För mycket mellan raderna |
Ett telefonsamtal
”Ah, det är Matilda?”
”Hej. Det är Kitty.”
Jag skulle verkligen behöva prata med dig. Ja, alltså det är något viktigt.
”Jaha, hejhej! Hur är det med dig då?”
Allt går åt helvete, Matilda.
”Bra.”
”Jaha, men så bra då.”
Jag saknar dig. Jag saknar dig, jag saknar dig!
”Ja.”
”Var det något speciellt du ville eller?”
Ja. Ja. Jag ville berätta om vikttankarna som bara kommer tillbaka. Om smärtan i bröstkorgen som inte försvinner. Klumpen i magen. Jag ville berätta om mamma och pappa som aldrig vill lyssna, om min Storasyster som aldrig är hemma och inte kan lyssna. Om tjejen i min klass som har vänt alla mina vänner emot mig.
”Nej, egentligen inte.”
Jag är ensam utan dig, Matilda!
”Jaha...Men, eh, här är det bra.”
Du borde aldrig ha flyttat.
”Så bra.”
”Ja, pappa har målat om i mitt nya rum. Rött. Du vet, jag har ju alltid velat ha ett rött rum.”
Kunde du inte nöja dig med det blåa här? Är färgen viktigare än... mig?
”Ja, jag vet ju det.”
Jag vet allt om dig , Matilda. Att du alltid gråter till filmer, till och med ”På andra sidan häcken”. Du älskar mat och du vill gärna bli kock, men är rädd att tröttna på det precis som båda dina föräldrar har gjort. Deras skilsmässa är det värsta som har hänt dig och det gör året 2003 till ditt värsta i ditt liv hittills. Du är rädd för blinkande ljus från t. Ex plogbilar, traktorer och bärgningsbilar och sånt, eftersom en av dina storebröder nästan dog en gång när han krockade med en traktor med sådana ljus. Men det var traktorns fel,han använde inte blinkers.
Du har inte svårt att välja mellan din mamma och pappa – din pappa är helt klart bäst. Men du var tvungen att bo hos din mamma för du hade ingen talan i den frågan när de skiljdes.
Du har en stark och modig fasad, men bakom den är du sårbar och bräcklig. Det behövs inte mycket för att få dig på fall. Du har alltid levt med ena foten över kanten, brukar du säga. Ibland har du fallit ner, men du har alltid landat på fötterna.
Du gillar att citera folk och är duktig på att komma ihåg sådant. Du kommer också alltid ihåg när alla i din släkt och vänner och folk du inte känner så bra, fyller år. Du vet inte varför din hjärna kommer ihåg det men inte kemiläxan, men så är det.
Du säger aldrig sådant du inte menar och du bryr dig väldigt mycket. Du älskar Ben&Jerry-glass och har en normal godissmak.
”Annars är det väl lite ensamt. Jag känner ju ingen annan än pappa här, haha. Men nästa vecka börjar jag skolan, så det blir nog bra.”
Du har alltid varit den starkaste personen jag vet. Psykiskt alltså. Jag ser upp till dig, Matilda!
”Ja. Okej. Kommer du... komma och hälsa på någon gång?”
Du måste komma hit! Du måste, du måste!
”Jag måste ju träffa mamma någon gång så...”
Ja, din mamma ja. Men jag då? Jag då?
”Ja, just det.”
”Men jag måste gå nu, pappa ropar.”
Nej! Gå inte, stanna! Prata med mig, jag behöver dig!
”Jaha. Men...vi hörs väl.”
”Jadå. Självklart. Absolut. Hejdå!”
”Hejdå, Matilda.”
Klick.
Jadå. Självklart.
Absolut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Jakktar - 18 okt 11 - 21:58- Betyg:  | | Du är typ i världsklass på att skriva. Sjukt bra, älskar det. Och just när jag trodde att det inte kunde bli bättre kommer de tre sista orden på slutet. Wow. | | glasbubblan - 13 apr 10 - 10:24 | | sånt gör ont | | Vargvandrare - 11 apr 10 - 09:26 | Underbart skriven text. Man får veta så mycket om karaktärerna bara genom att läsa :)
Om jag ska klaga på något (och det är inte att klaga heller, bara ett tips) så är det att det ibland blir lite övertydligt, som när du skriver om traktorrerna och att Matilda är stark. Fast det ger ju förstås Kitty lite karaktär, även om det för mig förstör lite flyt i själva texten... Men det är ju en personlig åsikt ^__^ | | saraarbast - 10 apr 10 - 20:33- Betyg: | | Åh. Jag känner verkligen igen mig i det där. |
|
|
|
