Älskling, låt oss glömma det förgångna ~14~ |
Hallå? Är ni där? Jag tror både jag (Linnea) och Julia är skyldiga er en ursäkt. Julias skola har bestämt att utrota hennes fritid, och jag har väntat på henne. Tillslut kom vi fram till att jag skulle författa denna delen, vilket betyder att den är i Janas perspektiv.Vi vill också understryka, att vi inte står för åsikterna som framkommer i texten.
Eftersom att väntetiden är oförlåtligt lång, kommer nu slutet på förra delen:
”Okej, vad var det där om?”, väste jag till Valter, fortfarande irriterad.
Valter ryckte på axlarna. ”Som jag sa, Zacke och jag gillar inte varandra. Men Vincent har inga problem med att vara i hans närhet.”
Jag lät den passera. Istället sträckte jag mig oväntat upp för att ge honom en kram, nästintill orolig för min alltid-pratande vän.
”Säker på att du inte borde gå hem? Jag vill inte att du ska hamna i bråk.”
”Nej mamma, jag var här först så jag tänker inte gå härifrån”, informerade han mig och släppte sin omfamning. ”Plus att vi ser varandra varje dag i skolan, inte sant?”
”Vi ses”, försäkrade jag honom och vände mig om. Om tio minuter skulle jag vara hemma.
First try,
First lie,
First goodbye.
”Mamma, jag är hemma!”
”Har du haft det trevligt?”
Hennes röst som kom från sovrummet lät sömning och dämpad. Hon hade redan gått och lagt sig.
”Jadå, Valter hälsar.”
”Hälsa tillbaka.”
Jag gick till köket och hällde upp vatten i en stor, vit-röd-prickig kopp, ställde in den i mikrovågsugnen och tog under tiden fram tepåsarna ur skåpet. Zacke verkade inte trevlig alls, jag förstod Valter. Antagligen skulle jag ha reagerat likadant som Valter i en sådan situation, om han alltid - varje dag, varje lektion, varje rast – behandlades så illa.
Med ett ”pling” signalerade hushållsapparaten om att tevattnet var tillräckligt varmt. Jag tog koppen och en tepåse med mig uppför trappan och tassade till mitt rum. Sommaren var snart över, men fortfarande var nattens luft tillräckligt ljummen för att vara inbjudande – åtminstone med en tjockare tröja på överkroppen.
Jag satte mig tillrätta på balkongen med tekoppen mellan mina händer. Efter de högljuda rösterna och det snabba tempot behövde jag alltid en lugn och avslappnande stund innan läggdags. Att gå och lägga sig direkt efter en fest var nästintill omöjligt.
Tio minuter senare hörde jag ansträngda andetag och tunga steg i trädgården. Jag satte försiktigt ner koppen på golvet och kikade ut mellan balkongräcket. En lång gestalt rörde sig emot huset, med riktning mot grusgången.
När han nått sitt mål tog han en handfull småsten och gick återigen ut på gräsmattan. Vad höll människan på med? Vad höll jag på med? Jag skulle kunna krypa till dörren, men inte utan att bli upptäckt. Inte heller kunde jag ringa till polisen, då ljudet av min röst skulle dra till sig inkräktarens uppmärksamhet. Istället greppade jag åter igen den tomma koppen. Jag hade bara ett kast, ett kast som jag skulle sikta väl.
Tyst ställde jag mig upp och höjde koppen bakom huvudet. Personen nedanför verkade debattera med sig själv och jag skyndade att dra nytta av tillfället. Med sikte på huvudet kastade jag koppen.
”Men vad fan!” väste en välbekant röst när koppen dunsade ner i marken i närheten av honom.
”Valter!” utbrast jag lättat. ”Vad gör du här?”
”Jag hälsar på min kompis, vad gör du? Vi får tacka gudarna för dina brister i bollsport. Jana, vi måste prata. Nu.”
Förvirrat gick jag och tände lampan. När balkonglampan lyste upp Valters gestalt, kunde jag se hur hans vita skjorta blivit delvis brun, delvis grön. Hans rosa mössa satt snett på huvudet och under den låg håret i en enda stor röra. Hans knän var prydda med jordfläckar.
”Valter…?”
”Jag kommer upp.”
I smidiga rörelser kravlade han sig uppför stolparna och balkongräcket.
Han lade en arm på varsin av mina axlar. Hans ansiktsuttryck var lika panikslaget som hans röst. ”Jag har bevis. Jag vet att Vincent är likadan som Zacke. Jag såg det själv.”
Jag flämtade till och backade ett steg. Valter följde efter, så att hans händer inte släppte mina axlar.
”Du skojar, eller hur?”
Hans såg ner på mig med höjda ögonbryn. ”Vad tror du? Nej, jag skojar inte, Vincent försökte misshandla mig. Gravallvarlig.”
Jag stirrade på Valter i förundran och skakade av mig hans armar. Bilden som formade sig i mitt huvud hade innan aldrig besökt mina tankar. Jag hade litat på honom, till hundra procent. Aldrig hade jag trott att han skulle kunna göra någonting sådant.
”Jag förstår inte, hur…”, viskade jag, delvis pågrund av rädslan att väcka mina föräldrar, delvis för att rösten skulle spricka om jag pratade i normal samtalston.
”Det var så, att efter festen när jag skulle gå hem, hörde jag hur Zacke ropade efter mig. Du vet vad jag tycker om honom, så jag fortsatte att gå. Sen hörde jag hur han ropade på Vincent och sa att han hade ’hittat en jävla svarting, som tror att han är något’. Så började jag springa, och sen sprang flera andra efter mig, och sen så snubblade jag, och sen så hörde jag hur de skrattade. De var fem stycken! Zacke sa att de skulle banka skiten ur mig. Vincent bara flinade.”
Jag bara stirrade på honom. Han fortsatte, lika tyst som innan.
”Sen hörde jag hur Vincent sa: 'Äsch, kom nu Zacke, den där kinesen är så jävla vettskrämd att han snart pissar på sig. Och du är så full att du knappt kan stå upp.' Och sen så puffade de lite på Zacke, och sen! Vet du vad Vincent sa? Han sa att de ändå är så grymt mycket värdigare att andas än jag ändå, varför slösa andetag på sådana som jag."
De bruna ögonen var fyllda med självömkan. Självömkan!
”Och jag som trodde att detta var en bra dag”, suckade jag och drog en hand genom håret. Ilskan började spridas genom kroppen.
”Jag är verkligen ledsen Jana”, viskade han försiktigt.
Jag koncentrerade min blick på mina nervöst plockande händer.
”Valter, jag är verkligen inte på humör”, trots mina viskningar, gick min röst nästan upp i falsett av hysterin. ”Inga skämt ikväll. Och särskilt inte när den håller den här låga klassen.”
En kort tystnad lade sig mellan oss.
”Du tror inte på mig?”, konstaterade han sedan.
Jag såg upp mot honom, mötte hans blick. ”Valter, jag vet att du inte tycker om Vincent. Men jag trodde inte att du skulle gå så långt. Du hade inte behövt förstöra dina kläder för en lögn.”
Han stirrade på mig med det mest förvirrade ansiktsuttrycket. Snart formades också sympatisk oro i hans ögon.
”Varför gråter du då Jana? Varför ser du helt förstörd ut, om det inte vore för den åh, så högt uppskattade Vincent?”
”Jag gråter inte.” Inte förrän han påpekade tårarna kände jag dem mot min kind. Snabbt torkade jag bort det blöta med tröjarmen. Lika snabbt ersattes tårarna med nya.
Valter såg inte övertygad ut.
Jag suckade. ”Jag är bara grymt besviken på att du ens klarar av att ljuga mig rätt upp i ansiktet.”
”Jag såg honom, han är lika rasistisk som Zacke. Jag vet inte om det är för att du är vit eller vad tusan det är, men något är det. Han hatar mig! Och det är bara för att jag inte kommer från Sverige.”
Jag flämtade till. ”Så det är där skon klämmer?! Han gillar mig mer än dig? Kokade du ihop det här bara för att du är så avundsjuk? Jag måste erkänna, du överraskade mig totalt. Mission complete.”
Nu var det Valters tur att flämta till. Hans ögon fylldes med förvirrning, hans ansikte fylldes med förvåning. ”Allvarligt talat, vi har känt varandra jag-vet-inte-hur-länge, och du tror att jag skulle ljuga om något sånt?”
Jag tänkte efter.
”Nej, det trodde jag inte. Men jag hade tydligen fel.”
Med ett besviket, tillgjort leende vände jag mig om och gick mot dörren. Tårarna brände som knivar mot mina kinder, mina händer var knutna till ilskebollar. Jag hade tidigare lovat mig själv att aldrig, aldrig, aldrig överge en vän för en pojkvän, men efter det här ingick Valter inte i min vänskapskrets.
När jag lade min hand på handtaget som ledde in till huset, lade Valter en bestämd hand på min axel.
”Du skulle bara våga, Jana”, viskade han med gift i rösten. ”Du kan få förolämpa mig hur jävla mycket du bara vill, men du skulle bara våga träffa honom igen.”
Jag vände mig hastigt om och skakade återigen av mig hans hand. ”Förbjuder du mig att träffa människor som bryr sig om mig? Eller är du bara avundsjuk?” Om blickar kunde döda, skulle han inte haft en chans.
Han tog tag i mina axlar. Bestämt.
”Han är inte bra för dig!”, väste Valter. ”Han hatar dig. Och alla andra som ’smutskastar Sverige’.”
Innan min hjärna kopplade hur ord uppstod, stod jag i flera sekunder och gapade. ”Vincent älskar mig. Och jag älskar honom. Om du har ett problem med det, kanske du borde ta och hitta en annan vän. Släpp mig.”
”Jana, lyssna…”
”Valter, släpp mig, jag vill inte prata mer med dig.”
”Lyssna på mig!”
”Valter, släpp mig, annars ropar jag på pappa.”
”Jag är din vän, snälla, lyssna på mig.”
”Inte längre, släpp mig.”
Tystnad. Fortfarande händer på mina axlar.
”Jaså, han betyder så mycket? Har han fått dig att hata mig också?” Aldrig har en så uppgiven, förstörd och övergiven röst format ord som sårat så mycket.
”Jag antar att det är dags för dig att gå nu. Du får ha det så bra i livet. Hejdå.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | littledreamer - 7 maj 10 - 19:34- Betyg:  | mitt hjärta gör ont av alla dessa hårda ord och kompis övergivanden.
Hoppas på en ganska snabb fortsättning så att man får veta vad som händer!!
Jätte bra skrivet | | bopping_girl - 5 maj 10 - 18:21- Betyg: | | Jätte bra skrivet.. Hoppas inte nästa del tar 100 år för er :D | | maaliinT - 4 maj 10 - 20:58- Betyg: | | jätte bra skrivet :) hoppas att det kommer upp en ny del snart för den här novellen är väldigt bra :) mejla nästa. | | JessicaKarlsson - 4 maj 10 - 20:27- Betyg: | stackars valter :/ jag tror på honom iallafall. åh, så bra är den!
mejla :) | | Rosapapper - 3 maj 10 - 19:35- Betyg: | | Vad förvånad jag blev att ni hade lagt upp en ny del. Skynda er nu med nästa:D! Skitbra som vanligt!!! |
|
|
|
