Vilsna själar och brustna hjärtan - oneshot |
allmänt kasst. Släng in en kommentar om ni har lust D:
------
Pennan som i vanliga fall kan skriva många vackra ord ligger nu tyst på ett vitt papper. Ett vitt papper utan ord. De vita tunna gardinerna fladdrar nästan spöklikt i vinden och fönstret står på vid gavel ut mot ingenstans. Den kyliga luften fyller det kala rummet. Rummet som en gång i tiden varit som hemtrevligt men som nu bara fylls av en egendomlig tjock dimma som ligger över resten av nejden.
Det silvergrå vindpinade huset tydde sig så vackert den tidiga morgonen september. När alla löv sedan länge fallit till marken. När det gröna gräset sedan länge blivit brunt. Alla blommor hade vissnat, precis som jag. Då var huset så vackert. Så otroligt vackert ute på den annars tomma ängen. En svag siluett av stig slingrade sig fram till ytterdörren. Där folk en gång i tiden hade gått, men där nu ingen gått på länge. Jag tog av mig skorna och sätter ner mina bara fötter i det kalla daggvåta gräset. Trippar försiktigt fram till huset, vill inte låta fötterna förstöra och trampa ner mer än nödvändigt. Vill bevara magin.
Den bäddade sängen ligger orörd precis som hon lämnade den, ingen vet för hur länge sedan. Hon den lilla sköra älvan, som alltid dansade omkring fjäderlätt i vinden i vita fladdrande klänningar i linne. Precis som gardinerna nu fladdrar i den svaga vinden fladdrade hennes klänningar där hon styrde sina steg över den orörda marken. Kanske fladdrar gardinerna än idag för att påminna om den sköra bräckliga flickan som en gång skrev vackra ord på vita papper.
Fingrarna vandrar fumlande över det slitna träet. Det är kyligt nu i slutet av november, men än har snön låtit vänta med att komma och bädda in allt i vitt. Jag blickar in genom de kala fönstren, på de få möblerna som står precis som de alltid stått. Det finns ingen anledning till att någon skulle flytta på dem, huset står ändå tomt. Mina bara fötter har tappat känseln för länge sedan. Men aldrig att jag skulle låta stora skor trampa och förstöra här. Mina steg styr ut över ängen, till synes planlöst mot en destination jag ännu inte vet om. Blicken glider över det torra gräset som ligger trött mot marken, letar efter något minnesvärt.
Som i en vacker sömn, blek som månen låg hon. I det daggvåta gräset med sin ljusa klänning. Håret utslaget som vackra blomblad runt hennes huvud och med ögonen slutna i frid. Det var så han hade hittat henne i den tjocka dimman den där kalla septembermorgonen. Äntligen hade hennes vilsna själv fått komma till vila, hennes trasiga hjärta blivit helt igen. En tår fälldes, för att det vackra blev alltför kort.
En tår föll, och mina kalla stela fingrar lösgjorde sig om greppet på den vita rosen. Den föll långsamt till marken och lade sig till rätta på den kyliga marken. Jag tittade ledsamt på den lilla stenen, stenen som såg ut som vad som helst för någon annan. Stenen som betydde så himla mycket för mig. En fattig flicka får ingen vacker begravning. En underbar flicka som denna borde inte blivit begraven alls. Men nu är hon död, tack vare mig. Bunten med brev ligger och bränner i fickan, brev jag lovade svara på. Brev jag inte tog mig tid att svara på. Brev med vackra ord från den lilla älvan till flicka som nu är död. Ingen vet hur, ingen vet varför som de sa. Men jag vet. Hon dog av brustet hjärta.
"Min vilsna själ har länge letat och trånat efter något endast hälften så vackert som dig. Men morgondagen ter sig återigen så grå utan dig bredvid mig. Dagarna har gått till ända dag för dag, jag har suttit med blicken fäst i fjärran efter brev som inte kommer. Svaren som en gång bara tycktes dröja blev aldrig skriva, visst inte? Det är dags nu, så väl som det var sagt. Mitt trasiga hjärta må få helas och mitt brustna inre må få frid.
Må det gå dig väl i livet min vän.
Det var dags att släppa taget nu. Jag tar fram breven och lägger dem bredvid den vita rosen. Tänker sorgsna tankar om att saker hade kunnat vara annorlunda om jag så bara skickat ett enda brev med ett enda ord i. Men det är dags att gå vidare nu, men trots de trettio år som gått har jag hitills inte kunnat glömma henne. Henne och de liv vi hade kunnat ha. Men jag känner på mig, det är dags nu. Så med en sista blick på stenen vänder jag mig om och går längs den vagt upptrampade stigen. Vid vad som känns som världens ände vänder jag mig om en sista gång.
Farväl.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | nattblick - 8 jun 10 - 23:05 | Jag fylls av så många känslor när jag läser dina texter. Det tyder på att du har talang.
Du har talang för mig och du berör mig.
Jag uppskattar det <3<3 | blackgirl - 2 maj 10 - 23:20- Betyg:  | Kalla kårar
Jag ryste verkligen
Så vacker o hemsk |
|
|
|
