leva över död. oneshot |
Jocke.
Allas blickar var fästa på honom, på hans mörka hår och på hans bruna ögon, det kändes så, så som att allas blickar kritiserade honom från insidan och ut. Fast alla hade fel, ingen kunde se honom inuti, ingen ville lära känna Jocke, för han var det han var, han var bög.
"Bögjävel, kommer du hit ett tag?" Orden brände och han kände hur kinderna började hetta, förhoppningarna om att få smita ut ur aulan osedd var bara ett skämt och utan att röra en min fortsatte han gå, sökte skakigt efter dörren med blicken. "Men lek inte att du inte hör fan! Eller har du fått så mycket kuk i örat att du inte kan höra längre?" Irritationerna drog snabbt igenom kroppen, dels för att alla skrattade i kör åt hans dåliga jävla skämt bara för att dom inte vågade något annat och sen för att han inte hade en aning om vad han pratade om, han var homosexuell, men inte ville han ha kuk i örat för det. "Men förfan hållkäften." Jocke kunde inte hejda sig, behövde bara säga det för att ingen annan vågade det. "Ursäkta?"Han kände en hand på ryggen och från att vara en lös klapp, blev det till ett hårdhänt smärtsamt klämmande på hans axel, han stönade till. "Men fyfan va äcklad jag blir." Och även fast han hade ryggen emot Klumpen bakom, så kändes hans flin som ett knivhugg i ryggen. "Ut med dig." Dom knuffade ut honom genom dörrarna, han orkade inte streta emot längre, dom hade lärt honom att det bara skulle bli värre då, det sa brännmärket på hans bröstkorg så tydligt att det bara skrek om det. När han snubblade fram över gruset på skolgården kände han kylan isigt bita sig fast i magen, vinden blåste igenom hans kläder, blåste igenom honom, blåste igenom hans hår och det blev ruffsigare än innan. Han blev släpad till den lilla dungen utanför ica, han hade blivit misshandlad där många gånger förut, deras dagliga missbruk, att slå honom tills han inte kunde stå på egna ben längre. Dom släppte honom mitt i en pöl som bildats utav regnet som öst ner över natten, det var änglarna som grät, dom visste vad som hände honom varje dag, änglarna grät för hans skull. Jocke slöt ögonen och väntade på den outhärdliga smärtan han snart skulle drabbas utav,andades tungt och långsamt, lyssnade på deras mumlande röster & stängde sedan av. Brydde sig inte om att resa sig ur pölen, då han bara skulle få ett slag antingen i huvudet eller i magen för att ramla ihop i pölen igen. Efter en lång tids tänkande, utan någon smärta alls, öppnade han ögonen igen. Tittade upp på folkmassan runt om honom, dom glodde bara, sådär häpet med ögon runda som bowlingklot. En utav dom harklade sig och pep; "händer det inget snart så drar jag in, fan det är ju kallt här." Klumpen som han kallade den stora, elakaste och hårdhäntaste av dom, tog upp en sten och lyfte den med båda händerna över huvudet, släppte den sedan och lät den falla. DUNK. Ett litet sting av smärta i huvudet och sedan pulserade det under huden, blodet rusade förvirrat runt i hans kropp. Och sedan kom deras skratt som han hatade, deras hånande, osäkra skratt som skar igenom ensam tystnad.
Han stod ut fler slag i magen,mellan bena och i ansiktet, sedan slutade dom, stod och stirrade bara, lät ögonen formas till runda bowlingklot igen, dom såg så rädda ut, helt jävla vettskrämda. Och vid det här laget hade den ljuvliga sommarnatten krupit upp bland träden, hans näsa var fylld utav sprakande blommlukter och blod. Han kisade, orkade inte hålla ögonen öppna helt, såg att folkmassan krympt och nu stod bara ett litet gäng rädda killar och Klumpen där, Klumpen hade en kniv i handen, han tryckte den emot tummen och spräckte huden långsamt, blodet rann längs hans bara arm och han flinade stort. "Nu ska ni få se på grejer grabbar!" osäkra flin bredde sig över deras ansikten. Klumpen satte sig på knä och tryckte kniven emot Jockes arm, han kved till, skrek tyst ner i den blöta mossan. Skärandet fortsatte upp på överarmen och sedan slutade det, skärandet. Den lilla metallbiten lyftes ifrån hans hud, han hörde viskingar, fnissningar och suckar. Sedan stack det till i halsen, han kunde inte andas, kvävdes utav sitt egna blod. Jocke hostade med sina sista krafter upp blodet i mossan, inte allt blod, en liten del utav det. Han insåg att det inte var någon idé att försöka överleva denna gången, han rullade över på rygg, tittade upp emot folkmassan som så skrämt tittade på och sedan flög blicken emot Klumpen som släppte kniven brevid hans fötter. Den landade med en duns, hans mun var inte stängd utan öppen, han såg sådär chockad ut som folk på teve brukade göra.Han förstod redan då att något var fel. Ljumma droppar föll ner över Jockes ansikte, över hans mörbulltade och matta kropp, den som låg där så blodig. Ögonen slöts och regnet öste ner, nu grät änglarna över honom, över att han hade gett upp. I ögonvrån såg han hur förskräckta små pojkar sprang därifrån, snubblade ut ur skogen och sedan försvann bakom några kullar, han kisade upp mot Klumpen ännu en gång och om han inte såg fel så var han rödögd och lutade sig sakta emot Jockes avdomnade kropp. Han kände en hand på sin bröstkorg. "Du Jocke..."hulkande."det var inte meningen...fan, förlåt." Handen lämnade hans bröstkorg och han slöt ögonen ännu en gång, ville lyfta handen för att torka vattnet ur ansiktet, men han orkade inte. Kände hur blodet flödade ur hans kropp istället, lyssnade på Klumpen steg som skyndade därifrån. Så låg han där, i änglarnas tårar och tynade bort. Och det svartnade allt mer och mer, sömnen grep tag i Jockes armar och förde honom i djup sömn, den sömn man aldrig skulle vakna upp ur. Jocke visste det nu, men det var okej. Änglarna skulle inte behöva gråta igen.
Petter.
Han gjorde allt för deras uppmärksamhet, precis allt. Och precis allt det som han gjorde var så fel som det bara kunde bli och om dom bara visste vad han skämdes över att han inte kunde vara som den där Jocke, kunna vara sig själv utan att skämmas för det, dom skulle kicka ut honom då. Petter bodde hos en utav dom som var med i gänget och man behövde vara tuff för att vara en i gänget, för att kunna bo hos honom. Han gjorde exakt allt för att överleva, även om det betydde att den enda på hela skolan som fortfarande vågade vara en del utav sig själv, försvann. Och hela natten hade Petter suttit och skrivit, bölat och tänkt. Tänkt på när Jocke låg där, trasig, helt på grund utav honom. Han hade skrivit till Jockes mamma, för att försöka be om ursäkt. han visste att vad han än sa, skulle det inte ge tillbaka henne hennes Jocke.
'Jag ber inte om din förlåtelse, men jag vill ändå berätta att jag är ledsen. Och att jag endast gjorde allt det där emot Jocke för att jag själv var så osäker och behövde överleva, men jag förstår nu att man inte överlever bara för att någon annan dör. Men det var ju inte heller meningen att Jocke skulle försvinna, det var inte alls meningen. Jag måste också bara passa på att säga att jag kommer erkänna exakt allt för polisen, Jocke är värd mer än lögner, det är väl du också. Och jag förstår om du kanske inte ens läser det här, men jag skriver det ändå, för att jag kan känna mig lite bättre, men ändå inte bra då. Du ska vara stolt över att han stod ut med oss så länge, jag skulle inte ha klarat mig lika länge som honom, ingen annan utav oss heller. Och jag vet det för att ingen av oss har ens lite utav den självkänsla som Jocke hade. Jag önskar att jag hade lärt känna honom bättre, jag har ju bara minnen utav våra stunder när vi var små och käkade bullar i erat nymålade kök, och den sommar vi var på samma läger och paddlade kanot, jag önskar faktiskt att vi aldrig hade blivit tonåringar utan stannat kvar den sommaren, alltid upplevt samma dag och härliga känslor. Att uppleva äkta vänskap. Jag är ledsen för den smärta jag har orsakat dig, det är jag verkligen. Och jag kan be om ursäkt minst 10000 gånger, men jag vet att det gör det samma om jag ber om ursäkt 0 gånger eller en miljon gånger, för det gör inte det hära ogjort. Men jag vill bara att du ska veta att jag är ledsen.
/Petter.'
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cabezuuw - 19 apr 10 - 19:58 | tack jenny du skrive också hiiiimla fint. jo det är fan sjukt alltså, att folk orkar trackasera varandra på det här viset.
tack & åter tack! <3 | | shameless - 19 apr 10 - 15:34 | Så himla fint skrivet! sånt där händer ju faktikst på riktig oxå..
fick sjukt många tårar av texte, otroligt vacker och den visar hur världen är ibland. | | Cabezuuw - 19 apr 10 - 07:06 | tack för allas kommentarer, jag tycker precis som ni att det är sjukt att folk gör såhär emot varandra för att det är fel att vara "anorlunda", men det sägs ju att dom som mobbar oftast har lägre självkänsla /förtroende än själva personen/personerna som blir mobbade.
återigen stort tack till er! :) | | bobobsi - 18 apr 10 - 23:04 | | "Poetensvilkor". Jag vill bara påpeka att du är inte världens bästa stavare du heller! | blackgirl - 18 apr 10 - 22:44- Betyg:  | Oj
Nu när jag läst sista raden märker jag faktiskt att jag gråter
Jag blir också förbannad för det är så fel | | Cabezuuw - 18 apr 10 - 21:35 | | tack för din kommentar! jo jag märkte mina stavfel, men mitt word har slutat fungera :< så jag kan inte kontrollera en extra gång innan ja laddar upp den, och förlåt, men jag är sjukt himla trött just idag när jag fick lust att skriva den, men tack och återigen tack!^^ | | poetensvilkor - 18 apr 10 - 21:28- Betyg: | Inte särsilt välskriven, några stav och slarv fel här och var men det skiter jag fullständigt i.
Den här novellen gilalr jag starkt, och det gör mig arg. Nej den gör mig förbannad faktist. Att dagens barn och ungdommar kan göra något såndat för att någon är bög. Det är så fel. Varför är det fel att vara bög? var lär sig barnen att det är fel, folk slåss för jämställdighet men ändå så lär sig barn och undommar att om man är anurluna och bög eller emo är det fel. Vem lär dom det?
IAF sjukt bra story och brevet på slutet av jätte fint :3 |
|
|
|
