19. ~Colorblind~ |
Jag vill tacka alla er läsare som står ut med den långa väntetiden mellan delarna. Ni är fantastiska. Någon dag, snart, ska jag ge er en fet överraskning som tack.
PUSS
COLORBLIND
19.
Senare samma dag, när jag hade slagit mig ner på en ledig bänkplats i klassrummet där vi läste franska, tillsammans med Cornelia, plingade det till i min mobil och jag blev medveten om att jag fått ett sms. När jag halade upp mobilen ur fickan såg jag på displayen att meddelandet var från Jonas och mina mungipor drogs automatiskt uppåt när jag såg hans (självinskrivna) namn.
Från Världensbästakompis, 13:26
TJA. Jag har studiedag. Och tråkigt. Vet att du är i skolan men ärligt talat har vi inte setts på 9 dar.
Leendet höll sig kvar medan jag knappade in ett snabbt svar.
Till Världensbästakompis, 13.27
Jag slutar om en timme. Kom hit! :D
Jag hann knappt skicka iväg smset innan jag fick ett nytt tillbaka.
Från Världensbästakompis, 13.27
Bra för jag sitter redan på bussen :P Är framme tjugo över.
Jag visade smset för Cornelia som också hon sken upp i ett stort leende. Jag visste att hon gillade Jonas. De kanske inte var själsfränder, men de hade inga som helst problem att umgås med varandra.
Jag kastade en snabb blick på klockan och insåg att jag hade en timmes lidande att utstå innan jag äntligen fick träffa Jonas igen, och jag anade att de sextio minuterna inte skulle gå särskilt fort.
När det äntligen ringde ut från lektionen, rafsade jag snabbt ihop mina böcker och papper, och skyndade mig ut ur klassrummet. Jag småsprang bort till korridoren där vi hade våra skåp, och såg Jonas genom glaset i dörren redan innan jag hade öppnat den. Samtidigt som jag tryckte ner handtaget vände han sig om och log stort.
”Hej!” sa jag när vi var ett par meter ifrån varandra.
”Hej”, svarade han och gav mig en stor kram. Han lyfte med lätthet upp mig och snurrade mig ett halvt varv vilket fick mig att börja skratta. När han satte ner mig på golvet igen la jag håret tillrätta och såg leende upp på honom.
”Vad glad jag är att se dig!” sa jag lyckligt och kunde inte låta bli att ge honom ännu en kram.
”Detsamma, plutt”, sa han retsamt och böjde sig ner för att kunna nå ner till min nivå.
När vi släppte varandra öppnades dörren igen och resten av klassen kom in. Korridoren fylldes av prat och skratt och plötsligt stod Cornelia bredvid oss.
”Hej Jonas!” sa hon glatt.
”Hejsan! Länge sen sist!” sa han och gav henne en snabb kram som hälsning.
”Ja. Hur är det på landet?” frågade hon efter kramen och bytte bärarm för skolböckerna.
”Som vanligt, tyst och inte en människa som passerar.”
Jag skrattade åt Jonas skämt samtidigt som jag såg hur Kevin äntrade korridoren sist av alla och kom emot mig. Han ställde sig bredvid mig, så nära att våra överarmar rörde varandra, och såg frågande på Jonas.
”Jonas”, sa jag för att påkalla min väns uppmärksamhet. ”Det här är Kevin, min… pojkvän.”
Ordet ’pojkvän’ smakade konstigt i munnen och en underlig känsla trädde fram i mig precis efter att jag hade sagt det. Jonas höjde nästan omärkligt på ögonbrynen, och såg på Kevin. Jag märkte hur han diskret granskade Kevin från topp till tå, men misstänkte att endast jag kunde avgöra att han gjorde det.
”Tja”, sa Kevin på sitt obrydda, nonchalanta sätt.
”Hej”, sa Jonas och vek inte undan blicken då Kevin mötte hans.
”Jag och Jonas har varit vänner sen… alltid”, förklarade jag efter att snabbt försökt räkna ut hur många år vi faktiskt hade känt varandra. Jag såg lite halvnöjt på Jonas och han gav mig ett betryggande leende som svar.
”Kul”, sa Kevin bara, men verkade inte alls tycka det. Han tittade bara ut genom fönstret och verkade inte kunna bry sig mindre.
Det uppstod en kort stunds tystnad då Jonas, Kevin, Cornelia och jag tafatt bara stod och tittade på varandra. Cornelia uppfattade snabbt den obekväma stämningen och ryckte lite lätt på axlarna.
”Ja… nej men, jag ska väl lämna mina grejer i skåpet”, sa hon och lämnade oss tre kvar.
”Bra idé”, sa jag fort. ”Kom.”
Jag grep tag i Jonas tröjärm och drog honom med mig bort till mitt skåp som lyckligtvis låg lite längre bort i korridoren.
”När hände det här?” frågade han så fort jag hade låst upp skåpdörren och lagt in mina böcker.
”Ssch”, sa jag och kastade en hastig blick över axeln för att se om Kevin var inom hörhåll. Men han hade gått bort till sitt eget skåp och tog på sig sin skinnjacka. Det fanns inte en chans att han kunde höra oss. ”Jag förklarar sen."
"Det var en riktig muntergök till pojkvän du har hittat i alla fall..." mumlade Jonas och betraktade Kevin bakom skåpdörren.
"Sluta. Du känner honom inte”, sa jag med en kort suck. ”Han har väl bara en dålig dag.”
”Åh, du menar att han har ett dåligt sätt att bemöta sin flickväns bästa kompis på?”
”Äh”, fnös jag och tog fram min jeansjacka.
När jag väl var klar med mitt plockande i skåpet och stängde det, hade nästan alla gått.
Kevin stod med Christopher, Cornelia och de andra och väntade på oss. Vi gick fram till dem och jag tvingade mig själv att ge Jonas en uppmanande blick som sa åt honom att låta Kevin vara.
”Bra!” sa Cornelia glatt när vi kom fram till dem. ”Jag och Jessi sa att vi skulle gå till Klippan, har ni lust att hänga med?” frågade hon vänd mot Christopher och Kevin, men båda skakade på huvudet.
”Vi ska dra hem till mig. Vi hade faktiskt tänkt fråga om ni ville hänga med, men…”, sa Christopher och kastade en snabb och väldigt avslöjande blick på Jonas.
Jag blev inte förvånad eftersom Jonas och Christopher egentligen aldrig hade tyckt om varandra. Vi hade allihop gått i samma klass i mellanstadiet. Jonas och jag höll oss mest för oss själva, medan de andra sakta men säkert tilldelades sina roller. Då hade Christopher börjat gå in för att bli den coola killen i klassen tillsammans med sina kompisar, och Jonas hade mest stört sig på hans bråkiga attityd.
”Åh…” sa jag och riktade blicken mot Kevin. Jag hade väl förväntat att han åtminstone skulle bjuda med mig av ren artighet, men han sa inte ett ord.
Jag fick en kram av Christopher och en puss av Kevin innan vi sa hejdå och Jonas, Cornelia och jag gjorde sällskap till fritidsgården.
Det tog ungefär två minuter att gå dit från skolan. Man korsade vägen som går förbi skolbyggnaden, passerade dagiset som låg mitt emot sen var man där.
Det var rött envåningshus med vita knutar omringat av ett vitmålat trästaket, och ovanför ingången stod det med stora, vita bokstäver: Klippan.
Det var från början bara ett litet torp som ägdes av någon mer eller mindre känd torpare från förr i tiden. Lärarna påminde oss om det hela tiden, men det var aldrig någon som la den informationen på minnet. Huset var i alla fall rätt litet från grunden, men några år innan vi började högstadiet gav kommunen med sig och det byggdes ut.
Inuti fanns flera rum. Ett stort allrum med flera bord och en stor ljudanläggning där vem som helst fick spela musik. I ett litet rum intill fanns en stor, fyrkantig gammal TV och ett gäng soffor och fåtöljer. I ett annat rum fanns diverse spel och bollar. Det fanns också ett kök och en kiosk där personalen brukade stå och sälja godis och toast.
”Jag har inte varit här inne på jättelänge”, sa jag så fort vi klivit innanför dörren och tog av oss skorna.
”Inte jag heller”, sa Cornelia och såg sig omkring. ”Det känns lite som att åka tillbaka i tiden… Kommer du inte ihåg i sjuan när vi var här heeela tiden?”
Jag skrattade till.
”Vi bodde ju typ här!” sa jag. ”Kommer du ihåg Laurie som jobbade här då? Han med det långa håret som såg ut som E-type?”
”Ja, han var så himla rolig. Och Dudde! Åh, jag hoppas de är här idag. Du skulle älska dem, Jonas.”
Vi lämnade den lilla hallen och skorna bakom oss och fortsatte in i det stora rummet som kombinerades med kiosken. Vi rasslade fram lite mynt att köpa varsin bulle för och Jonas erbjöd sig att gå och sätta sig vid ett bord, medan jag och Cornelia ställde oss i kö. Jag grävde fortfarande i min plånbok för att se om det fanns några gamla femtioöringar att bli av med när det blev vår tur att betala. Jag fiskade upp mynten jag hittat ur myntfacket och lyfte blicken för att säga vad jag och Jonas ville ha, men kom helt av mig då jag såg uttrycket i Cornelias ansikte. När jag följde hennes blick förstod jag precis vad som försiggick i hennes huvud.
Det var varken Laurie eller Dudde som stod på andra sidan disken. Istället stod där en ung kille, han såg ut att vara i tjugoårsåldern, och såg frågande på Cornelia som inte kunde få fram ett ord. Jag hade aldrig sett honom tidigare.
Han hade några millimeter mörkt hår på huvudet och trots att han var stor och biffig, så var det någonting i hans ansikte som gjorde att helhetsintrycket av honom blev att han kändes snäll. Kanske den vänliga blicken eller det trevliga leendet som inte verkade avlägsna sig från hans ansikte, eller så utstrålade han bara vänlighet.
Jag såg tillbaka på Cornelia som fortfarande stod med gapande mun och inte lyckades frambringa ett enda ord. Jag kände mig som hennes bästa vän skyldig att rycka in och rädda situationen, så jag tog ett steg fram och fångade killens uppmärksamhet.
”Eh hej. Jag skulle vilja ha två bullar och en chokladboll, tack”, sa jag snabbt.
”Det ska bli”, sa han med ett leende och vände sig om för att hämta det jag beställt.
Jag tog tillfället i akt och stötte till Cornelia hårt i sidan med armbågen så att hon vaknade till liv igen. Hon blinkade med sina stora ögon ett par gånger och såg sen förvirrat på mig.
”Vem var det där?” väste hon.
”Jag har ingen aning, men vad är det med dig egentligen? Sen när har du tappat talförmågan inför en kille?” viskade jag tillbaka.
”Sen honom.”
Hon flyttade blicken åt hans håll och såg ut som om hon ville ge ifrån sig en djup suck av lycka. Jag kunde inte inte hålla med henne om att han såg bra ut. Han hade på sig en grå tröja som satt åt lite om hans armar och bröst så att musklerna som rörde sig under tyget när han gick omkring syntes tydligt.
”Sådärja. Tjugosex kronor, då”, sa han och väntade, fortfarande leende, medan vi fumlade med våra mynt. När vi slutligen räckte honom det vi var skyldiga tackade han och vi skyndade oss att ta bullarna och chokladbollen och gå därifrån innan vi glodde ihjäl oss.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LetMeJump - 13 maj 10 - 13:53- Betyg:  | | skiit bra, mejla nästa xD | | hooppsan - 10 maj 10 - 20:14- Betyg: | | mejla :) | | Moii-Thilda - 9 maj 10 - 22:43- Betyg: | Jag, som många andra, gillar absolut inte surpuppan Kevin men älskar Jonas! :D Han är ju för gullig!
Superduperbra del. Dom är alltid värda att vänta på! :D | | _MaAaLiN__ - 9 maj 10 - 18:58- Betyg: | | fortfarande lika bra :D men Kevin kan inte vara taskig mot hennes bästa vän | | Hexan94 - 9 maj 10 - 16:57- Betyg: | | Konstigt, jag tyckte inte om Kevin ens från början xD Väntar bara på att du ska avslöja honom helt ;D | | Janea - 9 maj 10 - 16:49- Betyg: | JONAS! JONASJONASJONASJONAS!
Från Världensbästakompis, 13.27
Bra för jag sitter redan på bussen :P Är framme tjugo över.
Kärlek på honom, massa kärlek.
Och sen ska det komma massa kärlek på dig och ditt skrivande. Och till killen som Cornelia blev lite ställd inför, han är gryyyyyymt snygg (jupp, jag har sett honom på bild *VIP-skryta*)
Och massa kärlek till att folk börjar ogilla Kevin. Och massa kärlek på Kevins namn, men ingen kärlek till Kevin.
Massa kärlek *hippie* | | LipsOfAnAngel - 9 maj 10 - 16:34- Betyg: | | kevin verkar konstig :o och spännande med den där nya killen :D helt jättebra som vanligt! :DD | | lovemenot - 9 maj 10 - 13:35- Betyg: | åh så himlans bra!
mejla nästa ? (a) | | blackgirl - 9 maj 10 - 03:10- Betyg: | Jag vill bara slå kevin!
Vad håller pojken på med? :/
Men jag fortsätter att buga för dig! =D | | Rosapapper - 9 maj 10 - 00:02- Betyg: | | ÅH SÅ BRA:D:D:D!!!! | | gbg_95 - 8 maj 10 - 22:06 | Hahah, vem kan klandra henne. ^^
Kevin alltså...gud! Jag hatar verkligen honom nu, först när man "träffade" honom så var han hur söt som helst men nu..blä. Vem vet jag kanske börjar gilla honom igen. x)
Otroligt och u n d e r b a r t skrivet! | | the-rose - 8 maj 10 - 21:53- Betyg: | | Hahah XD det är värt att vänta för, du skriver så otroligt bra och målande. | | maaliinT - 8 maj 10 - 19:46- Betyg: | | hihi, spännande! :D väntar spänt på nästa del. mejla gärna! |
|
|
|
