[Novellen] del 7 |
”okej, öhm, vet inte vart jag ska börja” sa hon tungt.
”Börja vart du vill” sa jag och satte mig brevid henne igen.
Hon tog ett djupt andetag, och jag insåg att det var mycket hon hade undanhållit mig alla dessa år vi varit bästa vänner.
”Du vet ju att min pappa dog när jag var väldigt liten?” Jag nickade. ”Efter det så var min mamma helt förstörd, hon var ju ensam med att ta hand om en 3 åring och en 1 åring. Hon fick många nervsammanbrott, drack väldigt mycket och så, så jag och min syster fick ibland sova hos någon släkting. När jag var 4 år gifte hon sig ju med Johan, och jag trodde att allting skulle bli bra med henne. Men det blev nästan värre. Nu när någon i huset kunde ta hand om mig och min syster, kunde hon ju dricka hur mycket som helst.
Det gjorde hon också, och det gick ibland så långt att hon tappade självbehärskning och slog mig. När jag var 7 år, blev jag våldtagen av Johan.” Jag tittade på Issa och hennes ögon var stora som hos ett rådjur, och tårfyllda. ”Jag vågade inte säga något till mamma, eftersom hon skulle säga att jag ljög och slå mig ännu mer. Jag var så rädd att han skulle göra samma sak med Lovisa, så varje gång han kom in i vårat rum, och också var full, fick jag henne att gömma sig i garderoben, medans han utnyttjade mig.
För 2 år sen, hade det gått så långt att han våldtog mig varje dag, och jag blev så äcklad av mig själv, att jag började skära mig, blodet fick göra mig vacker och ren igen.
Jag slutade att äta, men ändå så gick jag upp i vikt. Jag blev orolig, och efter några veckor bestämde jag mig för att gå till ungdomsmottagningen. Där fick jag veta att jag var gravid.” ”VA?!” skrek jag rakt ut, med värdens mest förvånade min. ”ja” sa Issa tyst, och jag såg att hon skämdes. ”Varför berättade du inget för mig?” Jag ångrade mitt ton val, eftersom jag lät arg. ”Jag kommer till det om du låter mig berätta klart” Issa tittade på mig med en bedjande min, och då var det jag som skämdes. Jag tystnade, och lät henne fortsätta. ”De berättade att om jag ville göra abort, så var jag tvungen att berätta det för mina föräldrar. Så jag gick hem ifrån ungdomsmottagningen, samlade mamma och Johan i vardagsrummet och berätta det för dem. Båda två blev som, jag vet inte.. Mamma beslöt sig för att både för att polisanmäla Johan för våldtäkt, och för att lämna honom. Men Johan visade sig för att vara farlig. Han hotade mamma med att döda oss alla tre om hon lämnade honom. Han sa att jag skulle göra abort, och sen skulle vi glömma allt.
Och så blev det. Jag gjorde abort, och allt blev annorlunda. Jag utsattes inte för mer våldtäkter, men han hotade med att skada mig om jag någonsin berättade för någon. Mamma slutade att dricka, och vår familj blev ”lycklig”.
Det var därför jag inte berättade något för dig. Jag var rädd” sen tystnade hon och tittade ner i marken.
Jag bara stirrade på henne, för chockad för att säga något. Så vi båda satt där helt tysta.
Efter ett tag kom jag på min fråga till Issa, frågan jag fortfarande aldrig fått svar på.
”Varför sa hon att de ända personerna hon älskade var borta?”
”Min mamma äcklades av mig, hon tyckte att det var mitt eget fel att Johan våldtagit mig, att jag var för utmanade mot honom. Hon sa att när jag var i närheten av honom, betedde jag mig som om jag ville att han skulle ha sex med mig.
Hon hatade mig för det, och gör det fortfarande.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade alltid trott att Issas mamma var helt vanlig. Att hon var en s.k. ”normal” mamma, som brydde sig om sina barn och älskade dem av hela sitt hjärta.
Men jag hade varit blind. Jag såg inte ens att min bästa vän, flickan jag känt i hela mitt liv, jag hade aldrig insett att hon mådde lika dåligt som jag själv, eller ännu sämre. Jag hade aldrig sätt hennes ärrade handleder, eller jag kanske bara hade blundat för verkligheten? Min bästa vän, flickan som hade sådan styrka, jag vågade aldrig erkänna att hon också var svag.
Hon hade det värre än mig, och ändå var det alltid hon som hade tröstat mig, vart där för mig, samtidigt som hon själv mådde skit.
”förlåt” sa jag tillsist, och kramade om henne.
”snälla flytta inte, jag behöver dig” bad hon och började gråta.
”jag ska försöka att prata med min mamma” sa jag och brast också ut i gråt.
”Jag älskar dig, du är min bästa vän.”
Hand i hand gick vi tillbaka till bilen, där min pappa och Issas mamma satt och väntade på oss.
(Skriv om ni vill ha fortsättning)
|
| Kommentarer | | minimuffla - 1 jun 06 - 03:24 | | Fortsättning! lätt! | | vattendroppe - 31 maj 06 - 04:56 | | Ja så klart!! den é ju as bra! | | sofiiie - 31 maj 06 - 02:32 | | Jag vill ha en fortsättning och de fort!!;D |
|
|
|
