Älskling, låt oss glömma det förgångna ~15~ |
Hej, Julia här. Jag tar på mig ansvaret för att det dröjde så länge mellan de förra delarna. Det var så att jag skulle ha skrivit den delen men det gick bara inte. Hade noll inspiration och massa plugg att göra, så alldeles för sent gav jag det uppdraget till Linnéa. Hoppas ni inte hatar oss. Framförallt inte henne.
Här kommer i alla fall del 15 som plåster på såren. Skriven ur Vincents perspektiv.
(Lägger ut den här utan att ha pratat med Linnéa, så ha förståelse för om vissa saker ändras senare. Men jag tyckte inte att ni skulle behöva vänta längre.
Kapitel femton
This is the point where it starts going straight to hell
Jag vaknade upp med känslan av att någon stod och slog mig upprepade gånger i huvudet med ett baseballträ. Jag kände genast igen det som baksmälla, vilket fick mig att gräva ner mitt ansikte i kudden och stöna högt. Jag ville inte detta. Jag hade inte velat det kvällen innan heller, men då visste jag att jag inte hade något val.
Jag hade ju haft planer för den här dagen! Först skulle jag faktiskt försöka plugga den här gången, det hade ju gått så bra såhär långt in på terminen så varför misslyckas nu? Jag skulle plugga till provet på måndagen, och sen skulle jag, om jag fick tid över, träffa Jana.
Det sved till i mig när hennes namn dök upp i mina tankar.
Jana.
Helvete.
Med ens försvann den yra känslan i min kropp och jag satte mig käpprakt upp i sängen. Minnen från gårdagskvällen hann ikapp mig och jag grimaserade av ånger när jag insåg hur mycket han hade ställt till det för mig själv. Jag var tvungen att få tag på Jana nu.
Jag reste mig upp ur sängen, drog på mig närmsta t-shirt som låg på golvet och drog den snabbt över huvudet. Det smutsiga tyget kändes svalt mot min nakna hud, men det brydde jag mig inte om. Jag skyndade mig ut ur mitt rum och hälsade knappt på morsan som satt och läste tidningen i köket med en cigarett i handen. Jag bad henne inte ens att öppna fönstret medan hon rökte, utan gick bara raka vägen fram till telefonen. Jag slog snabbt in Janas nummer, jag kunde det utantill, och väntade otåligt medan signalerna gick fram.
”Hallå?” hördes slutligen hennes röst i andra änden av telefonen.
”Jana? Hej, det är jag. Vincent.”
”Åh… Vincent”, sa hon, men lät inte alls så glad som hon brukade göra när han ringde.
Genast började funderingarna skena i mitt huvud. Tänk om hon redan visste? Tänk om hon hade fått höra vad som hände och hon redan avskydde mig, trots att hon inte fått höra min sida av historien än?
”Vi måste prata”, sa jag snabbt och sköt undan tankarna så gott det gick.
”Mm”, sa hon bara.
”Kan jag komma över?”
”Ja. Visst.”
”Nu med detsamma?” fortsatte jag osäkert.
”Ja. Kom du. Jag är hemma”, försäkrade hon honom.
”Bra.”
Vi gav varandra ett kort hejdå innan vi la på. Ingenting kändes som vanligt. Allting var snarare upp och ner.
Jag gick in i mitt rum igen och drog på mig en ny tröja och ett par rena jeans. Sen drog jag handen genom håret och gick ut i hallen för att ta på mig min jacka och mina skor. Det tog inte mer än tjugo minuter innan jag stod utanför Janas dörr och tryckte hårt på dörrklockan.
Hjärtat bultade hårt i bröstet på mig. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det skulle hoppa ut därifrån. Det blev bara värre och värre för varje sekund som gick, och när det slutligen hördes steg där inifrån kändes det som om jag skulle kräkas.
Dörren öppnades och där stod hon. Med det röda, krusiga håret som vackert ramade in hennes söta ansikte och de rosiga kinderna.
”Hej”, sa hon och såg på mig med en blick som jag inte trodde mig ha sett hos henne förut.
”Hej”, sa jag andfått och tvingade mig själv att ta ett djupt andetag och sänka axlarna. Det här skulle gå bra.
”Får jag komma in?” fortsatte jag sen.
”Ja”, sa hon och makade lite på sig i dörröppningen för att släppa förbi mig. När jag klev förbi henne tog hon tag i tyget på min jacka och drog mig intill sig. Hon kysste mig rakt på munnen och jag blev så förvånad att jag alldeles för fort tog några stapplande steg bakåt. Jag hade förväntat mig att hon skulle behandla mig på ett frånstötande vis. Att hon skulle visa avsky och inte vilja ha mig i närheten.
Hon kom närmare och la en hand på min bröstkorg. Mitt hjärtas hårda dunkanden slog rakt genom min kropp över till hennes hand. Hon såg förundrat på mig, med stora ögon, och verkade hindra sig själv från att säga något.
”Vill du ha någonting?” frågade hon istället och gick före mig in i köket. ”Te? Kaffe? Vatten?”
”Nej tack”, sa jag. Jag ville bara få det här samtalet överstökat, men jag hade ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att föra ämnet på tal.
”Säkert?” frågade hon och tog tag i vattenkokaren på bänken. Hon höll den under kranen och fyllde den med vatten, men jag nickade.
”Tack, men det är bra.”
”Okej”, sa hon och fortsatte fylla plastbehållaren. Hon stängde av vattenkranen och satte kokaren på plats på sin platta, och vi förblev tysta medan vattnet började koka.
”Jag måste fråga dig en sak…”
”Jag har en sak att berätta.”
Vi sa det exakt samtidigt, och tystnade snabbt när vi insåg vårt misstag. Jag tog ett steg närmare henne. Ville hålla henne nära mig för jag såg i hennes ögon att någonting var så otroligt fel. Jag ville försäkra mig om att det inte var på grund av mig, eller det jag hade gjort. Men jag vågade inte.
Till min förvåning gestaltade hon min vilja och gick fram till mig istället. Hon la armarna om min nacke och jag kände hur jag plötsligt mådde illa. Jag förtjänade inte det här. Jag var en dålig människa. Hon borde inte ens få röra vid mig.
Jag drog mig undan.
”Vad är det?” frågade hon.
”Va?” sa jag och låtsades spela oförstående.
”Du beter dig så konstigt… Vad är det?”
”Konstig? Jag är väl inte konstig? Är jag det?” upprepade jag och tyckte själv att jag lät som en jubelidiot.
”Jo”, sa hon och vände sig om för att göra i ordning sitt te. ”Du drar dig undan.”
Det sista mumlade hon, och jag undrade om det var meningen att jag skulle höra.
”Du ville fråga mig något?” sa jag för att byta samtalsämne. Jag var inte redo att ta upp ämnet riktigt än.
”Ja…” sa hon tveksamt. Hon stannade upp. Stod med ryggen mot mig och verkade fundera. Kanske valde hon sina ord med omsorg, eller så samlade hon kraft, precis som jag.
Plötsligt vände hon sig om och såg på mig med sina klara, vackra ögon.
”Du skulle väl aldrig göra någon illa?” frågade hon.
”Nej”, sa jag efter att ha funderat under ett halvt ögonblick. Hon sa skulle. Inte har.
”Särskilt inte någon som står mig eller dig nära?” fortsatte hon.
”Jana… självklart inte.”
”Typ som min bästa vän. Honom skulle du väl aldrig göra någonting mot? Inte medvetet väl? Och verkligen inte bara för att han är från ett annat land?”
Jag tystnade. Såg på henne med stora ögon och insåg att jag helt hade tappat talförmågan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Det enda jag kunde tänka på, var att hon visste. På något sätt, visste hon.
”Jana, jag…” började jag, men kom inte vidare. Små, diamantliknande tårar hade börjat rinna nerför hennes näslinje. Min första impuls var att gå fram och kyssa bort dem, men det gick inte. Mina fötter var fastfrusna i marken och jag kunde inte röra mina armar. Plötsligt var det enda jag kunde höra i mitt huvud en röst som upprepade samma ord om och om igen.
”Nej”, härmade jag rösten och i samma stund som jag sa det var det som att en våg av lättnad sköljde över henne. Jag såg hur hon slappnade av en aning och hon slöt ögonen.
”Tack och lov”, sa hon och skälvde sen till. Jag gick fram till henne, kunde inte hejda mig själv längre, och la armarna om hennes tunna kropp.
”Jag älskar dig, Jana. Jag skulle aldrig såra dig, det vet du. Det måste du veta”, sa jag och strök varsamt bort tårarna ur hennes ansikte, varpå jag kysste hennes lena hud.
”Jag vet”, snyftade hon och snörvlade till lite. ”Jag vet det. Jag var bara så rädd.”
”Var inte det”, mumlade jag med läpparna intill hennes hår. Hon skakade på huvudet och kramade mig hårt.
Vi stod så ett tag, tills Jana släppte mig och sa att hon var tvungen att gå på toaletten. Jag log så gott jag förmådde och såg efter henne när hon försvann ut ur köket. När jag väl var ensam igen drog jag ena handen över ansiktet och gnuggade mina tinningar. Jag hade utan tvekan ställt till det för mig och jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle ta mig ur hela situationen. Men jag kände starkt att första prioritet var att inte såra Jana eller göra henne besviken på allra minsta sätt.
Jag hoppade nästan till av att det ringde på dörren. Jag stod paralyserad under ett ögonblick utan att riktigt veta vad jag skulle göra, men kom tillslut fram till att jag borde öppna. Så jag gick ut i hallen och vred om låset, bara för att öppna upp dörren för Valter.
Vid första anblicken såg han orolig och sliten ut. Han hade mörka ringar under ögonen som tydde på för lite sömn, och han stod med ena handens fingrar i munnen och gnagde nervöst på sina naglar. På huvudet hade han en lysande lila mössa under ett par stora hörlurar, men när han såg mig spärrade han upp ögonen till max.
”Du?!” utbrast han. Jag svarade inte. Öppnade bara munnen för att försöka övertala honom att ta det lugnt, men jag hann inte säga någonting förrän han höjde ett pekfinger mot mig.
”Vänta”, sa han och öppnade väskan han bar på axeln. Han grävde runt lite i den en stund innan han fiskade upp en knallgrön mössa som han ersatte den lila med.
”Så”, sa han där med en ’nu-är-jag-redo’-liknande min. ”Var är Jana?”
”Du, Valter, vi måste verkligen prata om det där som…”
”Var. Är. Jana?!”
”Valter…”
”Hörrudu, din idiot till rasistsvin. Jag tänker inte fråga snällt en gång till efter det här. Var är hon?!”
”Lugn! Hon är där inne. Hon mår bra. Kom in, vi behöver snacka, du och jag.”
”Så fan heller”, fnös Valter men trängde sig ändå förbi mig in i huset.
Han sparkade av sig skorna vid skohyllan, men brydde sig inte om att se efter var de hamnade. Han gick in fullt påklädd med jacka och halsduk och såg sig omkring. Jag följde efter honom in i köket och sen in i vardagsrummet och runt i huset.
”Jana?!” ropade han. ”Jana!”
Hon svarade inte och han kastade ilskna blickar på mig med jämna mellanrum.
”Valter, kom igen. Vi måste prata om…”
”Du”, sa Valter och vände sig om så plötsligt att jag var nära att gå in i honom. ”Vi har inte ett jävla dugg att snacka om. JANA?”
Dörren till toaletten öppnades och Jana kom äntligen ut. Hon såg förvånat på mig och Valter och den vanliga lilla rynkan mellan hennes ögonbryn dök upp, som alltid när hon blev irriterad.
”Vad är det?” frågade hon Valter. ”Sa jag inte åt dig att låta mig vara?”
”Vad i helvete gör han här?” sa Valter och stegade fram till henne. De stod inte långt ifrån varandra, men jag höll mig på avstånd. Valter höjde ena handen och pekade på mig med ett långt finger.
”Han är här för att jag bad honom. Frågan är vad du gör här eftersom att du helt klart är oönskad.”
”Det skiter jag i. Han ska ut härifrån. Vi ska reda ut det här du och jag, Jana, men han ska fan inte vara i närheten.”
Ingen av dem såg på mig medan de pratade och jag kände mig rätt så obekväm där jag stod.
”Den enda som ska gå är du, Valter.”
”Aldrig.”
”Om du vill be om ursäkt och reda ut det här, så varsågod. Men det är mitt hus och jag bestämmer vem som ska få vara här. Du kan inte komma hit och köra ut min pojkvän, bara för att du har problem att acceptera honom.”
Hon såg på honom med rakbladsvass blick, och jag måste erkänna att jag beundrade honom för att han inte ryggade tillbaka ens en millimeter.
Valter fnös.
”Problem att acceptera”, upprepade han. ”Jag tror att du också skulle ha det om du visste hurdan han verkligen är.”
”Vad menar du med det?” frågade Jana med avsmalnade ögon.
”Jag menar att du har lyckats välja den mest falska killen på denna planet till din pojkvän.”
”Hörrudu”, avbröt jag varnande. Jag började tröttna på hans snack.
”Du skulle bara våga prata med mig”, väste han.
”Valter!” sa Jana förebrående.
”Hon har ju sagt att hon inte vill ha dig här, så varför lyssnar du bara inte och drar åt…”
”Vincent!” sa Jana och vände blicken åt mig.
Mitt i alltihop började min mobil ringa. Jag kände hur den vibrerade i fickan och var tacksam över en paus mitt i alltihop så jag fällde upp den och tryckte på svara innan jag ens hade kollat vem det var som ringde.
”Aa, det är Vincent.”
”Vicko! Tja, vad har du för dig?”
Det var Zacke.
”Valter, jag vill att du går nu”, sa Jana och vände blicken från mig för att hon och Valter skulle kunna prata utan att jag la mig i.
”Nej, det vill du inte. Jana, lyssna på mig. Det är bara att du tar hans mobil och kollar vem han snackar med så förstår du att jag har rätt”, sa Valter och nickade menande mot mig som stod vid väggen. Jana såg tveksamt åt mitt håll.
”Inget… Du, jag har lite svårt att snacka just nu… kan jag ringa dig senare?” försökte jag avstyra lite snyggt, men Zacke uppfattade förstås direkt den obekväma tonen i min röst och började fråga ut mig.
”Vadå, vad gör du?”
”Inget särskilt…” svarade jag trevande och gav Jana en lidande blick. Hon läste av den direkt.
”Vincent… Vem pratar du med?” frågade hon, precis som Valter hade begärt.
”En kompis, bara”, sa jag till henne.
”Va? Vem var det där?” frågade Zacke i luren.
”En kompis”, sa jag igen fast den här gången till Zacke. ”Du, Zacke, jag kan verkligen inte snacka nu. Jag ringer…”
”VINCENT ÄR TILLSAMMANS MED EN INVANDRARE OCH ZACKE, JAG, VALTER, ÄR HENNES BÄSTA KOMPIS!” vrålade Valter för full hals från sin sida av rummet.
Det blev ekande tyst i en halv sekund. Sen hördes ett svagt klick i andra änden av luren.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | littledreamer - 13 maj 10 - 16:11- Betyg:  | Merameramera!!! Det är verkligen jätte spännande och ni lyckas alltid få till allting så bra :D
Eran novell är hur bra som helst :D
Maila när nästa del är klar ;) | | addictedXO - 10 maj 10 - 23:57- Betyg: | | UPS XD haHAHHAHA mejla :D | | Rosapapper - 10 maj 10 - 18:01- Betyg: | | Guuu så bra:D! | | Moii-Thilda - 9 maj 10 - 22:25- Betyg: | | Grymt bra! Har verkligen saknat den här novellen! | | ossika - 9 maj 10 - 20:41- Betyg: | Jävlar vad jag hatar Zacke och älskar den här berättelsen!
Jag beundrar er något enormt och ni skriver gudomligt!
Mejla när nästa del kommer så loooovar jag att komma med en mer seriös
kommentar då! | | JessicaKarlsson - 9 maj 10 - 19:52- Betyg: | bra! hoppas vincent får lite skit nu, fyfan ta honom..
mejla :D | | bopping_girl - 9 maj 10 - 19:30 | | Guuud va spænnande :D maila næsta..:) | | maaliinT - 9 maj 10 - 17:08- Betyg: | | jätte bra! mejla nästa! | | sztiz - 9 maj 10 - 16:27- Betyg: | Jag har inte läst dom andra delarna med den fick mig att vilja läsa mer.
Och jag lovar att jag kommer att läsa dom andra delara.
<333333 | | Janea - 9 maj 10 - 15:18 | | Ehmm... jag VET att jag egentligen inte borde kommentera min egen novell på det här viset, men Julia! DU ÄR TUSIKEN GRYMT JÄKLA UNDERBART BÄST! Och jag hoppas verkligen att andra ser detta. Och att ni kommenterar. Ge Julia ett ton med beröm, även om hon var lite seg med den att lägga ut delen. Jag tycker att hon gjorde upp för det. BIG TIME! |
|
|
|
