- Den mörka hemligheten del 8 |
Förlåt om det har tagit länge för mig att skriva denna del!
Men här är del 8 av min vampyr novell! Hoppas att ni gillar den. OCH INGA SMYGLÄSARE TACK!
Några dagar senare. Carlos och jag hade varit en hel del med varandra och på något sätt så ville jag vara med honom. Han var snygg, doftade gott och han fick mig att skratta.
Skratta på riktigt, inte något låtsas skratt som jag hade använt alla de år som jag hade varit vampyr. Det var lördag eftermiddag, jag och Carlos satt i min bil påväg till honom.
Det var första gången som jag skulle åka till hans hem, jag hoppades han skulle bjuda in mig för annars skulle jag bara lämna och stå utanför dörren och inte kunna ta mig in.
För vampyrer kan inte komma in till människornas hem utan att bli inbjudna först.
- Sväng vänster nu, informerade Carlos med ett leende. Jag gjorde som han sa, svängde vänster och började snart skymta det lilla röda huset.
Vi hade kört en annan väg, som var kortare och snabbare. Väl framme på gården så stannade jag bilen och vi steg ur. Carlos tittade ivrigt på mig och hans ansikte sken av lycka.
- Så, välkommen! sa han. Jag skrattade till, ibland kunde människor vara så fåniga men samtidigt så söta. Vi började gå mot ytterdörren, jag blev nervösare för varje steg vi tog.
Hoppas, hoppas att han bjuder in mig, tänkte jag och bet ihop käkarna. En vindpust fick Carlos blonda hår att röra på sig och en svag doft av honom fläktade förbi mig. Jag drog in den ljuvliga doften och ett lågt morrande läte hördes i strupen. Carlos stannade, vände sig förskräckt om och stirrade på mig med stora ögon.
- Eh, hörde du det där? undrade han och tittade sig omkring. Jag nickade stelt på huvudet och bara tittade på honom.
- Det lät som ett djur, kanske en katt. Tänk om en katt är instängd någonstans? mumlade han och kliade sig i huvudet. Ett djur är det nog, men mycket farligare än en katt, tänkte jag.
Carlos viftade med en hand framför mig, jag låtsades blinka förvånat, som om jag skulle ha dagdrömt om något. Han log ett varmt leende.
- Det är ingen fara, kom nu så går vi in, sa han. Jag log kort och gick efter honom de sista metrarna till dörren.
Carlos öppnade ytterdörren, steg åt sidan och gjorde en gest med handen att jag skulle gå in. Jag prövade ta ett steg framåt men min fot stannade envist kvar i marken.
- Bjud in mig, sa jag en aning desperat. Carlos höjde ena ögonbrynet, såg tveksam ut för ett ögonblick men log retsamt.
- Dagens tjejer alltså, skrattade han.
- Varsågod och stig in i mitt hus, min sköna dam, sa Carlos. Jag himlade med ögonen och gick in i huset.
Det var stökigt där inne, kläder låg över möblerna och tavlorna låg sneda på väggarna. Carlos tittade sig omkring, kliade sig i nacken och ryckte sedan på axlarna.
- Hm, skulle väl behöva städas här, muttrade han fundersamt.
- Wow Einstein, tänk att du kunde klura ut det där själv, sa jag ironiskt med ett leende. Carlos skrattade åt det jag hade sagt och visade mig sitt rum.
Hans rum var lite prydligare än resten av huset. Sängen var bäddad, kläder låg som en stor hög i ena änden av rummet. Det fanns också ett brunt skrivbord med en bärbar dator placerad ovanpå.
- Snyggt rum, mumlade jag.
- Tack! sa Carlos och satte sig ner på sängen. Han tittade på mig från topp till tå när jag stod precis i mitten av rummet. Jag mötte hans blick och ögonen lyste av iver.
" Vill kyssa hennes läppar, de ser så mjuka och kyssvänliga ut" tänkte Carlos. Jag läste hans tankar och började känna mig ivrig och upphetsad.
- Kom och sitt bredvid mig, viskade Carlos. Det var knäpptyst i rummet, endast klockans tickanden hördes. Jag visste att detta kunde sluta illa, men jag måste bara få kyssa honom en enda gång!
Försiktigt satte jag mig ner bredvid honom, sängen gav ifrån sig ett knarrande läte och det var så tyst i rummet så jag kunde höra Carlos jämna hjärtslag. Vi mötte varandras blickar, han slickade sig om läpparna och log nervöst.
- Jag har velat pröva en grej, ända sen jag såg dig, sa han sakta och strök mig över kinden. Jag kände hur törsten inom mig vaknade sakta till liv.
Carlos böjde sig närmare mig och tryckte snabbt sina läppar mot mina. Hans läppar var mjuka och smakade härligt. Hans andetag blev ojämnare och kyssarna mer intensiva, han tryckte sin kropp mot min.
Jag hörde hans hjärta slå högre och la ett finger på hans hals. Bara för att få känna pulsen. Det gjorde mig vansinning. Snabbt la jag båda händerna runt hans huvud och tryckte mig hårdare mot honom.
Carlos öppnade sin mun en aning och jag kände hans varma tunga som lekte med min. Detta blev för mycket, jag kände tänderna som växte och drog mig snabbt bort. På en sekund stod jag nära skrivbordet och höll hårt i det. Jag måste kunna behärska mig. Jag ville inte skada Carlos, han var den ända människan som fick mig att känna mig som en normal person. Och dessutom, om jag dödade honom så skulle min hemlighet vara förstörd. Jag drog snabbt efter andan och vände mig med ryggen mot Carlos, ville inte att han skulle se tänderna som hade växt och hur det hade kommit ådror runt ögonen på mig.
Jag hörde hur sängen försiktigt knakade bakom mig, Carlos gick sakta mot mig.
- Nej, stå still, sa jag med en bestämd och kylig röst. Carlos drog in andan och slutade gå. Tänderna blev normal stora och jag vände mig försiktigt om mot honom. Han stirrade på mig, hela hans kropp skakade. Det syntes tydligt hur rädd han var, men hans blick visade ändå ett tecken på nyfikenhet.
- Samantha..Varför..Hur..Du..Allltså, stammade Carlos. Han försökte finna de rätta orden men misslyckades. Gång på gång svalde han ljudligt och slog ut med armarna.
- Jag ska nog gå nu, sa jag och började gå mot ytterdörren.
- Vänta, snälla..viskade Carlos. Jag himlade med ögonen och stannade.
- Vad hände? Varför slutade du kyssa mig? fråglade Carlos med en ängslig röst. Jag vände mig om och tittade rakt på honom i några sekunder, suckade och la armarna i kors.
- Det är bäst så, jag menar, jag vill inte gå för fort framåt, ljög jag.
- Jag förstår, svarade Carlos. Han log. Jag såg på honom att han inte skulle ge sig, det var som om han visste att det fanns något som jag inte hade berättat.
Det fanns bara en sak att göra, den saken som jag inte vill göra mot honom. Med lugna steg närmade jag mig Carlos, hela tiden med blicken riktad mot hans blick. Han höjde ena ögonbrynet när jag la händerna på hans manliga axlar.
- Titta på mig Carlos, sa jag med en sammetslen röst. Snabbt stirrade han in i min blick som nu ändrades hela tiden.
- Det som hände var att jag inte ville gå för fort framåt, du ska nu tro på det, sa jag med den samma rösten. Carlos stod som fastfrusen, han var helt hypnotiserad och började nicka med huvudet.
- Ja, Samantha. Du ville inte gå för fort framåt, höll han med. Jag log nöjt och avslutade hypnotiseringen. Carlos ryckte till, tittade sig runt och blicken stannade på mig.
Han log osäkert.
- Förlåt om jag gick för fort framåt, mumlade han blygt.
- Äh, det är okej, sa jag och med de orden gick jag ut ur huset.
Förlåt min vän, men jag kan inte berätta den riktiga sanningen för dig..ännu, tänkte jag...
|
|
|
|
