Vampire dreams /oneshot |
Mörkret hade fallit för en stund sedan och vinden ven i den vita gardinen, ett fönster på den översta våningen var öppet.
Himlen var mörk som sot och inga stjärnor syntes till. Det var bara den stora fullmånen som syntes i skyn.
Vera gick ut på balkongen endast iförd nattsärken. Trots detta frös hon inte alls. Hon slöt ögonen och drömde sig bort för några minuter.
När hon öppnade ögonen igen och såg ner över balkongräcket fick hon syn på en blek figur. Han såg upp mot henne också.
”Vem är du?” frågade hon. Han var klädd i en lång skinnkappa, en grå t-shirt och ett par jeans. Hon var säker på att hon aldrig sett honom förut.
”Den du vill att jag ska vara...” sa han med en röst som fick Veras hjärta att ta ett litet skutt. Hon hade aldrig hört någon prata sådär vackert och förföriskt förut.
Tur att månen sken och lyste upp marken nedanför henne så hon kunde se den där mannen. Varför var han där? Vad hade fått honom att gå till hennes hus när han inte ens kände henne?
Mannen gick lite närmre fönstret och drog handen genom sitt mörkbruna hår, och nu kunde hon se att han hade klarblå ögon, de lyste nästintill upp natten.
”Vem är du?” frågade hon återigen med en röst som lät krävande, hon ville ju veta vem han var och vad han gjorde vid hennes hus.
”Jag är en vampyr” sa han med en helt neutral röst, som om det inte var nått konstigt alls. Han skulle lika gärna kunnat säga att han var man, för han sa det som om hon skulle kunnat se det på honom.
Fast hon kanske kunde se det på honom om hon tänkte efter. Den där otroligt bleka hyn och den svarta kappan fick honom att se mer död än levande ut.
”Får jag komma in?” frågade han med samma förföriska röst och såg på henne med sina glittrande ögon. Veras ögon ändrade färg och fick samma färg som hans i några sekunder.
”Ja..” sa hon och han log triumferande och gick mot dörren. Hon slank in i huset igen och gick ner på den första våningen.
Som om hon vore en robot styrd av någon osynlig kraft öppnade hon dörren och backade lite för att han skulle kunna gå in. Men den bleka mannen log bara ”Du måste bjuda in mig” sa han.
”Kom in…” sa hon mekaniskt och vampyren klev in.
Hon hade fortfarande bara det vita nattlinnet på sig när han gick runt på nedervåningen, som om han hade varit där tusentals gånger.
Sedan vände han blicken mot Vera igen och drog av sig sin kolsvarta kappa, lade den lite fint på soffans kant.
Vera drog handen genom sitt blonda hår när han iakttog henne med sin himmelsblå blick, det kändes som om den kunde tränga igenom allt från kläder till sten.
Och en sten såg hon antagligen ut som när hon stod där, som förhäxad.
Mannen klev fram till henne och drog sina långa fingrar igenom hennes hår, de var skönt så hon slöt ögonen.
Plötsligt hörde hon ett dunkande ljud, det var fönstret på övervåningen som hade blåst igen. Hon vände sig hastigt om för att försäkra sig om att det inte var någon fara innan hon vände blicken mot mannen istället.
Hon hade nog inte riktigt förstått än att det var en vampyr han var. En vampyr var ett rovdjur, som endast överlevde om det fick i sig blod. Och helst människoblod.
Därför reagerade hon knappt när han drog dina iskalla fingrar mot pulsådern på sidan av halsen.
”Du är otroligt vacker…” mumlade han och det gick en rysning genom hela hennes kropp. Hon visste inte ens vad mannen hette och ändå kändes det som om hon hade känt honom hur länge som hels. Vilket kanske berodde på att han hade använt sina magiska ögon på henne.
”Vad heter du?” frågade hon lite stelt och han flinade.
”Daniel” svarade han och Vera försökte att inte skratta. En vampyr som hette Daniel… det kändes inte riktigt som ett vampyrnamn.
”Mitt namn spelar egentligen ingen roll..för du kommer glömma att jag ens varit här när jag har gjort det jag kom hit för att göra” sa vampyren och Vera blev plötsligt förskräckt. Hon förstod nog vad det var han kom dit för att göra. Ändå frågade hon:
”Vad kom du hit för att göra?” och kände hans kalla hand vilandes på hennes midja.
”Det här…” mumlade han förföriskt och när hans huggtänder dök upp drog han dem försiktigt över halsen på henne, sedan gled de lätt som knivar genom hennes hud och hon kände hur hon blev kallare och kallare, medan vampyren bara blev varmare, på grund av hennes kroppsvarma blod.
Ju mer hon försökte dra sig bort ifrån honom desto svagare kände hon sig och snart kändes det som om han hade sugit ut allt blod ur hennes nätta kropp.
***
Vera vaknade med ett ryck.
”Vad är det älskling? Drömde du en mardröm?” mumlade någon bredvid henne. Vera kände sig kall och såg att fönstret stod på glänt. Den vita gardinen fladdrade. Men någonting varmt låg tätt intill henne, hon vände sig om mot honom. Den där lite bleka huden, det mörkbruna håret och de himmelsblå ögonen var precis bredvid henne.
Hon bara log och sa: ”Jag drömde om en vampyr”
|
|
|
|
