- Morden i Kustis del 12 |
Här är del 12 på morden i Kustis! Hoppas ni gillar det och inga smygläsare tack!
Det blev tisdag, den dagen som jag hade ljugit för mamma att jag skulle till terapeuten. Jag klädde på mig en ljusblå tunika med vit bolero och ljusa slitna jeans.
Jag sminkade mig, borstade håret och la ett rött diadem i mitt mörka hår.
- Jag går till terapeuten nu, hej då! ropade jag åt mamma. Pappa var redan i arbetet.
- Hej då, ha det så bra! hördes mammas röst från köket. Ett leende spred sig över läpparna och jag stängde igen dörren. Visst skulle jag ha det bra hos terapeuten, tänkte jag och skrattade högt till.
Några moln vilade tungt på himmelen och det hördes fågelkvitter lite här och där. Det var varmt, nästan för varmt. Ungefär som om det närsomhelst skulle kunna börja åska för luften var väldigt tung. Jag drog snabbt ett djupt andetag och styrde stegen mot "terapeutens".
När jag hade gått en bit på trottaren så såg jag en vän från skolan. Det var Annelie, hon hade blont hår, nästan vitt och väldigt klarblåa ögon. Hon hängde med huvudet och gick med ledsna steg, jag rynkade på ögonbrynen.
Hade något hänt med henne?
- Annelie? sa jag lite försiktigt. Hon tittade upp och mötte min blick, jag stelnade till. Runt hennes högra öga var det en stor hemsk blåtira som var svullen och hon hade torkad blod på pannan.
Jag studerade hennes ansikte, underläppen var sprucken, hennes knän var blodiga och hon haltade en aning.
- Åh Hej, Mary..sa Annelie och hennes röst darrade. Jag la handen för munnen, hjärtat klappade hårt i bröstet och jag visste precis vad som hade hänt. Men var ändå tvungen att fråga.
- Vad..Vad har hänt? frågade jag. Annelie vek undan blicken, skakade sakta på huvudet.
- Nej, inget, mumlade hon och försökte gå förbi mig. Jag slog ut med armarna, tog ett lätt tag om hennes armar och höll fast henne. Med en bedjande blick tittade jag rakt in i hennes blick.
Annelie suckade och pekade på en träbänk.
- Kom, sa hon och jag lydde henne. Vi satte oss ner på bänken, Annelie drog ett djupt andetag och tittade på mig.
- Berätta, du måste berätta, sa jag och la armarna i kors. Hennes ögon tårades men hon nickade sakta på huvudet.
- Okej..Det var en man, runt 30 kanske..Han ville fotografera mig och knäpp som jag är så.. tackade jag ja till det. Han förde bort mig, till en plats som var väldigt främmande för mig, och så tvingade han mig att dricka något men jag var envis och slog bort flaskan så den föll till marken.
Innehållet i flaskan rann ut, så han blev så jäkla förbannad och började slå mig..berättade Annelie och gjorde en paus. Hennes kropp hade börjat skaka och tårar rann nerför kinderna. Jag bet ihop käkarna, visste precis vem den mannen var.
- Fortsätt, sa jag lugnt och klappade henne på axeln. Annelie ryckte till, tittade på mig med en lidande blick.
- Den där mannen knuffade ner mig på marken, han slet i mina kläder men jag sprattlade med benen allt vad jag orkade..Han svor hela tiden och hotade med att döda mig om jag inte låg i still, han slog mig i ansiktet och vände mig på mage och drog mig längs marken.
Tillslut så kände jag något hårt som slog mig i huvudet och allt blev svart..Sen vaknade jag upp och mannen var borta så jag började söka mig bort från platsen, hela tiden så kändes det som om någon förföljde mig, berättade Annelie.
En rysning gick igenom min kropp, jag visste precis den känslan av att vara iakttagen och förföljd.
- Jag har träffat samma man, han påstod sig vara en fotograf och han gav mig det samma innehållet att dricka så jag blev medvetslös. När jag vaknade så var mina kläder bredvid mig och han var borta, berättade jag och tittade på Annelie.
Hon spärrade upp ögonen, torkade bort sina tårar och vi slog armarna omkring varandra.
- Du måste gå till polisen och berätta det som du har berättat åt mig, viskade jag. Annelie drog sig loss från kramen och skakade vilt på huvudet.
- Nej jag kan inte! Fattar du hur mina föräldrar skulle reagera när de skulle få reda på det? de skulle bli så jävla förbannade när jag var så idiotisk och litade på en helt främmande människa, utbrast hon.
Jag tittade lugnt på henne, skakade på huvudet och försökte se bestämd ut.
- Annelie, jag tror dina föräldrar vill veta orsaken till varför du är slagen i ansiktet och blodig på knäna och de skulle inte bli förbannade på dig utan på mannen. Plus att de skulle se till att få fast honom så fort som möjligt, förstår du inte det?
Du måste berätta åt polisen vad som har hänt, det har jag gjort, sa jag allvarligt och tittade in i hennes blick.
Hon satt tyst en lång stund, stirrade ner i marken och suckade gång på gång. Jag bet ihop käkarna, la armarna i kors och tittade på hennes knän som var smutsiga och blodiga.
- Annelie, du skulle behöva gå hem nu och tvätta rent såren, mumlade jag. Annelie höjde på huvudet och mötte min oroliga blick. Hon såg trött ut och det kunde jag förstå.
Vi reste oss upp från bänken, jag la en arm runt hennes midja eftersom hon darrade på benen och kunde knappt hålla balansen.
- Du behöver inte följa mig hem, jag klarar mig, sa Annelie och försökte låta självsäker. Men jag kunde ana en viss osäkerhet i hennes röst.
- Nej. Jag följer med dig hem, vare sig du vill eller inte, sa jag bestämt.
- Okej då, mumlade hon trött.
Några minuter senare kom vi fram till det stora röda huset. Jag tittade mot köksfönstren och såg hur någon snabbt la fast dem. Bara någon sekund efter det öppnades ytterdörren och på trappan stod Annelies mamma.
Hon slog händerna för munnen och det hördes ett smärtsamt tjut.
- Vad i all sin dar har hänt? Lilla vännen, vad har hänt och vem har gjort såhär mot dig?! nästan ropade Annelies mamma. Annelies mamma hette Lilian, hon var en lång och slank kvinna med sitt blonda hår alltid uppsatt i en knut.
Lilian hade en vit tunika och blåa tajta jeans på sig, hon klädde sig precis som ungdomar. Men det gjorde inget, hon såg så ung ut så den stilen passade perfekt.
- Hej Mary, hälsade Lilian snabbt och vände uppmärksamheten mot sin flicka. Annelie satte sig ner på trappan och stönade av smärtan från huvudet och knäna.
- Stanna här, jag går efter plåster och rengöringsmedel, sa Lilian och skyndade sig in i huset. Jag satte mig ner bredvid Annelie, tittade på hennes grimaserande ansikte och kunde nästan själv känna smärtan som hon hade precis då.
- Jag vet inte om jag är redo att berätta för mamma och pappa om dethär, sa Annelie och suckade tungt.
- Du klarar det. Du är stark och modig, det är inget att vara rädd för. Allt det dina föräldrar kan är att hjälpa dig så mycket som möjligt och vara förstående, sa jag tålmodigt.
- Du fattar inte, det är precis det som mamma inte är! pep Annelie till svar och höll sig för knäna. Hon knep ihop ögonen och bet i sin spruckna läpp.
Lilian kom ut på trappan med plåster, papper och en liten burk med rengöringsmedel för sår och sånt. Jag satte mig en bit bort och tittade bort så länge Lilian plåstrade om Annelie.
- Det svider! sa Annelie när rengöringsmedlet rann ner i såren på knäna.
- Såja, det du har varit med om är säkert värre än lite svidande rengöringsmedel, sa Lilian och harklade sig.
- Mamma, jag måste berätta om det som har hänt. Men du kommer inte att gilla det, viskade plötsligt Annelie. Lilian la det sista plåstret på Annelies knä och tittade oroligt på henne.
- Annelie, berätta. Du kan berätta allt för mig även sådana saker som jag inte tycker om att höra, sa hon bestämt och klappade sin flicka på kinden. Jag harklade mig, reste mig upp från trappan.
- Jag ska no gå hem nu, vi ses, sa jag och började gå bort från trappan.
- Hej då Mary, tack för allt! hördes Annelies röst bakom mig, jag vände mig om och log före jag började gå hemåt.
Påväg hem gick jag förbi huset var terapeuten var. Jag sneglade mot huset, grimaserade och snabbade på stegen för att komma förbi huset så snabbt som möjligt.
- Hallå där, unga dam! hördes plötsligt en välbekant röst bakom mig. Jag vände mig om och tittade på mamma. Åh nej, nu var jag fast.
Mammas ögon var mörka av ilska och ansiktet spänt. Ett väldigt tydligt tecken på att hon var förbannad.
- Hoppa in i bilen nu meddetsamma och förklara för mig hur det kommer sig att du ljög för mig om terapeuten! sa hon med hög röst. Jag svalde ljudligt, satte mig in i bilen och vägrade möta mammas blick.
- Hur kunde du ljuga för mig? Alltså vill du inte bli frisk från alla hallucinationer som du har? Och det som hände i cafét när du skyllde på en oskyldig man, som om han skulle ha gjort något!
Jag är väldigt, väldigt besviken på dig Mary, nästan ropade Elaine och kramade hårt med fingrarna runt ratten. Jag bet ihop käkarna så det gjorde ont och stirrade envist ut genom bilrutan.
Detta skulle bli en lång väg hem...
|
| Kommentarer | | Fiiiaaas - 4 jun 10 - 20:16 | | riktigt jävla bra :D jag är lite skakis nu :S |
|
|
|
