Älskling du krossar mig som höstlöven |
(Okej, så.. jag är egentligen inte alls nöjd men what the heck. Titeln får jag också ursäkta för, men ja.. Sorry att jag är så oaktiv men det blir inte bättre än så här atm)
Löven som ligger utspridda över den mörka asfalten krossas under hans fötter där han går. Himlen är svart och vinden visslar i träden, renget som oavbrutet öst ner i flera dagar har avtagit men lukten av kallt höstregn finns kvar i luften. Det är gråtväder.
Fast han gråter inte längre, det känns som sådant slöseri på tårar när han förlorat allt som finns att gråta för. Att vara rädd för. Så han gråter inte. Han dricker kaffe hela dagarna och sprit hela nätterna, skriver låtar om gamla känslor och spelar inför halvintresserad publik. Det räcker för honom. Ibland oroar han sig för att glömma alla gamla känslor, att glömma av allt. Han oroar sig för att sätta sig vid köksbordet en morgon och märka att det är borta. Att hans papper ska förbli tomma, att bläckpennorna ska stå orörda i någon dammig låda. Han är orolig för att kanske ska hans publik hitta annat, hitta nytt. Kanske ska bandmedlemarna tröttna på hans texter, hitta någon de tror är bättre. Fast det vet han att de inte gör. För han är osäker på mycket, och orolig över ännu mer, men han vet att hans texter är bra. Bättre än bra, de är fantastiska. Det är allt han kan, allt han har. Han lägger sin själ och all sin tid på skrivandet. Så självklart är han riktigt jävla bra på vad han gör.
Men ibland oroar han sig ändå. Han är aldrig rädd, bara orolig. Och tom, så förbannat tom.
Egentligen är han hungrig. Hans själ är hungrig, hans hjärta svälter. Egentligen vill han inget hellre än att få vara rädd igen. Men det låtsas han inte om, han har lärt sig att trycka undan hungern. Som anorexia på insidan.
Det är det han skriver flest låtar om. Men han spelar aldrig upp dem, han vågar knappt sjunga för sig själv i lägenheten. De kanske råkar höra, han kanske avslöjar sig. Han vill låtsas vara tom på riktigt. Det gör mindre ont så, när de tror att han inte kan känna alls längre. Det gör mindre ont.
Han vet inte varför han går ute mitt i natten. Han behöver ingen promenad för att samla tankarna, ingen inspiration för att skriva något. Allt finns redan i honom, alla känslor en man kan känna, alla minnen som får plats i en människas hjärna. Det finns där.
Men han går i alla fall. För löven som krossas, som aldrig får bli hela igen. Och för tystnaden som sprider sig i en sovande stad, avlägsna bilar på motorvägen och musik från en fest långt borta. Han är inte säker på om han faktiskt hör musik, kanske är det bara inbillning. Kanske finns det inget hus fullt med fulla tonåringar som spelar meningslös musik. Kanske tror han bara att han kan höra det.
Så hör han hur löven krossas även på andra sidan vägen och ser upp i ett par ljusgröna ögon. Hon ler svagt och han kan höra sitt hjärta slå sig ur bröstet för att flyga över gatan. På två sekunder händer det, alla hans lögner, alla murar han byggt och tomheten som tagit över honom krossas
Löven som ligger utspridda över den mörka asfalten tystnar och han står paralyserad. Himlen är svart och vinden visslar i träden, regnet som oavbrutet öst ner i flera dagar har avtagit men lukten av kallt höstregn finns kvar i luften. Det är gråtväder, men han kan inte hindra leendet.
"Hej"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Violet - 17 jun 10 - 15:04- Betyg:  | åhhh. dt här är dt bästa jag har läst på länge. vackert, vackert.
"Det är gråtväder, men han kan inte hindra leendet.
"Hej"
herregud, jag älskade den meningen.
V&L | | glasbubblan - 28 apr 10 - 13:08 | | du skriver fruktansvärt bra vännen! | | Wonderchild - 26 apr 10 - 19:16- Betyg: | Så, så... vackert! :'D
Du är sjukt duktig på att skriva! | | dentryga - 25 apr 10 - 08:24- Betyg: | | jag vart röd jag skriver själ låtar och vet hur svårt det är du fökalerar det på ett så levade sett att man kan trå att det var du som var hen | | addictedXO - 24 apr 10 - 22:53- Betyg: | | underbart! |
|
|
|
