verkligheten är som drömmar - bara värre *del14* |
Jag vet att jag inte har skrivit på femtusen år (A)
Men nu har jag fått skäll av lite folk så jag blev tvungen att göra en lite provisorisk del.
Den är kort!!
Men ni får nöja er med det här så länge , medans jag kommer på lite ideér.
ENJOYY!!
Sanna
Jag låg på sängen och liksom skälvde av mina höga snyfftningar.
Hur kunde han!? Med henne!?
Dörren flög upp och Daysie kom in springandes.
"Sanna, Sanna gumman!! hur är det!?"
Hon sprang fram till mig och kramade om mig.
"Han är dum i huvudet iallafall, med sin brittiska accent och hans hår som ligger sådär flygigt runt hans huvud.."
Jag kollade upp på henne med rinnande ögon.
"det hjälper inte Bammie." Jag satta tårarna i halsen och hucklade till.
Hon klappade mig lätt på huvudet.
"Förlåt mig..." sade hon sedan lätt.
Dörren flög upp en gång till och in kom Tyson.
Jag gömde mitt ansikte i händerna.
Bammie reste sig upp och tryckte hårt på hans bröstkorg så att han flög lite bakåt men han var starkare och tog tag i hennes armar.
"Sanna , låt mig förklara!"
Jag tittade upp och in i hans ögon.
"Vad finns det att förklara!? råkade du bara fastna med tungan nere i hennes hals eller!?"
tryckte jag fram mellan snyftningarna.
Han puttade bort Bamme och gick fram till sängen där jag satt.
"Älskade Sanna! Du måste förstå mig, om du bara..."
Han strök mig över kinden och hans hand färgades till färgen svart utav allt mitt smink.
"Kan inte du förstå mig!! Kan du inte förstå att mina känslor för dig är enorma!?"
jag kastade iväg hans händer och gick fram mot fönstret.
Han tog min hand och drog mig till honom , jag var tvingad in i hans grepp.
"Sanna, lyssna! Jag kysste inte henne , hon kysste mig! Jag puttade bort henne så fort jag såg dig!"
Jag skakade på huvudet och vände bort mitt ansiktet.
"Snälla Sanna , Jag älskar dig!"
Han tog sitt pekfinger under min haka och drog upp den så att jag tvingades se honom i ögonen.
Hans läppar mötte mina.
"Du är mitt allt och jag vill inte förlora dig!"
Sa han i min hjässa.
Bammie gick fram till mig och honom , drog bort honom och pekade mot dörren.
"snälla, du måste förstå!?"
Bammie slog till honom i ansiktet, och jag såg att hon smärtades av att göra det.
"Gå här ifrån.. lämna henne i fred!"
Han vände sig om och lade en liten blommig ask på min säng.
Sedan tryckte han ner handtaget och en sista gång vände han sig om och gav mig den där blicken som gjorde mina ben till gelé och mitt inre blev aldeles varmt.
Han avlsutade med att mima orden " jag älskar dig " -som jag visste att han hade kämpat med att säga på svenska..
Sedan stängde han dörren och allt blev tyst.
Fanny
Vi satt på det lilla glasscafét 'suprice' och åt av samma glass.
"hur är det med dig då?" Frågade henrik och jag kollade på honom och ett leende spred sig över mina läppar.
"Nu är det bra!!" Sade jag glatt.
Han skrockade till och såg in i mina ögon.
"Varför var du tvungen att flytta till Norrland bebiis?" Frågade jag honom och drog mina mungipor så långt ner jag kunde.
Han log och tittade ut mot folket som gick på gatan.
"Jag vet inte riktigt... det är ju som mitt andra hem." Sade han och log.
Han smekte min kind och skrattade till lite.
"Tjockiskinderna" Sade jag sedan och skrattade till.
"Nejje!! Du har dom finaste kinderna i hela världen!!"
sa han och nöp till dom lite.
Vi båda började skratta.
Det var det där jag saknade med honom, stunder som vi kunde ha roligt på , bara han och jag.
jag tog ner min sked i den lilla glassbägaren samtidigt som jag och jag började skratta.
Han kollade på mig och han började också skratta.
Jag kollade in i hans leende ögon och jag fick en återblick av tvåtsenåtta, året jag hade blivit förälskad i Henrik Landström , den glada pojken från örsta.
Jag visste själv att jag aldrig skulle sluta älska honom.
Jag menar , han är ju trots allt min första förälskelse.
Han stirrade på något som hängde runt min hals, något som en gång hade varit hans.
Det var hans namnbricka , Henrik Landström, östra gård, 1995-06-24.
Jag log när jag påmindes om att dom hade stavat fel på Örsta och skrivit Östra istället.
Han greppade något som hängde runt hans hals.
Ett silvrigt halsband med namnet "Henrik" i snirkliga bokstäver på framsidan.
Och jag visste vad som prydde baksidan, ordet "Älskad".
Jag fick tårar i ögonen när jag tänkte på när jag hade givit det till honom.
Midsommar afton , 2008. Två dagar efter att han hade gjort slut med mig.
Jag ,min bästavän Lydia och Min barndoms vän Natalie hade cyklat till honom på kvällen och jag hade inte vågat ge det till honom.
Natalie fick lov att gå och lämna det , men när hon kom tillbaka var hon inte ensam.
Han hade följt med henne , så att jag fick se honom när han öppnade min lilla ask.
Han log när han tog upp den lilla silvriga fyrkanten med den tunna kedjan.
Ordet Tack hade kommit ut ur ans mun , men sedan hade han gått igen.
Han använde int halsbandet på tre år.
"Jag älskar dig Henrik!" flög förbi mina läppar och jag kunde inte hindra det förns dom redan hade tryckt sig ut från min tanke gång.
Ida
Jag är gravid..
Det lever något...någon inne i mig.
Jag darrade lika mycket varje gång jag tänkte på det.
Varje gång jag fick bilden i huvudet av mig, en sexton årig flicka med en liten bebis i armarna - blev jag spyfärdig.
Jag hade ännu inte sagt något till Almin...
Kanske var jag tvungen att göra det nu.
Jag tog upp min mobil och klickade in mig på sms, jag började skriva att vi var tvungna att träffas typ nu, men jag hann inte skriva klart det när jag började få upp kväljningar i halsen.
Jag rusade in på toaletten och jag kräktes.
Någon kom och klappade mig över ryggen och när jag tittade upp stod min mamma där.
Jag snyftade högt och kraftfullt medans min mamma klappade mig över pannan.
"Hur är det Ida?"
Mamma visste inte heller.. jag snyftade högt i hennes öra och sa väldigt otydligt " jag tror att jag är gravid, mamma."
Tårarna forsade ner för mina kinder.
"Vad sa du Gumman?" sa mamma med en ödmjuk röst.
Jag kyfte mitt ansikte från hennes axel och samlade mig.
"Mamma... Jag och Almin .. vi har.." jag snyftade till igen.
Hon kollade på mig , djupt in i ögonen och gav mig den där 'förstående' blicken.
"när?" sade hon och kramade om mig.
"För några månader sedan.." fick jag fram.
"Vet du om du är ... gravid?" sa hon och klappade mig över ryggen.
Jag nickade i hennes axel och jag kände hur hela hon skälvde.
"Är du det?" frågade hon.
Jag pep till... och nickade.
Hon drog ett djupt andetag.
"Vi fixar det här ida, det lovar jag!! Vet Almin?"
Jag skakade bara på huvudet..
Hon kysste mig i pannan.
"Okey..okeyy, vi fixar det.."
Hon hjälpte mig upp och och klappade mig över kinden.
"Vi åker till stan om en halvtimme så vi kan berätta för honom , okey?"
Jag nickade stumt och hon vände sig om och gick ner.
vad har jag gjort.
|
|
|
|
