(M/M) I varje andetag - kapitel 42 |
Kapitel 42, extremt händelselöst och sådant mojs. Men ändå. Här har ni det.
Tack för kommentarerna på förra kapitlet, tihi *bögigt fnitter*
Kapitel 42
”Susanne Jidberg”
”Hej, det är jag”
”Vad vill du?”
”Jag vet inte, eller, jo, kanske. Jag vill nog bara prata”
”Om vad då?”
”Alex”
”Givetvis. Du vill alltid prata om min son”
”Ja”
”Har du fått förklara dig för honom än?”
”Nej”
”Vägrar han lyssna?”
”Ja”
”Det var ju inte så bra för dig, men kanske är det bäst för honom om du bara låter honom vara?”
”Klart att det är bättre. Hugo berättade att Alex plågas av att jag ringer till honom hela tiden”
”Så varför fortsätter du då att ringa?”
”För att jag måste”
”Du måste ingenting”
”Jo, det måste jag. Annars kan jag inte gå vidare”
”Är det verkligen så?”
”Ja”
”Du tror inte att du har förstorat upp det hela genom att ständigt försöka få förklara för honom?”
”Det har jag förmodligen gjort, ja, men jag måste få förklara mig. Jag måste få Alex att lyssna på mig”
”Det kan inte jag hjälpa dig med vet du”
”Det vet jag”
”Om jag kunde hjälpa dig skulle jag göra det. Hej då, ta hand om dig”
*
Söndag. Det är söndag morgon och Christoffer sitter bredvid Alex på bussen vars slutdestination är Kungsberget. Sätet framför dem fylls upp av Julia, som faktiskt var den som kom med den intelligenta idén att de skulle plocka fram skidor och pjäxor, eller skor och snowboard i Alex fall, och tillbringa hela dagen i den snötäckta skidbacken. Han har inte åkt en endaste gång sedan förra vintern och den gången var det tillsammans med Matteus han åkte ner för pist efter pist. Det fick dock inte allt för lyckat att åka med tanke på att Matteus var så pass bakfull att han efter varje vända upp och ner var tvungen att rusa in på toaletten för att spy upp hela magsäckens innehåll. Christoffer mådde väl egentligen inte så bra han heller, huvudet dunkade som om det satt en slägga inuti hans huvud och som ständigt slog den mot insidan av huvudet. Men de hade bestämt för flera dagar sedan att de skulle åka och då var det lika bra att göra det.
”Vad sitter du och flinar åt då?” Christoffer återvänder från sin resa i sina tankar då Alex puttar till honom lätt på armen.
”Nej, jag kom bara att tänka på förra gången jag var till Kungsberget”, svarar han och blir som så ofta åter igen påmind om att han aldrig mer kommer få skapa nya minnen ihop med Matteus. Om det är några minnen som ändå skapas kommer dem att vara negativa, sorgsna.
”Vad var det för speciellt som hände då?”
”Ingenting, egentligen. Det var bara det att jag och Matteus var där tillsammans och allt jag behöver säga för att du ska förstå är att man inte ska åka skidor när man är bakfull. Det blir lite jobbigt då.” Alex skrattar till samtidigt som han säger att han mycket väl kan tänka sig det. Trots att Alex skrattade då han svarade, ser Christoffer på honom att han förstår hur ont det faktiskt gör i Christoffer av att ständigt komma ihåg saker som han och Matteus gjorde ihop. Det är sådana där saker som gör silverögonpojken så fantastisk, att han fattar utan att man behöver säga något.
”Vi får väl hoppas på att det går lite bättre idag då”, ler Alex och flätar in sina fingrar i hans. Christoffer lutar sin axel mot fönstret och han känner hur Alex vilar sig mot honom på samma sätt. Leendes låter han tankarna segla iväg igen, men tillskillnad mot sist är det nu gårdagens händelser han spelar upp i sitt huvud. Att vara nära ljustotten på det allra mest intima sättet går inte att beskriva hur mycket han tycker om det. Han älskar att höra Alex läten när han njutningsfullt blir omhändertagen. Kvidandes, stön och häftiga andetag har kommit att bli Christoffers favoritmusik och skulle han få bestämma skulle han strunta i resten av omvärlden för att enbart vara mycket, mycket nära sin silverögonpojke exakt hela tiden.
Ett blixtrande ljus framför de kärlekskranka unga männen får dem att skrämt rycka till och sätta sig upp ordentligt i sätet. Framför dem skrattar Julia till, uppenbarligen road av att de blev skrämda av hennes kamera.
”Titta inte så argt på mig, hörre ni. Om ni bara såg hur gulligt kortet blev skulle ni be mig att smygfotografera er oftare”, säger den enda kvinnliga varelsen i sällskapet och flinar mot dem.
”Få hit kameran så jag får se då”, ber, eller snarare beordrar Christoffer och ser på sin lillasyster, som tvekar. ”Jag lovar att jag inte ska radera bilden hur för jävlig den än råkar vara.”
Hon ger honom tillsist kameran och då han och Alex tillsammans ser på bilden, kan han inte låta bli att le. Den är verkligen söt, gullig eller vad man nu vill säga om den. Båda två har ögonen slutna, men samma typ av leende klär deras läppar och Christoffers ena hand ligger i Alex hår. Skulle personerna på bilden kunna röra på sig precis som Harry Potter-bilder skulle man se hur Christoffers fingrar sakta rör runt i det ljusa håret. Alex hand ligger placerad på insidan av hans lår, men den befinner sig närmre knäet än ljumsken, vilket gör att den enbart representerar den psykiska kärleken som finns mellan dem. För att den fysiska kärleken skulle ha visats skulle handen ha behövt legat längre upp på benet, mycket längre upp.
”Jag sa ju att bilden var söt”, flinar Julia när hon märker deras reaktioner.
”Till och med jag blev bra på bilden, så därför måste jag helt enkelt hålla med dig”, säger Alex och ler.
”Varför skulle du inte bli bra på bilden?” Det ljustotten sade gör honom smått förvirrad, för han har inte fått intrycket att sin pojkvän är en sådan där person som vägrar vara med på bild och som gömmer sig bakom händer eller något annat föremål direkt en kamera plockas fram.
”Jag blir inte bra på bild helt enkelt”, svarar Alex.
”Varför inte?”
”De allra flesta människor blir ofta bra på bild, men sedan finns det den typen av folk som i princip aldrig blir bra”, förklarar han. ”Fast det är ju inte så att jag skriker av rädsla och kastar mig undan ifall någon halar fram en kamera. Folk får fota mig så bäst dem vill, men resultatet blir oftast inte bra.”
”Jag förstår.” Christoffer ler mot honom samtidigt som han får sina misstankar utplånade.
Resten av resan fortsätter under tystnad, var och en försjunken i egna tankar och när de väl kommer fram hoppar de av bussen och sträcker tacksamt på sig. Christoffer är definitivt inte vad vid att åka buss längre sträckor, men ibland inträffar det.
”Om jag ställer mig i kö för att köpa liftkort, kan väl ni plocka fram våra saker och så ses vi sedan vid borden där borta”, säger Alex och pekar med fingret åt höger, där det mycket riktigt står en klunga med träbord.
”Visst”, svarar syskonen Stjärnström och ser sekunden efter baksidan av Alex då han lunkar iväg till kön.
Att plocka fram skidutrustning ur bussens förvaringsutrymme är inte riktigt så lätt som man kan tro. Skidor lossnar från varandra, stavar spretat åt alla håll och när Christoffer böjer sig ner för att greppa tag i Alex snowboard, har han ingen aning om hur han ska hålla. Brädan är betydligt mycket bredare än vad deras skidor är, men med gemensamma krafter lyckas de tillslut få fram den genom att de håller i en sida var. Att bära den i bindningarna vågar dem inte göra i rädsla över att ha sönder något och att bindningarna måste vara tillräckligt starka för att hålla Alex fötter på plats tänker de inte på.
”Vet du om att du ser så jävla lycklig ut när du är i närheten av Alex?” Julia ser på honom.
”Svär inte”, gnäller han men fortsätter sedan: ”Nej, jag har ingen aning om hur jag ser ut, fast med tanke på hur jag känner mig så kan jag gissa.”
”Du tycker verkligen om honom, va?”, undrar hans lillasyster leendes.
”Ja.” Christoffer besvarar hennes leende. ”Jag älskar honom.”
”Hur länge är det ni har varit tillsammans egentligen?”
”Det är den nittonde idag va?”, frågar han och får en nick till svar. ”Då har vi varit tillsammans i två månader imorgon.” Ett leende sprider sig över hans läppar och gör den pirriga känslan i hans mage sällskap i lyckoruset.
”Jag tycker att det känns som mycket längre tid har gått”, säger Julia och han instämmer med henne.
”Vad känns som om mycket längre tid har gått?”, undrar Alex, som dykt upp bakom dem utan att de har märkt av det.
”Att vi har varit tillsammans i två månader imorgon”, svarar Christoffer och lägger en arm om Alex midja. Han litar sig fram och kysser sin pojkvän lätt.
”Jasså, ja, fast jag håller på ett sätt inte med er.”
”Nähä?”
”Nej, för jag tycker det var som igår när du var hemma hos mig den gången som var efter den gången då vi gick hem till mig när du satt utanför min trappuppgång och grät.” Minnet av hur han bara rusade ifrån Alex i stundens hetta den kvällen får honom att känna sig smått skuldmedveten, trots att det var så länge sedan det hände.
”Jo, det har du rätt i. Jag antar alltså att tiden har gått både jättesnabbt och jättelångsamt då”, konstaterar Christoffer med ett leende.
”Ja”, håller Alex med om.
”Fint att ni har rett ut det, men nu jävlar är det upp för liften och ner för backen som gäller.” Julia skrattar till samtidigt som hon lägger en varsin arm över deras axlar.
”Nu jävlar”, flinar hans silverögonpojke mot hans syster och några minuter senare efter påsättning av pjäxor och skor är de tre ungdomarna på väg i full fart mot liften.
..... jag sade ju att det var händelselöst, men ni får kommentera ändå. Fehu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 18 apr 10 - 18:29- Betyg:  | Wääääääääh.
Jag vet inte vad det är, men det är typ nånting som brister inom mig
när jag läser! Jag vet inte om det är för att jag är typ kär i hela
ungdomsbunten eller om jag vet att de där jävla rövhattarna till telefonsamtal
kommer komma och tvåtusentolva hela grejen!!! Eller vad det nu är. Kan bero
på att de är gulligare än nyfödda kattungar (vilket är GULLIGT - observera versalerna)
Men i alla fall. Håller med alla andra. MYSKAPITEL. (myskapital, eheh?) | | addictedXO - 17 apr 10 - 13:49- Betyg: | | hahah :D mejla :D:D | | idantica - 15 apr 10 - 22:47 | | Åh, det var verkligen ett mysigt kapitel det här. Gillar känslan över allt | | NeMriA - 15 apr 10 - 22:08 | | Fehu! Hej Jesus, trots att det var ett så kallat händelselöst kapitel så gillade jag det, mhm. Det var mysigt :3 |
|
|
|
