Betänketid |
Nu är jag väl medveten om att den här novellen är rörig. Fick i svenska-uppgift att skriva en novell men jag var helt blockad och kände att jag var tvungen att skriva av mig om det skulle bli något överhuvudtaget. Detta är då resultatet. Inte riktigt slutresultatet. Kan hända att jag ändrar den en aning. Jag blir väldigt tacksam för både ris och ros. Enjoy :)
Känner du igen den här känslan man får ibland då man ska skriva? Du har hela historien färdigskriven i huvudet men det är nästan omöjligt att omvandla till ord och få ner det på papper. Så känner jag nu. Historien jag ska försöka berätta nu handlar i slutändan bara om en person. En person som är fantastisk på så många sätt men är fruktansvärt svår att beskriva rätt.
Det börjar med att en flicka föds. Vi kan kalla henne Kim. Kim föds och växer väl upp i ett synes normalt hem. Mamma, pappa och syskon. Föräldrarna bråkar men det är väl inget ovanligt? Alla bråkar eftersom man inte alltid delar åsikter. Kim blir i alla fall äldre och börjar väldigt snart skolan. Hon får vänner men också ovänner. Inget ovanligt där. Lite knubbig med glasögon gör att vissa av de andra barnen tror att de har en bra andledning till att trycka ner henne. Hon får höra att hon är dålig på diverse saker vilket gör henne blyg. Hon vågar inte ens räcka upp handen för att svara på lärarens frågor eftersom hon är rädd för att svara fel och få höra elaka kommentarer. Kim blir otroligt brydd i vad andra tycker och tänker. Visst, alla har rätt till en åsikt men man måste själv sortera ut skitsnacket och bedöma vad som är värt att lyssna på. Men Kim är ung och förstår inte det. Redovisningar är rena mardrömmen. Att stå inför klassen och prata funkar bara inte. En fruktansvärd handsvett bryter ut och händerna skakar. Redan där kan till och med en blind och döv person förstå att hon är nervös. Kim försöker koncentrera sig på att läsa orden som simmar omkring på pappret men hon tänker bara på vad hennes klasskamrater måste tänka om henne.
Du har säkert sett på tv att om du äter tavelkrita så förändras rösten men du får även ont i halsen. I ett försök att få stanna hemma från skolan och slippa idrotten så åt Kim krita. Inget speciellt hände. Hon hade såklart kunnat ljuga för sin far och sagt att hon kände sig krasslig men hon ville inte ljuga för honom. Men hon hade fått stanna hemma. Hennes far var väldigt snäll på det sättet att han sällan sa nej. Vilket var till en nackdel för modern eftersom hon då framstod som den elaka som aldrig lät ungarna göra något.
När Kim började högstadiet var hon fortfarande lika blyg och vågade knappt tala. Detta faktum drog ner hennes betyg men hon bar upp dem med mvg på sina uppsatser. Att skriva blev hennes sätt att agera och föra sig. Ville hon ha något sagt så skrev hon det även fast det inte skulle läsas av någon. Istället för att gorma och skrika så kunde hon få ur sig ilska och sorg med papper och penna. Hon var väl medveten om att det hon skrev inte alltid var särskilt bra men det var inte syftet. Hon var tvungen att ventilera och det var hennes sätt.
Högstadiet betydde staden. Den gamla skolan hade inte resurser så därför fick de äldre eleverna ta bussen in till staden två dagar i veckan för att lära sig sådant de inte kunde lära sig på den andra skolan. Som du kanske förstår så var inte det någon höjdare för Kim. Nya platser och nya ansikten. Hon hade en stark känsla av att något var fel i hennes liv. Något annat än hennes röst fattades men precis vad det var kunde hon inte lista ut. Förtvivlan och självömkan blev resultatet av situationen. Kanske just därför anammade hon den svarta och mörka stil som hennes nya bekantskaper på skolan hade. Pikar och kommentarer hördes fortfarande men för Kim var det ändå en skillnad. Hon såg annorlunda ut och kände sig annorlunda. Med stöd från vännerna vågade hon till och med att göra sin röst hörd ibland. Hon kände sig starkare och modigare än tidigare.
Hade nu detta varit en tecknad film så hade du hört gnisslet från en sur fiolsträng. Vår vän Kim gjorde nämligen en obehaglig upptäckt. Oförstående tittade hon lite diskret på sina vänners armar. Vad betydde de där röda ilskna såren de hade på armarna? Så kom hon på att hon tidigare hade hört att många tonåringar skär sig. Men varför? Jo, enligt mig för att tonåringar är självömkande och otacksamma varelser som av någon konstig anledning bara ser den mörka sidan av allting. Men det är alltså min åsikt, inte Kims. Ovetande som Kim var så blev hon tvungen att göra research på det. Det hon fick reda på var att ungdomarna skär sig för att de har ångest och vill dämpa den psykiska smärtan med fysisk. Idioti var hennes första tanke men samtidigt kläcktes idén om att hon själv skulle testa. Tack och lov tänkte hon om. Applåder till Kim! Hon var inte så förtjust över tanken att behöva leva med ärren som bevis för att hon haft en jobbig period i sin ungdom. Visst, ärr bleknar med tiden men finns ändå alltid kvar. Sättet hon såg på sina deprimerade vänner ändrades och hon kände att hon inte behövde mer misär. Därför bytte hon stil igen och klippte bort det mesta av sitt hår. Hon umgicks såklart fortfarande med vännerna men nu hade hon ett ljusare och mer pojkigt utseende. Hennes syn på sitt liv hade också ändrats. Istället för att sitta i baksätet och bara se tiden passera så tänkte hon nu vara förare över sig själv och styra riktningen hennes liv tog.
Är inte Internet ett fantastiskt påhitt? För Kim var det i alla fall det. Hon hittade sin första flickvän genom en sida på nätet. Fast egentligen kan man knappast säga att de hade ett förhållande för det var så kortvarigt och oäkta. Två smått desperata själar möttes och skiljdes. Men den händelsen gjorde att Kim kom ut som bisexuell. Hon var mest nervös över att berätta det för sin far eftersom han var homofob men till hennes stora förvåning blev det han som accepterade det bäst. Obrydd som han var så verkade det inte vara någon större katastrof. Kims mor däremot är en helt annan visa. Hon log och var allmänt tillmötesgående när de pratade om det men med tiden upptäckte Kim att modern inte var så accepterande som hon påstod att hon var. Det var de här små grejerna som tvingade fram ett bittert skratt ur Kim. Mor skämdes över henne och det gick inte att dölja. Men Kim kunde inte vara mindre brydd. Hon hade äntligen funnit sig själv och var trygg i den person hon formats till. Det var gott nog åt henne. Styrkan hon funnit kändes som att den var långvarig och ingen skulle få förstöra den lyckan för henne.
Så kom skolavslutningen i 9:an. Mot sin vilja blev Kim värd för hela grejen men skulle hon ha sitt mvg i svenska så var hon tvungen att göra det. Förarbetet var inte så hemskt men när väl dagen kom och hon stod i kyrkan och hälsade alla välkomna trodde hon verkligen att hon skulle spy. Trots att det var en ljummen sommardag svettades hon som en gris. Känslan hon hade var svår att beskriva. Skulle hon sticka därifrån och inte kunna möta människors blickar efter det eller skulle hon stanna och tala inför en fullsatt kyrka? Valet var egentligen inte så svårt för hon visste att hon var tvungen att göra det. Inte bara för betygets skull utan också för att bevisa för sig själv att självförtroendet hon funnit inte var på väg någonstans. Detta var skärselden. Vinna eller försvinna. Förlust var definitivt inget alternativ. Kim grejade det och efteråt kände hon sig störst i världen. Folk kom fram till henne och kommenterade. De var av den typen av kommentarer man ska suga åt sig och bära med sig. Kim var en tvättsvamp den eftermiddagen. Det kanske inte var någon stor grej att stå i kyrkan och tala, prästen gjorde det hela tiden men för denna flicka var det något helt annat. Allt det hon varit ledsen och arg över slog hon nu rakt i ansiktet. Till hösten skulle hon börja gymnasiet och den tanken oroade henne faktiskt inte. De nya platserna hon skulle se och de nya människorna hon skulle träffa gjorde henne bara längtansfull. Det var ett bra slut på hennes gamla liv och en perfekt början på hennes nya.
Men i bilen på väg hem kom illamåendet tillbaka. Det var inte åksjuka utan rädsla inför den långa sommaren som väntade. Moderns släkthistoria bestod av mental ohälsa och alkoholism. Redan här hoppas jag att du själv kan räkna ut vad jag försöker berätta. Somrarna hemma hos föräldrarna var ingen dans på rosor helt enkelt. Kims mor kunde börja med en öl kl.10 på förmiddagen och när den ölen tog slut öppnade hon en ny och så pågick det. Hon drack alltså största delen av sin vakna tid. Men märk väl att detta bara förekom på sommaren då det var semester, inte annars. Men det är nog illa kan man tycka. För att du ska förstå riktigt hur hemska en del dagar kunde bli så ska jag nu förklara för dig.
Kims mor var en väldigt temperamentsfull kvinna. Det var som att trycka på en knapp. Ena stunden kunde hon vara jätteglad för att sedan stå i köket och gorma och kasta porslin. Det blev inte bättre av att hon drack. Till en början var hon klängig, sedan jätteaggressiv. Och blir man aggressiv när man dricker så ska man absolut inte dricka. Det vet vem som helst.
En gång hade Kims syster med sig sin kille hem till föräldrarna. Framåt kvällen var morsan full som vanligt och var arg på killen för att han inte jobbade medan hon slet på sitt jobb. Hon stod och skrek och det slutade med att systern och morsan grät och att killen hade ett blodigt sår på kinden. Du kanske inte tycker det låter så farligt men det var det. Inte bara för Kim utan för resten av de involverade i familjen. Jag skulle kunna dra flera exempel för dig men jag tror ändå inte att du skulle förstå bredden av det hela. Det är något man måste se för att tro på. Men nu kanske du undrar varför inte herren i huset gjort något åt saken? Det undrar i alla fall jag. Jag antar att det inte fanns någon ork till att göra motstånd. Det är mycket enklare att bara gå undan och låta saker ha sin bestämda gång. Kims äldsta syster är inte av den typen som bara sitter tyst. Hon tvekade inte över att säga det hon tyckte och tänkte men det var såklart inte till någon hjälp. De andra systrarna var inte till något stöd, de bara satt och teg. Morsan vägrade lyssna. När väl Kim öppnade upp och ställde sig bakom systern sin så blev de anklagade för att mobba morsan. Vad de än gjorde så blev det fel. Hur gör man då? Det finns inget mellanting. Antingen kör man på i 110 eller så tar man så försiktigt i gasen att man knappt rör sig. Det funkar helt enkelt inte. Gasar man inte så står allt still. Det blir ingen förändring. Kör man på så att tårarna rinner riskerar man att krascha. Hur gör man?
Det finns någonting en förälder aldrig borde säga till sina barn. Det sorgliga är att Kims mor säger det väldigt ofta. Hur ska man egentligen reagera om ens förälder hotar med att ta livet av sig? Kim var väldigt ung första gången morsan hotade med att ta sitt liv. Kims svar var tårar och högljudda protester. Men åren gick och till slut var hon så van vid att höra det så hon brydde sig faktiskt inte. Hon slog dövörat till och koncentrerade sig på det hon höll på med. Är det inte ganska illa om man inte reflekterar över att morsan hotar med att ta bilen och köra nedför ett stup? Det känns hur som helst som att hjärnkapaciteten inte är allt för hög då man säger något sådant.
Men nu till den glada, roliga och framför allt vackra delen av den här historien.
Kim flyttar till en ort 16 mil hemifrån och börjar gymnasiet. Förändringarna är skrämmande men efterlängtade. Hon har bestämt sig för att de kommande tre åren ska bli de bästa hittills. Allting börjar bra. Hon finner sig snabbt i klassen och alla verkar trivas med varandra. Ämnena hon läser är intressanta och hennes nyfikenhet håller henne vaken under lektionerna även fast hon sovit dåligt natten innan.
Dålig sömn blev en vana. Hon behövde tid till att fundera men hann inte med det under dagen eftersom det hände så mycket då. Hennes största funderingar handlade om framtiden. Återigen saknade hon någonting. Genuina och ömsesidiga känslor för någon. Närhet på ett romantiskt plan. Ett stabilt och långvarigt förhållande. Nu kanske du tänker att detta är väl något som de flesta tonåringar våndas över? Visst kan det vara så men för Kim handlade det om mer än bara typisk desperation. Hon behövde bekräftelse. Hela sitt liv har människor fått henne att känna sig obetydlig, värdelös, ful och helt enkelt fel. I början handlade det om att göra sig till och försöka vara som alla andra ville att man skulle vara. Men i detta fall så kom klokhet med åldern och till slut kom Kim på att den enda personen hon skulle vara till lags var henne själv. Trots det så fanns det ändå en tvekan inom henne. Om hon nu dög som hon var, varför var hon då ensam? Varför hade inte någon fallit för henne så som hon så många gånger hade fallit för andra?
Hon skrev en ny regel som hon inte skulle låta sig själv glömma. Aldrig mer olycklig kärlek. Kim tänkte inte kära ner sig i någon så länge personen i fråga inte kände likadant. På det sättet skulle hon slippa hjärtesorg. Men kunde hon verkligen styra sina känslor? Kan någon styra sina känslor?
Kim fixade det inte. Hon föll hårt och kämpar fortfarande för att ta sig upp på stadig mark.
Det var en helt vanlig skoldag men utsikten förändrades plötsligt. Där, mitt bland den grå massan, vandrade en människa likt ett brinnande ljus.
Dani heter hon. Vacker som en ensam viol i diket vid vägen. Envis och stark som få. Böjlig och mjuk som videkissen på våren. Obrydd till ytan men inuti slår hjärtat några extra slag vid minsta beröring. Det breda och ständiga leendet som till en början kan lura dig helt. Men när Kim lärt känna Dani så upptäckte hon att glädjen ibland är falsk. En mask bär hon för att dölja sina riktiga känslor, för att slippa frågor när allt hon egentligen vill är att någon ska bry sig. Så stark och kaxig på utsidan men skör och liten på insidan. Det som väckte Kims intresse från början var Danis pojkaktiga sätt. Hon må ha långt, uppsatt hår men hennes hållning och gång får inte precis Kim att tänka på en tjej. Bredbent och atletisk. Passerar oftast i korridorerna med ett svisch och med bus i ögonen. Inte stillsam för fem öre.
Dani får aldrig slut på energi. Även fast hon kanske inte har sovit ordentligt på flera dagar så har hon ändå orken att hålla igång. Hon kanske har ont i kroppen men gnäller absolut inte om det utan ler och ignorerar smärtan. Det är en sida av Dani som Kim beundrar och förundras över. När vilken annan människa som helst hade gett upp så kämpar Dani vidare utan att tveka.
Det är väldigt sällan som Kim skrattar så hon gråter. Dani lyckas allt som oftast med att få henne i tårar. Dani är ingen komiker men hon är galen så man kan inte göra så mycket annat än att skratta åt henne. Hon är vild och spontan och gör det som faller henne in.
Det finns även en någolunda lugn sida av det här myntet. Kim har personligen fått uppleva hur öm och mjuk Dani är. Både hemma i föräldrarnas bäddsoffa och i Danis säng. Men Kim vet inte hur hon ska tolka Danis signaler. Är vänner allt de någonsin kommer vara eller finns det något mer?
Nu är jag som berättare lite sorgsen eftersom den här korta historien börjar lida mot sitt slut. Vad som händer med Kim i framtiden har jag inget svar på eftersom det är en pågående historia. Kanske känner du rent av Kim eller så känner du någon som liknar henne. Hur som helst så håller jag både tummar och tår för att tjejen ska lyckas i livet. Hon förtjänar lite framgång. Håller du inte med?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | MagicLove - 1 maj 10 - 17:52- Betyg:  | Den påminner så mkt om en själv, i alla fall hur jag alltid var och fortf. är ibland
:/ Myyycket Bra! | poetensvilkor - 1 maj 10 - 16:08- Betyg:  | | skrivern på ett otroligt annurlunda sätt, vilket får en att gripas emd av historien. Otroligt bar skrivet, själva historien e ganske inte den orginellaste, men sättet du skrev det på va helt underbart... man bara drogs med och jag kände mig som den där lilla fem åringen som sitter framför brasan på landet och lyssnar på mormor som berättar historier från när hon va ung, typ... Jag sitetr här med stora uppspärrade ögon och e helt hänförd, och nu har mina ord tagit slut, det här va bäst, ingen protest <3 | | Ismolnet - 1 maj 10 - 15:42- Betyg: | | Jag gillar den här. o.o | | ccooccaaccoollaa - 1 maj 10 - 15:37 | | Åh, så underbart fint och smärtsamt! |
|
|
|
