Döden i Giljotinen [del 1] |
Pierre hurrar tillsammans med resten av människorna på torget, han ställer sig på tåför att få en bättre syn över giljotinen.
’Släpp mig! Släpp mig, jag har inte gjort något! Min son! Var är han?!’ gastar kvinnan för full hals. Han ser hur hon fyller lungorna med luft och släpper ut ett skrik som skulle fått blodet att isa i honom om han inte var så glad - dessa människor fick verkligen vad dom förtjänade!
Hela torget faller i tystnad när trumvirvlarna börjar – sen blir det döds tyst, utöver kvinnans vansinnes skrik innan även det tystnar.
’JA!’ skriker hela torget, alla utom en – en tonårs pojke snyftar tyst bredvid honom.
’Varför gråta? Hon förtjänade det!’ säger Pierre till pojken.
’Det är var du tror,’ svarar pojken så tyst att Pierre närstan inte kan uppfatta orden, innan pojken vänder sig om och tyst banar sig iväg genom mängden.
Océane höjer gaffeln till munnen, men hinner aldrig så långt innan ett antal soldater sparkar upp dörren, kommer instormande och ställer sig framför de tre fönstren och i dörren, medan fyra bryskt rycker upp Océane och Arnaud från deras stolar.
’Vad är detta?’ frågar Arnaud argt, vilket han inte skulle gjort. En av soldaterna slår honom hårt på kinden.
’Er son har plundrat familjen Dupont på bröd, det finns ett vittne. Vart är er son?’ frågar befälhavaren.
’Jag vet inte! Han har inte kommit hem!’ Océane är nära gråten, vad hade han gjort? Tagigt bröd? Hur kunde han vara så dum? Frågorna snurrar runt, runt i huvudet på henne medan hon någonstans i bakgrunden säger åt sina soldater att gå ut och leta efter pojken.
Både Océane och Arnaud kämpar emot, men förgäves, soldaterna är många gånger starkare.
’Du får aldrig tag i mig!’ skrattar Aime´. Eric springer efter Aime´ när han rusar iväg, men tack vare Aime´s långa ben får han ett försprång.
Tyvärr håller det inte länge, eftersom att Eric har så mycket bättre kondition än Aime´.
’Tusan,’ flåsar Aime´ när Eric hinner ifatt honom och dom sjunker ner i gräset för att hämta andan.
’Jag lät dig hinna i kapp mig, bara för att vara snäll,’ lägger han till med ett flin.
’Mhm, eller hur, det tror jag också på,’ skrattar Eric.
’Åh …’ Aime´ är när på att säga ett väldigt fult ord, men lyckas hejda sig. Han har inte haft koll på tiden, nu var det sent och han hade missat middagen.
Våren hade kommit snabbt och nu var kvällarna ljusa så mycket längre, och det hade på några veckor blivit väldigt svårt att hålla koll på när man var tvungen att gå hem för att hinna få någon middag.
’Vad är det?’ undrar Eric.
’Det är sent och jag har missat middagen, jag måste gå hem!’ säger Aime´.
’Kommer du i morgon också?’ frågar Eric
’Självklart!’ Aime´ tittar på Eric som om han inte var klok. De hade träffats på samma sätt – i hemlighet – i snart ett år.
Aime´ och Eric var bästa kompisar, även om de levde i två olika världar.
Aime´ var bondson, levde fattigt på landet i en lite stuga med sin mor och far, Eric var adelsmans son, de levde i lyxighet och rikedom.
Det var en slump att de möttes, Aime´ hade varit med sin mor in till staden för att sälja halmkorgar på marknaden, Eric hade smugit hemifrån frö att gå på upptäcktsfärd och gått bort sig i staden och Aime´ hade visat honom vägen till porten.
Aime´ kände på sig att allt inte stod rätt till när han närmade sig stugan.
Det vanliga ljuset stod i fönstret, men det syntes inte en rörelse.
’Mor och far är säkert ute och letar efter mig, dom kommer väl hem snart,’ tänker han och öppnar dörren som ramlar in på golvet.
Förskräckt hoppar Aime´ åt sidan, och missar precis soldaten som kommer utskjutande från köket.
Allt Aime´ hinner se är att köket är en enda stor röra innan han vänder och rusar ut över deras lilla fält och in i skogen på andra sidan.
|
|
|
|
