Gåvan Från Gud (Prolog) |
Snälla ge detta en chans
2008
Jag borrade ner ansiktet i kudden och försökte desperat stänga ljudet av väckarklockan ute. Varför var det tvunget att vara måndag, jag önskade med hela min kropp att det var ett misstag och att det egentligen var söndag. Precis då hördes min mammas röst från nedervåningen.
Fatima, om du inte stiger upp nu kommer du inte hinna bli klar och då får du gå till skolan. Jag far så Jonna är i tid.
Slött kastade jag en blick mot fönstret och konstaterade att det regnade. Aldrig att jag tänkte gå i det vädret. Snabbt var jag uppe ur sängen och kastade på mig kläder. Det fick bli jeans, ett svart linne och en kofta. På med mascara och läppglans och jag var nere i hallen precis när dom skulle gå ut genom dörren.
- Jasså, du hann i alla fall, sa min mamma och tog ett av paraplyerna ur garderoben i hallen.
Jag nickade bara och satte på mig mina höga klackar och tog ett eget paraply.
Sophie pratade och tuggade frenetiskt på tuggummi och istället för att lyssna funderade jag över hur hon klarade av att ha kvar det i munnen. Hon kastade på sitt vaniljdoftande hår och log mot Dennis som lutade sig så nära henne att jag var förvånad att han inte ramlade av stolen.
- Fatima, lyssnar du ens?
Sophie lät irriterad och jag skakade på huvudet och samlade mig. Jag var väl medveten om lagen, när Sophie pratade då lyssnade man och var deltagande.
-Nej, jag tänkte på något annat, jag är hemskt ledsen.
Hon verkade acceptera min ursäkt men jag skulle endå sättas på plats.
-Du tänkte säkert på att köpa ett nytt linne. Det där du har är hemskt.
Linnet jag hade på mig var ett vanligt svart linne och det var inte alls fult. Men jag börjde lite på huvudet och drog koftan närmare mig. För om Sophie sa att det var fult skulle alla andra hålla med bara för att det var hon som sa det.
- Jag sa i alla fall att det är fest hemma hos mig i helgen och jag vill verkligen att du ska komma dit. Alltså, jag vet att du kommer men jag ville bara att du skulle veta.
- Ja, klart jag kommer vara där. Skulle inte missa det för allt i världen.
Sophie hade nu helt och hållet glömt att jag inte hade lyssnat på henne. Hon var åter igen helt övertygad om att jag inte skulle klara mig utan henne. Det skulle jag kanske inte heller. Vi hade varit vänner så länge jag kunde minnas och hon var snygg och alla älskade henne. Hennes pappa var stans rikaste man och dom bodde i den största villan som till och med hade poolhus. Så när vi började högstadiet hade det varit naturligt att hon skulle bli populär och det hade även fortsätt nu på gymnasiet. Jag tittade på klockan och såg att lektonerna skulle börja på några minuter.
- Herregud, vi kommer komma sent, sa jag och alla reste sig.
Vi visste att vi hade skolans strängaste lärare och ingen av oss ville dra på oss hans ilska. Att sitta ett par minuter längre i kafét var inte värt det. Vi gick endå oroande sakta mot klassrummet och jag visste att vi skulle vara minst 5 minuter sena.
Jag bet mig irriterat i läppen och ville kasta mobilen i marken.
- Jag är ledsen, gumman. Men jag lovade Jonna att vara hemma med henne. Du får helt enkelt gå, sa min mamma.
Regnet forsade ner och slog i marken med samma ilska som jag kände bubbla i min mage. Min mamma och pappa hade trott att dom inte kunde få barn efter mig och hade helt gett upp hoppet då mamma hade fått veta att hon väntade barn. Nu var lilla Jonna hennes allt, det Jonna sa var lag och jag hatade henne. Jag la på mitt i en av min mammas meningar med ursäkter. Med en suck lutade jag pannan mot det kalla glaset i rutan och tog ett par djupa andetag. När jag blåste ut blev det imma på glaset och jag ritade frånvarande en ledsen smilie.
Mina skor plaskade när jag gick på asfalten. Mitt hår var klistrat mot mitt huvud och jag försökte hålla igen jackan för att skydda mig så mycket jag kunde. Ilskan jag hade känt mot min mamma och hela världen hade ersätts med sorgsenhet och regnet hjälpte inte till. Jag såg inte en människa någonstans, de var säkert alla hemma och myste, deras föräldrar älskade dom och deras kompisar brydde sig om dom. Då såg jag honom. En kille som satt ensam på en bänk som stod vid vägkanten. Han hade en svart skinnjacka på sig och vattnet rann i ilar längs skinnet och han såg ut att vara naken under skinnjackan. Han hade en mössa på sig och under kanten stack blonda lockar ut. Något fick mig att sakta in för att sedan stanna helt framför honom. Han vände upp ansiktet och tittade på mig. Hans ögon var blå, mörkt blå, som den djupa delen av havet. Hans läppar var smala och hans näsa perfekt. Hakan var ganska spetsig och hans kinder lite insjukna, han var på tok för smal. Precis som jag hade trott tidigare hade han inte något på sig under skinnjackan och jag kunde skymta en massa tatueringar.
- Hej, sa jag
- Hej, svarade han och makade sig så att det blev plats åt mig på bänken.
Jag tvekade en stund innan jag satte mig ner. Hans tydliga ensamhet och sorgsenhet gjorde så jag ville stanna där en stund, det passade allt jag kände så väl.
- Jag skulle vilja bli sjuk. Allvarligt så min mamma trodde hon skulle förlora mig och se om det gjorde så hon såg mig, viskade jag.
- Jag skulle vilja spola tillbaka tiden till när jag var yngre, då skulle jag kunna sudda ut några av alla misstag jag har gjort.
- Jag skulle vilja ha en vänskap som menade något mera än en fest, killar som ser bra ut och att klä sig snyggt. Jag skulle vilja ha en vänskap som betydde något.
- Jag skulle vilja ha trygghet. En ställe dit jag alltid skulle kunna vara säker vad som än hände. Dit jag alltid skulle kunna komma utan bli dömd. Vilka än mina nya misstag skulle vara, sa han.
- Jag heter Fatima.
- Jag heter Nathaniel.
Ingen av oss sa någonting men Nathaniels närvaro tröstade mig. Kanske fanns det svar på mina frågor någonstans. Kanske skulle allting bli bättre om jag bara fortsatte att kämpa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 2 maj 10 - 00:57- Betyg:  | | Jag vill ha mer! |
|
|
|
