Without you I'm nothing - del 12 M/M |
Minns ni den här historien? Den här om Maximilian som saknar sin älskade Nicklas? Den där vars den senaste delen publicerades för exakt ett år sedan? Nej, jag trodde väl det. I alla fall. Här är del tolv och jag behöver väl inte säga att jag är ledsen över att det har tagit en sådan fruktansvärt lång tid innan jag fick ut denna del. Jag menar, ett år är lite, lite väl långt...
Hur som haver. Här är den, fast jag rekomenderar att ni läser om del elva för att komma ihåg vad som hänt. Och för att komma i rätt stämning. Eheh.
Del 12
”Elias, jag kommer att dö”, piper Maximilian fram och håller Elias krampaktigt i handen.
”Det kommer du inte att göra, eller jo, det kommer du, någon gång i framtiden, men inte nu.” Elias ord har en lugnande effekt på Max, trots att det inte är några speciella ord. Men så är det, det spelar ingen roll vad än den typen säger så får det Maxie att slappna av.
”Nu måste han väl ändå komma snart, eller?” Nervositeten som har gripit sig tag i Maxen omvandlas till en irritation, för det är lättare att vara irriterad på något eller någon än att vara nervös. Att vara nervös är enbart jobbigt.
”Max, lyssna på mig. Du får vara hur nervös och irriterad som du vill, men låt det inte gå ut över mig och det är som Hampus säger. Du känner Markus lite halvt och han skulle inte ha tagit kontakt med dig om det inte var något viktigt”, säger Elias och ser honom skarpt i ögonen. Maximilian kan inte göra annat än att nicka.
”Förresten så hjälper jag mer än gärna Hampus att slå till honom ifall han rör runt alldeles för mycket i ditt psyke!” Maxie skrattar till av hans ord men vet ändå att det ligger en otroligt stor sanning bakom dem orden. Hampus och Elias skulle ställa upp bakom honom vad det än gäller.
”Åh, hjälp, nu kommer han”, kvider han och har lust att springa sin väg och aldrig mer komma tillbaka, men det vore väldigt korkat att göra det. Då får ju Elias slås mot fienden ensam och det vill han inte utsätta honom för. Okej, Markus kanske inte är fienden, men han är nära på.
”Hej, Max, det var länge sedan”, hälsar Markus då han går fram till de två pojkarna som han skulle träffa. Maximilian blir lite lätt chockad då han känner Markus armar omkring sig i en lätt hälsning, men kramar trots det tillbaka. En kram har väl ändå ingen dött av. Men en kram som leder till en kyss och som i sin tur leder till ett förhållande och det förhållandet har någon dött av.
”Så, hur är det med dig då?” Chocken över att Markus är här och är lika trevlig som han brukar vara gör att Max dröjer ett tag innan han svarar.
”Jo, det är väl bra, eller faktum är att det är väldigt bra för att vara mitt liv.” Markus ser på honom och ler på ett vis som tyder på att han gillar det svar han får. ”Hur är det själv, Markus?” Markus möter inte hans blick då han ställer frågan, ser istället ner i marken.
”Det är väldigt kasst, det därför jag vill prata med dig.” Svaret förvånar Maxie. Mycket hade han kunnat vänta sig, men inte att det stod kasst till hos Markus och definitivt inte att han ville prata med honom pågrund av det.
”Så, vad var det du ville säga?” Maxie kliar sig lätt i huvudet med ena handen och vet inte riktigt vad som kommer att hända nu.
”Vi kan väl åka hem till er?”, undrar Markus. ”Känns lite väl öppet att stå här och prata.”
”Eh, visst.” Maximilian förbannar sig själv för att han inte tänkte på det, för det är ju faktiskt ganska självklart att Markus inte vill stå här och prata. Han skulle aldrig vilja göra det i alla fall.
”Elias, kommer du?”, ropar han till sin bror som har ställt sig några meter bort för att de skulle få tala med varandra ifred. Uppenbarligen hade inte heller han tänkt tanken på att åka hem.
”Ska vi hem till oss, eller?”, frågar den nyss tilltalade människan spänt och Maxie blir medveten om att Elias är minst lika orolig som han själv över vad Markus ord kommer att innehålla.
”Ja, det ska vi.”
Under bilresan hem är tystnaden så pass tjock att man skulle kunna skära med en kniv genom den. Inte ett enda litet ord yttras och radion är avstängd. Varför den är det har han ingen aning om, men att fråga Elias ifall han skulle kunna slå på den skulle kännas lite väl uppenbart och fånigt.
Utan att han har märkt det är hans tankar framme vid Nicklas. Han minns den gången de två skulle åka från Nicklas hem till honom via tåget. Det var inte ofta de färdades tillsammans via det rälsåkande föremålet, men nu gjorde dem det eftersom det var lov från skolan och de hade tillbringat den första halvan av det hemma hos Nicklas. Egentligen var det meningen att de skulle vara hos Max först, men med tanke på att Nicklas föräldrar skulle åka iväg någonstans blev huset föräldrafritt och valet mellan att spendera tid i ett hus med en moder, fader och broder eller att vara helt ensamma hemma hos Nicklas gjorde att deras planer ändrades väldigt snabbt.
Därför satt de två unga männen bredvid varandra på platserna etthundrasjuttiofem och etthundrasjuttiosex samtidigt som de försökte hålla sig för skratt. Mitt emot dem satt det en mycket kraftig kvinna i sextiofemårsåldern iförd en lång vit pälsjacka med tillhörande runda mössa av samma material. Om damen endast hade haft den ytterst roliga klädseln hade pojkarna nog klarat av att hålla skrattet innanför deras kroppar, men så var inte fallet. Nej, kvinnan hade även med sig sin hund; en liten ful sak med hoptryckt ansikte och med en vit päls som var läskigt lik själva pälsen damen hade runt sin kropp.
Tillsammans viskade de fram en historia om hur människan mitt emot köpte sina hundar enbart för att själv stycka dem och sy en päls av deras hud. Egentligen borde de inte ha skrattat åt just det – ingen annan skulle ha gjort det, men när de var med varandra var det som om allt visade sin komiska sida, eller så var det helt enkelt så att de var rätt sjuka i huvudet ibland.
”Vad tänker du på egentligen?”, undrar Elias och Maxie ser frågande på honom.
”Ja, men du sitter ju och flinar som en idiot, klart att man undrar.” Maxie är inte medveten om att hans läppar är formade till ett brett leende, men skulle han säga att han är förvånad skulle han ljuga. Så många gånger har han tänkt på Nicklas med ett leende lekandes över läpparna.
”Nej, jag bara tänkte på en gång då jag och Nicklas åkte tåg tillsammans”, svarar han och i nästa sekund har de kommit fram till deras hem.
”Du är ju knäpp ju”, ler Elias och hoppar ut ur bilen, tätt följd av Maximilian och Markus. De två sistnämnda pojkarna går efter den förstnämnda in till huset och det är först då Max lägger märke till den svarta ryggsäcken Markus har hängandes över ryggen. De välbekanta ränderna formade i ett speciellt mönster talar om för honom att den är av märket Adidas. Det faktumet att han ägnar en sådan energi och tid till att stirra på Markus ryggsäck bevisar bara hur fruktansvärt nervös han är. Om sanningen ska fram vet han inte om han vill veta det Markus har att säga, fast ifall han inte skulle få reda på det skulle han ångra sig för resten av sitt liv.
”Max!”, ryter Elias och slår samtidigt till honom lätt i bakhuvudet.
”Vad?”
”Ge fan i att sväva runt i dina tankar och lyssna istället på vad Markus säger”, muttrar Elias och går iväg med långsamma steg, precis som om han är beredd på att vända om så fort Maxie öppnar munnen och ber honom komma tillbaka.
”Förlåt, men vad sa du? Jag tänkte på annat”, ursäktar han sig och kastar en nervös blick på Markus, som uppenbarligen är hyfsat road av att Max är så pass nervös som han är.
”Jo, jag frågade om vi kunde sätta oss någonstans? För det känns nämligen som om vi kommer bli tvungna att prata ett bra tag.”
”Vi kan gå till mitt rum”, ger han till svar och i samma stund ångrar han sig. Inte det att Markus inte får vara där inne, utan det är snarare så att ifall de sitter där inne tvingas de sitta i hans säng och det skulle kännas lite konstigt, men sagt är sagt och därför är det meningslöst att ens reflektera över det.
”Visst.”
Maximilian tar täten och leder Markus upp för trappan och in till sitt rum, där han ber honom att slå sig ner på sängen och gör sedan samma sak själv.
”Så, vad var det du ville prata med mig om, Markus?”
”Om mig, om dig, om Nicklas, om allt.”
”Det är bara att prata på, jag lyssnar”, säger Maximilian medan han biter sig i sin läpp.
”Till att börja med hoppas jag på att du inte kommer bli alldeles för arg på mig pågrund av att jag inte har bestämt mig för att prata med dig förrän nu.” Max ser frågande på honom några sekunder. ”Jag ska snart förklara varför, men det lättaste är nog helt enkelt att jag tar allting från början. Jag antar att du minns dagen då Sebbe och Selina kom hem till Nicklas mycket väl?”
Ett hugg i hjärtat av smärta.
”Ja, jag gör ju det, men vad har det med det här att göra?” Om Markus kom hit för att prata om den dagen kan han lika gärna åka hem igen, för han har ingen lust att gå igenom allt det där igen med Markus.
”Man kan väl säga att det var det som inledde saken som gör att jag är här nu.”
”Vad menar du?”, frågar Maxie med en märkbar irritation i sin röst. Han vill att Markus ska säga rätt ut vad det hela handlar om, inte smyga runt allt i ett plågsamt långsamt tempo.
”När Sebbe och Selina gjorde som dem gjorde och du sprang iväg blev Nicklas helt knäckt, men det har jag redan sagt till dig då när vi chattade med varandra för mycket länge sedan. Men det var redan då allt började. Då mådde Nicklas så ofattbart dåligt att det inte finns ord för det och när du vägrade lyssna på honom blev allt ännu värre. Tro nu inte att jag klandrar dig för att Nicklas blev sämre, för det gör jag inte och det vet du, för du hade all rätt i världen att inte vilja lyssna på honom.” Markus stannar upp och ser Max snabbt i ögonen innan han fortsätter: ”Men Nicklas blev sämre och han hatade sig själv för att han sårat dig så djupt. Han mådde fruktansvärt dåligt, han plågades så mycket att jag knappt stod ut. Det var därför jag inte hindrade honom när han tog sitt liv.” Den sista meningen pressar Markus fram med gråten i rösten och ögonen fulla av tårar.
”Du menar alltså att du kunde ha hindrat honom?!”, skriker Maximilian Strömberg och känner hur en ilska mot Markus byggs upp för var sekund som går.
”Ja.” Det lilla ordet från Markus är knappt hörbart.
”Du hade kunnat rädda honom. Han skulle ha varit vid liv ifall du hindrat honom. Varför i hela helvetes jävlar hindrade du honom inte?!” Max märker inte av tårarna som rinner ner längst hans kinder och inte heller tänker han på hur hans egen röst bryts på många ställen då han skriker fram orden. Allt han vet är att en obeskrivlig smärta och saknad har placerat sig i hans kropp. Det är som om han håller på att gå sönder, som om allt han byggt upp för att bli hel igen rasar.
”Maximilian…”, börjar Markus, men tystnar när han inser att han inte vet vad han ska säga. Istället placerar han sin hand på Max rygg och tittar på den gråtande varelsen som har ansiktet dolt bakom händerna.
”Du hade kunnat rädda honom.” Om och om igen upprepar Maxie den meningen. Han kropp gungar lätt fram och tillbaka och nu har han lagt sina armar omkring sina uppdragna ben istället för att gömma ansiktet i händerna. Tårar rinner fortfarande i en jämn ström ner längst kinderna, blöter ner byxorna då de landar därpå.
Markus hade kunnat rädda dig. Du skulle ha kunnat vara vid liv nu, Nicklas, om Markus hade hindrat dig. Jag skulle inte ha tvingats till att gråta och du skulle ha befunnit dig vid min sida. Herregud, Nicklas, jag saknar dig så obeskrivligt mycket och det skulle jag ha sluppit ifall Markus hade räddat dig.
”Varför hindrade du honom inte?” Markus rycker till av Maximilians fråga, inte pågrund av vad han frågade, nej, det hade han räknat med att han skulle undra, utan pågrund av att hans fråga så plötsligt bröt tystnaden som legat över dem i flera minuter.
”För att han bad mig att låta bli.”
”Vad då? Sa han att du inte skulle hindra honom och du gjorde det inte?”, undrar Maxie spydigt.
”Riktigt så var det inte.”
”Men hur var det då?!”
”Jag förstår att du hatar mig för det här, men jag önskar att du kunde låta bli. För tro mig, Max, om du hade varit där under den tiden skulle du ha gjort samma sak so-”
”Jag skulle aldrig låta honom begå självmord”, avbryter Maxie med.
”Nicklas hatade dig själv över att han sårat dig så mycket genom att inte säga någonting alls då Sebbe och Selina stod och ljög. Han hatade sig själv till den grad att man inte klarade av att vara i hans närhet. Smärtan han bar inom sig kunde vem som helst märka av och jag hindrade inte honom när han valde att ta sitt liv pågrund av att jag visste att det skulle vara det enda sättet för honom att få frid i kroppen och sinnet. Jag ville inte vara den som tog ifrån honom hans frihet, då skulle jag mått ännu värre än vad jag gör nu.”
Hur mycket Maximilian n vill kan han inte hata Markus, inte nu när han vet anledningen till varför han gjorde som han gjorde. Han skulle heller aldrig vilja vara den som berövade Nicklas sin frihet.
”Men jag saknar honom. Jag saknar honom så ofattbart mycket, Maximilian. Jag vaknar varje natt och önskar hela tiden att allt ska vara en fruktansvärd mardröm. Att jag ska vakna upp och kunna ta upp telefonen för att ringa till honom eller att det bara är att dra på mig skorna och springa hem till honom. Jag önskar så förtvivlat att jag hade hindrat honom, för då hade han varit här vid liv. Han skulle ha levt men varit död inombords, därför antar jag att det är bäst såhär”, avslutar Markus med och nu ser verkligen Max hur den unga mannen mitt emot känner. Han förstår hans förtvivlan, men på samma gång undrar han högt hur det kommer sig att Markus berättar det här för honom.
”Det beror på att jagbehövde någon att prata med och jag visste inte vem jag skulle göra det med. Det var då jag kom att tänka på dig, för även om du är den som kommer hata mig allra mest pågrund av det här, är du samtidigt den enda som verkligen förstår. Ingen annan skulle förstå att det var bättre att låta Nicklas lämna den här världen istället för att tvinga honom att plågas.” När Markus slutar prata inser Maximlian att han har rätt på en punkt och det är att han förstår, för det gör han verkligen, men på den andra punken har han fel.
”Har jag rätt?”, frågar Markus i samma stund som han noga håller Maxie under uppsikt för att se hur han reagerar.
”Inte på det där om att jag hatar dig. Det kan jag nämligen omöjligtvis göra med tanke på att jag förstår dig alldeles för bra för det. Av de två valen som fanns att välja på gjorde du det rätta, även om vi nu får lida för det”, svarar Maxie och förstår i lika sekund orden lämnar hans läppar att det är sant. Det bästa för Nicklas var kanske att kliva in till dödens rike och nu är det hans själv, Markus och alla andra som får betala för Nicklas frihet. Och det är det värt.
”Tack, Maximilian.” De två pojkarna ler snabbt mot varandra, vilket gör dem båda samtidigt medveta om att de salta tårarna som runnit har gjort deras kinder stela.
Vi har båda gråt och tårarna har fallit allra mest på grund av saknad efter dig, älskade Nicklas. Jag hoppas verkligen att våda tårar och vår smärta är ett tillräckligt högt pris för att du ska få din ro. Jag älskar dig.
”Så det här vad alltså det som du ville prata med mig om?”
”Ja, det var det. Jag är ledsen att jag förmodligen skrämde upp dig och frågade en massa dumma frågor, men som sagt, mitt liv har inte varit det lättaste att leva den senaste tiden om man nu säger så.” Max vet inte om han ska känna sig lättad eller besviken över att det enbart var det här Markus ville. Klart att han är lättad, men samtidigt hade han varit nervös alldeles för mycket i onödan. Okej, han bröt ihop där ett tag, men det ordande ju sig när han fick reda på anledningen till varför Markus inte hindrade Nicklas från att begå självmord.
”Jag är nog rätt glad att du kom hit och berättade det här för mig. Inte det att det har gjort mig något klokare, men det har hjälpt dig och det är något bra antar jag.” Maximilian skrattar till och likaså gör Markus, för nu när all ilska och uppgivenhet har lagt sig för den här gången är de åter igen nervösa av att vara i varandras närhet. Maximilian finner det konstigt att vara i närheten av Markus, Nicklas allra bästa vän och Markus tycker i sin tur att det känns lika konstigt att vara i närheten av Maximilian, Nicklas högst älskade pojkvän.
En lätt knackning på dörren följt av ett handtag som trycks ner får Max att kasta en blick på klockan. När han ser visarnas position inser han att han och Markus har befunnit sig inne i hans rum betydligt mycket längre än vad han trott. Hela fyra timmar har passerat.
”Jag tänkte bara säga att ditt tåg går om lite mindre än en timme, Markus, så det vore rätt bra ifall ni kände er hyfsat färdiga me erat snack, för vi måste åka snart för att hinna med det”, säger Elias när han kliver in i rummet och ser på de två manliga varelserna som sitter i den ena varelsens säng.
”Oj, men vi är väl ändå klara nu, eller hur?” Frågan riktar sig mot Max och när han nickar reser Markus sig upp ur sängen och förklarar snabbt att han bara ska gå på toaletten så kan de åka sedan.
”Är du okej?”, undrar Elias oroligt när han upptäcker att sin lillebror har gråtit.
”Jag vet inte”, svarar han efter lite betänketid, för han vet nämligen inte om han är okej eller inte. Att det tog honom så pass kort tid att bryta ihop som om allt kraschade skrämmer honom och om sanningen ska fram vågar han inte riktigt känna efter hur han mår i rädsla över att bryta ihop ännu en gång.
När Elias hör hans svar tar han snabba långa steg bort till sängen för att sekunden efter det slå sig ner bredvid honom och dra in honom i en kram. Tacksamt slingrar Maxie sina egna armar runt Elias kropp, låter sig bli omfamnad av den trygga kroppen.
”Stannar du hemma när jag skjutsar Markus till bussen?” Maximilian nickar lätt till svar, för är det något han verkligen inte orkar just nu så är det att sätta sig i en bil. ”Då ringer jag till Hampus så får han komma över medan jag åker med Markus.” Först är Maxie nära på att protestera, säga att han klarar sig själv, men sedan låter han tankarna gå ett steg längre och inser att han mer än gärna vill ha Hampus i sin närhet, vilket gör att han istället låter ett leende sprida sig över sina läppar och han trycker sig närmre sin fosterbrors varma kropp.
En knackning hörs ännu en gång inom loppet av några få minuter och när Max tittar upp ser han hur Markus står utanför den öppna dörren och ser på dem. De två sängsittande personerna reser sig upp och får sällskap av den tredje ner för trappan. Väl framme i hallen tar Elias och Markus på sig både skor och övriga ytterkläder medan Max lutar sig mot väggen och ser på.
”Tack för att du lyssnade på mig, Maximilian”, säger Markus ännu en gång och kramar därefter om Maxie, som den här gången kramar tillbaka minst lika mycket.
”Det gör vi”, håller Max med om och i nästa sekund är de ute ur huset. Samtidigt som han hör hur Elias startar bilen, rusar han upp till sitt rum och slår sig ner framför datorn i väntan på att Hampus ska komma.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
Markus åkte just och nu sitter jag och väntar på att Hampus ska komma. Vet du en sak, Nicklas? Det Markus berättade för mig har inte förstört mig, eller ja, det har inte förstört mig ännu. Kanske kommer det göra det senare, men jag tror ändå inte det. Det han sade har väl egentligen inte gjort någon som helst skillnad för mig, men det hjälpte honom och nej, jag vet inte. Allt jag vill just nu är att Hampus ska komma, men än dröjer det ett tag. Än måste jag vänta och därför skriver jag med dig. Eller till dig. Du kan inte svara på det här. Du kommer aldrig kunna svara på det jag skriver till dig, inte en endaste gång kommer du göra det. Saken är den att jag har accepterat det. Jag vet om att du är död, att du är borta och jag kan inte göra något åt det, hur mycket jag än skulle vilja. Istället måste jag leka här i nuet och göra alla de
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
saker du och jag pratade om. Minns du den gången som du sov hemma hos mig? Vi låg i min säng och du hade ditt huvud vilandes på mitt nakna bröst samtidigt som du ritade små cirklar runt min navel med din vänstra hand. Du sade till mig att vi en dag skulle åka bort till Paris, för när vi väl var där sade du att du skulle släpa med mig upp i Eiffeltornet. Där uppe skulle du linda dina armar kring min kropp och kyssa mina läppar mjukt. Du sade att du skulle ta med mig till Paris och så högt upp man fick befinna sig i Eiffeltornet skulle du säga att du älskade mig. Jag är ledsen att vi aldrig gjorde det, att vi inte hann med det, för det hade varit något att minnas för resten av livet. Fast i och för sig så kommer jag nog minnas att du sade det där till mig så länge jag lever och det är nästan lika mysigt. Grejen med det där pratet,
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
Nicklas, är att jag nu verkligen vill åka till Paris och faktum är att jag har någon att ta med mig. Du lämnade mig och istället fick jag Hampus och jag vill mer än gärna åka till Paris med honom. Jag vill följa honom vid varje steg han tar för herregud vad jag tycker om den varelsen. Han är så underbar och fantastisk på alla möjliga sätt och vis. Jag tycker mycket om Hampus, jag tror till och med, nej, jag vet att jag älskar honom. Jag vill leva ett liv tillsammans med honom, något jag inte fick med dig. Men det spelar ändå ingen roll hur mycket jag än älskar honom så kommer det inte i närheten av hur jag älskade dig. Du var min stora kärlek, den som jag älskade mest av allt och det är så det kommer förbli i all framtid, trots att du inte är här hos mig. Jag har nu Hampus och det är jag obeskrivligt glad över. Men vet du vad, Nicklas?
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
Jag tror att det är här den sista gången jag skriver till dig. Jag behöver det inte mer. Jag tror jag klarar mig ändå. Tack för att du kom in i mitt liv. Tack för att du fick mig att vilja leva igen och mest av allt tack för att du var du. Jag älskar dig, Nicklas Eklund.
Ett par armar slingrar sig omkring Maxies kropp, vilket får honom att skrämt vända sig om. Hampus skrattar till av sin pojkväns nyss rädda ansiktsuttryck, men ler sedan svagt när rädslan lagt sig hos Maximilian.
”Jag hörde inte att du kom.”
”Det märkte jag och att du inte hörde berodde väl på att du var så inne i det som du nu satt och skrev på”, konstaterar Hampus och kastar en blick på datorskärmen innan Max hinner hindra honom.
”Vad är det som du hela tiden skriver på egentligen?” Maxie suckar tungt, men vet att det är dags att han berättar om allt för Hampus. Att han den här gången kan låta honom få veta, inte för att han måste utan för att han vill. Han vill verkligen att Hampus ska få veta så mycket det bara går om honom, till och med om hans fåniga skriverier till Nicklas.
”Det är väl något av en dagbok, eller inte riktigt dagbok heller, utan svarare brev”, svarar Maximilian och tar ett djupt andetag innan han öppnar munnen och säger dem ord han övervägt mycket länge: ”Du kan få läsa allt om du vill.”
”Är du säger?” Hampus ser honom i ögonen.
”Ja”, svarar Maxie, lutar sig fram och placerar en lätt kyss över Hampus läppar, ler mot honom. ”Ja, jag är säker.”
SLUT
~
Det här känns fånigt. Att ni har tvingats vänta i ett helt jävla fucking år för att få ut den här delen och så är det den sista. Den allra sista av Without you I'm nothing. Den sista i triologin om Maximilian. Nu är denna historia över.
Personligen tycker jag att slutet passar där. Visst, jag skulle säkert kunna fortsätta, men risken finns att det skulle ta ytterligare ett år innan jag fick klart nästa del och det vill jag inte vara med om igen. Sedan är jag faktiskt trött på den här historien, även om jag ändå gillar den.
Nej, nu är denna berättelse slut och jag tackar er alla som följt denna från början till det allra sista. Tack.
Troligtvis kommer jag att skriva om den här i framtiden, skriva den bättre. Men tills dess: Kommentera denna del.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | DrownedDoll - 7 maj 10 - 15:32- Betyg:  | | Ååh, det var underbart, tårarna bara rann! Q_Q | | Boegapa - 15 apr 10 - 23:15- Betyg: | | Omg. Jag blev överlycklig när jag såg att delen var ute, och nu sitter jag och storgrinar. Jag vet inte hur många gånger jag läst om alla delar ända från början, men den här novellen har verkligen fastnat hos mig. Varje gång jag läser den så blir jag så otroligt rörd, och det slutar alltid med att jag grinar. Jag älskar Maxie, jag älskar Elias, jag älskar Nicklas, jag älskar Hampus, jag älskar historian och jag älskar ditt sätt att skriva. <3 | | LisaHoglund - 14 apr 10 - 22:24- Betyg: | Faan, jag skrev en jättelång kommenar och så blev jag utloggad x( Jaja, vi börjar om! :D
Jag har älskat den här berättelsen ända sedan jag började läsa den. Den har varit speciell, och gått rakt in i mitt hjärta. Jag har hela tiden undrat hur du skulle avsluta den, och nu när du har gjort det känner jag bara... WOW.
Vilket underbart slut. Jag saknar Nicklas och det har jag gjort sedan han dog, men jag måste medge: Jag älskar Hampus :D Han är så mysig. Och Elias <3 Så himla bra att Max valde att visa och berätta allt för Hampus nu! Helt... Perfekt.
Och det där med Markus, så känslosamt skrivet. Jag började gråta lite där :'( Och nu gråter jag för att den är slut, samtidigt som jag är så glad att den slutade som den gjorde och för att jag har fått läsa den. :( :( <3
Det har varit en upplevelse, och den har satt djupa spår i mitt hjärta, den här berättelsen. Du är sjukt duktig, både när det gäller språk, handling, "röda tråden" och känslor! <3 | | Andastyst - 14 apr 10 - 08:57- Betyg: | Maxie är en konstig varelse som låter Hampus läsa hans dagboksbrevsgrej.
Och HELVETEPASKAPERKELE vad iuytfrdcgvbnhjklo uäääh.
Eh. Men alltså. Jag tänkte hela tiden att Nicklas typ skulle logga in
och bara APRIL APRIL!!!!! :D :D :D men sen kom jag på att det är sånt
som bara händer i mina fantasier, och det är ju lite jobbigt.
Och jag har egentligen inget skäl att inte gilla Hampus, men jag är fortfarande
lite sur på honom. Hmpf. Nicklas <3 Max forever, så är det bara.
"En kram har väl ändå ingen dött av. Men en kram som leder till en kyss och som
i sin tur leder till ett förhållande och det förhållandet har någon dött av."
Det där var typ jättesvårt att läsa och du är otroligt duktig och nu ska jag
typ gå till skolan och sörja Nicklas. DU. ÄR. SÅ. BRA.
Teh end of kommentar. | | Maadelen3 - 13 apr 10 - 21:34- Betyg: | hellskottas pisskukbajs!!!!!! skrev värsta feta kommentaren och så så så så skulle jag kopa den men glömde och och och så hade jag blivit utloggad. HORA
orkar inte skriva om, men de va i stora drag att jag gillar mackan, älskar elias, hatar hampus, är sur på maxi för att han vill till eiffel me hampus, vill att du ska skriva en oneshot om maxi-nickie eller elias till mig ooooch ja lite sånt fast mer engagerat och inte så... stressat
men ska plugga spanska nu, måste draaaaaaaaa
kommenterar kanske imorn /nästa tisdag, men ASBRA! :D <3<3 |
|
|
|
