[m/m] You had me from "hello" - 3 |
Jag skämdes som en hund när jag vaknade, Jens kanske trodde jag dissade honom eller något. Han hade bombat våran konversation med en massa hallå och sådant, innan det stod att han loggat ut.
“Bra jobbat!” muttrade jag surt medan jag fumlade efter mobilen och skrev ett förklarande sms till honom. Allt var tydligen lugnt, så jag pustade ut och började segt klä på mig innan jag dundrade ner för trappan, dels för att säga till mina föräldrar att deras älskade son var vaken, dels för att gå och äta frukost i köket. Jag bredde en macka och åt den sakta, funderade på vad jag skulle göra idag. Jag bestämde mig för att dra ner på stan för att se om några intressanta var där, annars kunde jag shoppa lite eller nåt. Så uttråkad. Jag plattade håret och sprayade en lätt hinna av hårspray för att hålla håret rakt hela dagen, när jag var klar drog jag med mig min rosa ipod i förbifarten och pluggade i hörlurarna i öronen medan jag stegade iväg mot busshållsplatsen. Magnus Weideskog sjöng sin underbara låt “Så länge du är min” för mig. Jag hatade att vänta på bussar, det måste vara det tråkigaste som finns. Man bara står typ. Efter vad som kändes som en evighet rullade bussen in och öppnade dörrarna för mig, jag steg på och visade busskortet för skannern. Jag vågade inte titta upp, rädd för att se allas blickar, utan satte mig näst längst bak i bussen. Jag var en sån där ogin person som satte sig längst ut, ingen kunde sätta sig bredvid mig och det ville jag inte heller. Jag satt eftertänksamt och kollade mina naglar när jag hörde ett rop av något slag. Jag såg upp och två säten framför mig satt det två killar och verkade gräla med varandra, båda två var rågblonda. Jag drog ut ena hörluren för att lyssna, och vems röst var det inte jag hörde, om inte Jens?
“Men sluta, hermano!” fräste Jens ilsket. Jag funderade vad jag kände igen ’hermano’ ifrån och kom på det, det var spanska för bror. Något åt det hållet iallafall. Det mindes jag från spanskan i högstadiet.
”No, no voy a dejar de fumar!” röt hans bror. Det måste vara Diego.
”Var snäll och prata svenska istället, okej?” röt Jens tillbaka och Diego suckade högt. ”Jag klarar mig själv, jag är inte tre om du tror det.”
”No, men jag vet att du brukar bete dig som det.”
”Det brukar jag väl inte alls det..” sa Jens, tystare nu.
”Nähe, så det var inte jag som fick stoppa den där grabben från att polisanmäla dig för misshandel nyss då? Huh?!” grälade Diego, jag undrade varför han var så arg. Visserligen var han överbeskyddande, men ändå. Jens fnös till svar. ”Precis, du vet mycket väl att det var så det gick till. Jag kan inte fatta varför du gjorde det!”
”Han var irriterande..” muttrade Jens och hans bror gav ifrån sig ett argt ljud.
”OCH?! Du är straffmyndig! Dessutom kunde han slagit tillbaka, det hade kunnat gått förjävligt illa.”
”Jaja, förlåt hermano.” Jens’ röst lät skamsen och jag kunde inte låta bli att småle. Det lät så gulligt.
”Vi pratar mer när vi kommer hem.” Och så avslutade Diego deras konversation. Jens såg sig blygt runt mot alla stirrande människor och när han mötte min blick bröt han upp i ett leende. Han reste sig i gången och skulle precis ta ett steg när en arm sträcktes ut och tvingade tillbaka honom.
”Vart tror du att du är på väg?” sa Diego med en sån mörk och ilsken röst att jag gjorde mig liten, när det inte ens var mig han pratade med.
”Till Michael, min polare.” svarade Jens lugnt. ”Kan jag snälla få gå till honom och prata lite?” Tydligen gick Diego med på det för snart dunsade Jens ner bredvid mig och log snett.
”Lust att berätta vad det där handlade om?” sa jag lågt och sneglade mot Diego.
”Jag hoppade på en kille bara. Ingen big deal, fast min brorsa tycker ju det men.. Inte jag.” förklarade han och viftade mot hans bror. ”Han överreagerar som vanligt, men jag vet att det är för att han bryr sig. Han har fått tagit på sig ansvaret att försöka uppfostra mig.” Jens började skratta, men det lät ihåligt.
”Din pappa då?” frågade jag försiktigt och tittade på honom under luggen. Hans ögon blev nästan svarta.
”Han är som han är.” sa Jens sammanbitet. ”Han är fortfarande papá, men sen mamma stack har han blivit så.. Annorlunda. Han orkar inte bry sig.” Jag kände mig illa till mods, jag ville liksom krama honom bara. Men jag vågade inte. Vi satt tysta bredvid varandra, båda djupt försjunka i tankar och så förblev det tills Diego höjde rösten:
”Jens, vi ska av här!” Jens gav mig en lång blick innan han reste sig och gick ut efter sin bror. Vi kollade på varandra genom fönsterglaset och hans mungipor åkte uppåt, han lyfte handen och satte den mot glaset. Det var knappt han nådde så högt. Jens’ leende blev större när jag tryckte min handflata på samma fläck som han på fönstret och jag smålog. Jag sneglade framåt, en tant stod och diskuterade med busschauffören. Hon lyckades tydligen för hon satte sig med ett nöjt uttryck i ansiktet och bussen började rulla iväg. Jens sprang frenetiskt efter bussen och vinkade mot mig, men helt plötsligt stannade han och gav mig en slängkyss innan han vände sig om. Jag antar att hans bror ropade på honom, eller nåt. Jag kunde inte låta bli att släppa fri fjärilarna i magen och fnittrade tyst när känslan överbemannade mig. Bussen stannade i centrum och jag lunkade runt på stan, på jakt efter något att göra. Gick runt i några affärer och köpte mig en ljusgrå tröja som var jättemysig för några hundra. Jag kunde inte klaga på min ekonomi direkt, mina föräldrar var rätt välbärgade. Det var inte förrän jag satte mig på ett litet trevligt café det hände något. En flicka slog sig ner mittemot mig med en kaffekopp i handen och log strålande mot mig.
“Hej Michael!” kvittrade hon och viftade med sina långa ögonfransar. Jag stirrade bara på henne, vem var hon? Jag genomsökte hela min hjärna efter hennes namn, men nej. Inget.
“Eh.. Hej.” sa jag korthugget.
“Åh, du minns mig inte, eller hur?” konstaterade brunetten framför mig. Jag skakade på huvudet och rodnade lätt. “Det är Marina från den där kollot i femman, eller om det var fyran, vi blev ju värsta bundis.” Ett ljus gick upp för mig.
“Men åh herregud, HEJ! Det var inte igår..” log jag och kramade henne över bordet. “Hur är det?”
“Jodå, det rullar. Själv då?”
“Samma. Att du kände igen mig förresten, jag menar.. Jag har ändrat på mig sen fyran, femman..”
“Det kan man ju lugnt säga, jag minns dig som en ljusblond blåögd pojke med en busig glimt i ögat. Men jag kände dig bara för att du fortfarande har vanan att dra med pekfingret över underläppen när du tänker.” sa Marina och flinade när jag grimaserade.
“Jag gör det omedvetet!” försvarade jag mig själv med och petade på min halvuppätna bulle.
“Det är ju bara charmerande.”
Vi pratade länge om allt, i princip. Marina rörde inte ens en min när jag avslöjade min sexualitet, hon visste det sekunden hon fick syn på mig.
Är jag så uppenbar?
*
ALRIGHT, ALRIGHT, jag vet. Det är otroligt ointressant och tråkigt, segt och jobbigt just nu, men det blir bättre, promise. Kommentera! <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ismolnet - 24 apr 10 - 20:10- Betyg:  | Sträckläste alla tre och blev helt "neeeeeeeeeeeeej :"c" när jag såg att det inte fanns mer >_< Man blir så glad när man läser det här :3 ÄLSKAR sättet du skriver på, du är en av mina favoriter <3
Mejlar du nästa? | | Sabbe_sabbe - 21 apr 10 - 17:51 | | mejla när nästa kommer!:D<3 | | Mp3 - 21 apr 10 - 14:40 | Fint. Jag har läst tre delar och känner att jag verkligen vill ha en fortsättnig nu innan jag blir galen 8D
Du skriver verkligen jättebra. | | SoGetLost - 21 apr 10 - 08:28- Betyg: | super bra:D tycker dom är gulliga :P:D
mejla:D | | blackgirl - 20 apr 10 - 23:20- Betyg: | | Not fair! Jag vill ha mer nu jag sitter och fånler när jag läser dom här delarna så oerhört mys <3 | | because - 20 apr 10 - 21:21- Betyg: | | Jag gillar den här novellen skarpt! :D | | thakiwi - 20 apr 10 - 21:10 | | Riktigt bra. Är helt fast, och detta är bara tredje delen. Jag gillar Michael, han verkar gullig. |
|
|
|
