsin hade hört, fräste. "Men snälla ni! Hon sitter precis jämte! Kan ni verkligen inte bara hålla käften?" Celia kämpade emot frestelsen att öppna ögonen, och syna hennes försvarare. Man hörde tydligt att killen skämdes för sina klasskamrater. Det var tyst i ungefär två sekunder, sen svarade den inflytelesfulla rösten, som nu lät hånfull. "Och vad ska du göra åt saken?" Celia kände hur laddningen blev hög, hur spänt det var mellan killarna. "Stick." morrade den vackra rösten, och en massa klumpiga steg försvann bort, blev otydliga. Celia tvingade sig att hålla ögonen stängda. Alla killar kanske inte var borta. Lätta steg blev tydliga, och den doft av mint och sommar slog henne nästan till chock. Hennes ögonlock skakade, och tillslut öppnade hon ögonen. En mörklblond kalufs, havsblåa ögon, en muskulös och vacker figur, och en svag solbränna mötte hennes blick. Celias hjärta dunkade snabbare när killen lutade sig fram, och hotade att slå bakut när deras ansikten var tre decimeter ifrån varandra. Ett snett leende prydde killens redan vackra ansikte, och slog andan ur Celias lungor. Killen skrattade och ställde sig ordentligt upp. Han fortsatte att le, och Celias hjärta dunkade fortfarande ljudligt. Det förvånade henne att killen inte märkte de oregelbundna hjärtslagen. "Jag heter Pontus." sa han och räckte fram handen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) | lovemenot - 10 maj 10 - 22:41- Betyg:  | | oj, va bra :o mejla nästa :DDD | Melowa - 10 maj 10 - 13:51- Betyg:  | | Du borde indela i stycken mer, lite svårt att läsa, annars var det intressant :) | | sztiz - 9 maj 10 - 23:45- Betyg: | | Jävligt bra du måste fortsätta att skriva den har novellen ger full pott på den <33 xD |
|
|
|
