Döden i Giljotinen [del 2] |
Soldaterna hade bundit Océane och Arnaud och tvinnat dem att gå in till staden.
’Herre min Skapare, snälla, snälla, säg att Aime´ är säker,’ ber hon tyst för sig själv. ’Tack för att han aldrig kom hem ikväll!’
Océane är rädd, räddare än hon någonsin varit tidigare i sitt liv – till och med räddare än den där gången när hennes pappa nästan slagigt ihjäl hennes mamma i ett bråk.
Hon vet att hennes liv kommer att vara över inom loppet av några timmar. Hon vet att det inte är Aime´s fel, han skulle aldrig, aldrig någonsin ta något som inte var hans.
Bredvid hennes hör hon hur hennes make tyst förbannar deras son för hans klantighet, med hon ser på honom hur han inte tror på det själv.
Båda visste att i detta nu var soldater ute över hela landsbygden och letade efter honom.
’Må Gud vara med min son,’ tänker Océane med tysta tårar rinnande ner för kinderna.
Han vet att han inte har någon kondition, men han förstår att han måste springa snabbare än vinden för att komma ifrån dessa otrevliga människor, så det gör han.
När han är säker på att han hunnit ifrån dem slår han av på takten och till slut måste han stanna.
Han vet att det inte är lätt att springa i soldaternas uniformer, det ser i alla fall inte lätt ut.
Han får en idé, där han stod i skogs brynet.
Han börjar gå mot familjen Dupont’s hus där Eric bor.
Om han bara kunde få kontakt med Eric, han brukar vet vad som är på gång, genom att tjuvlyssna på sin pappas möten.
När han kommer dit står han en bit in i skogen och betraktar huset en stund.
Det är det störta och vackraste hus han någonsin sett.
’Pssst, Aime´, till höger!’ Aime´vänder på huvudet och hinner precis uppfatta en skugga till höger om sig innan den försvinner.
Han följer efter den och finner till sin förvåning att skuggan är Eric.
’Vad gör du här?’ undrar Aime´ förbryllat. Istället för att vänta på svar ställde han nästa fråga på en gång:
’Vet du något om mina föräldrar, var har dom tagigt vägen?’
Eric tar ett djupt andetag. ’Det här är mitt fel, allt är mitt fel,’ viskar han. Han är kritvit i ansiktet och han darrar.
’Vad, Eric? Var har du gjort?’
’När jag snodde brödet i köket blev Far väldigt, väldigt har på kocken …’ Han avslutar aldrig meningen, men sanningen faller över Aime´ som en blöt filt.
Eric hatar våld, Erics Far slår sina anställda när de har klantat sig, det har Eric själv berättat.
’Du … du sa inte sanningen va?’ frågar Aime´ försiktigt. Egentligen vill han inte veta sanningen.
’Nej, nej det gjorde jag inte.’ Eric är mycket nära gråten ny.
’Din jälvel!’ skriker Aime´ och slår till Eric över kinden med alla sin krafter. Han höjer handen igen och slår så hårt han kan rakt på Erics näsa. Eric gnyr till, och tårarna börjar rinna nerför kinderna på honom.
Han bara står där och väntar på nästa slag.
’Han förtjänar det inte ens,’ tänker Aime´ och spottar vid Erics fötter och vänder om och springer för sitt liv, en andra gång denna natt.
När han kom till vägen som leder in mot staden slår han av på takten, han bryr sig inte om han blir tillfånga tagen; han har inga föräldrar kvar; han enda och bästa vän har svikit honom.
Erics sista ord ringer i öronen på honom: ’Förlåt min vän! Det finns inga ursäkter för vad jag gjort!’
Medan han går längs vägen tänker han på sina föräldrar, han borde ge sig till känna, om han klarar sig hela vägen till staden, men han är för feg, precis som Eric, men han vill vara där, se när det icke tänkbara inträffar, det omöjliga.
Han kommer fram till stadsporten några timmar innan gryningen, så han smyger sig in i skogen och tar skydd; han har bra utsikt över vägen och porten, men inte han se honom.
Han måste ha somnat, utmattad av allt som hänt sedan han kommit hem sent under gårdagskvällen, för han vaknade med ett ryck av att det slamrar på vägen.
En vagn med glada bönder är på väg in genom porten.
Han ser något glimma till i det tidiga morgon ljuset. När han smyger sig närmare ser han att det är en kniv.
Han har tänkt på att han måste ha en förklädnad om han ska ta sig in, så han tar upp kniven och börjar skära av sig sitt långa bruna hår nära hjässan.
När han är klar smyger han sig ut på vägen igen och slår följe med en glad bondfamilj, förmodligen på väg till marknaden för att sälja sina varor.
|
|
|
|
