Sjuklig avund |
Klockan började närma sig 10. Eleverna droppade sakta in i klassrummet. Av de tre bänkraderna som fanns så valde Jan Andersson att sätta sig längst bak. Hans polare och flera tjejer följde efter. Jan var populär och det hade han varit ända sedan mellanstadiet. Vad som var så speciellt med honom visste han nog inte ens själv. Det kolsvarta håret och de gröna ögonen gjorde i alla fall susen hos tjejerna. Sen hade han en väldigt skön attityd - lite galen men snäll. Humorn var det inte heller något fel på. Han hade många olika intressen men spelade huvudsakligen gitarr och idrottade när han hade tid över. Men Jan verkade hitta tid åt allt och alla. Kunde en kille vara så nära perfektion?
Det var en fråga Henrik Dahl ofta ställde sig själv. Han och hans kompis Ville satt längst fram närmast dörren. Avundsjuk som han var så kunde inte Henrik låta bli att ogilla Jan. Man skulle nästan kunna tro att han var besatt så som han gnatade och tjatade om Jan och om hur mycket han hatade honom. Det komiska är att det egentligen inte finns något med honom att hata om man nu inte är så äckligt avundsjuk som Hendrik är. Jan är varken högfärdig eller stöddig trots att han är den alla vill vara med. ”Men det ska snabbt få ett slut”, tänkte Henrik. ”Nu är det min tur och min tid.”
- Tänker du onda tankar igen? frågade Ville och flinade. Du gör såna där roliga miner igen.
- Nej då, det är inget speciellt, sa Henrik nonchalant. Han kunde inte berätta att han skulle försöka få Jan ur bilden. Inte än i alla fall.
Ville skakade på huvudet och återgick till sin bok.
Det stora problemet nu var vad Henrik skulle göra åt Jan. Vad skulle vara det bästa sättet? Han ägnade hela lektionen åt att fundera men kom inte på några bra idéer. Det enda han visste var att något måste göras och det snabbt.
Det var i slutet på april. Fåglarna kvittrade och njöt av den värmande solen. Henriks fick stanna cykeln och sätta upp sitt halvlånga hår eftersom de ljumma vindarna drog i hans blonda lockar. Ville hade tjatat på honom i evigheter om att han borde klippa sig. Han anser att tjejer inte gillar killar med långt hår. Men hittills hade inte Henrik klippt sig fast det skulle ha varit en fördel för då hade man lättare kunnat se hans djupblåa ögon som var riktigt fina.
Henrik cyklade förbi parken med den lilla dammen och de stora klätterställningarna. Han hörde de nöjda ankorna som blev matade med bröd och de glada skratten från barnen som byggde sandslott eller åkte ruschkana. När han hade kommit nog långt bort så ersattes barnaskratten av grannens gräsklippare som hostade till ibland och läckte olja där den drog fram. Grannens hund satte igång med att skälla när den fick syn på Henrik.
- Tyst med dig, Rufus! snäste Henrik och ställde ifrån sig cykeln mot den gråa garageväggen. Deras hus var rött med vita knutar. Det såg fruktansvärt hemtrevligt och ”Svensson Svensson” ut och Henrik hatade det. Det speglade inte alls vad som fanns på insidan. Vrede och rädsla slog emot honom när han öppnade dörren. Huset var tyst förutom tickandet från köksklockan. Inga slag eller skrik, inte än i alla fall. Även fast det verkade som att ingen var hemma så var Henrik så tyst och försiktig som möjligt. Han smög upp till sitt rum och låste.
Den enda ljuskällan var de solstrålar som tryckte sig igenom persiennen i fönstret, mittemot dörren. Men det var nog ljus för att man skulle kunna urskilja två bokhyllor, en på vardera sida om fönstret, en låg, obäddad säng som stod mot ena väggen och en mörk byrå men en teve ovanpå. Rummet var ganska litet men välorganiserat. Bokhyllorna var fulla med olika böcker, mest fantasy och böcker om andar, spöken och döden. På grund av Henriks kusliga och udda intresse så höll sig de flesta borta från honom. Det var nog mest av rädsla för det okända och de paranoida ville inte att han skulle utföra voodoo eller något liknande på dem.
Henrik satte sig på sängen, tände den gröna lampan som stod på golvet och sträckte sig efter ett anteckningsblock i bokhyllan.
”Hur ska jag nu göra? Jag måste skada honom på något sätt men hur? Ett brutet ben skulle inte göra någon skillnad, det skulle kanske bara göra allting värre. Alla skulle tycka synd om honom och vela skriva på hans löjliga gips! Nej, det måste vara något bestående, något som varar livet ut. Ett fult ärr kanske? Det skulle funka. Jag borde nog kunna göra något åt mitt eget utseende när jag ändå håller på...”
Jan satt på bussen, påväg ut ur staden. Det var en vecka sedan han hade fått syn på sin drömgitarr på nätet; en svart Les Paul av märket Epiphone. Han tyckte det var dags att uppgradera och den här gitarren var till ett så bra pris att den var värd att kolla upp.
Husen och affärerna rusade förbi bussfönstret. Jan tittade på en stund men blundade sedan och slumrade till. Han vaknade när bussen körde in på en grusig, ojämn väg. En grubba i vägen gjorde att bussen hoppade och han slog i huvudet i rutan. Han svor tyst för sig själv och tittade sig omkring i bussen. Kunde han verkligen vara den enda passageraren? Han gick fram för att prata med chauffören.
En farbror i 60-års åldern med vitt hår och skägg satt vid ratten.
- Vad har du här att göra, pojk? sa han och sneglade på Jan.
- Vad menar du med det?
- Jag menar bara att folk sällan åker hit. Det här är ett väldigt ruffigt område som du kanske kan se. Om någon kommer hit så är de antingen knarkare eller ligister. Eller både och.
”Vilken fördomsfull gubbe!”, tänkte Jan medan han tittade ut. Solen hade gått i moln och fick de fula bostadshusen utanför att se ännu hemskare ut. Det fanns inte en skymt av någon välskött trädgård eller barn som gärna lekte där. Allting var bara grus och packad jord. Husen stod glest och förfallna. Det såg ut som staden gud glömde.
- Nå, vart ska du av? frågade chauffören och lättade på gasen.
- C7, någonting…
- Säger mig inte mycket, mumlade gubben och svängde in och stannade framför en verkstad med flagnad röd färg. Jag tror det ska ligga här bredvid men jag är inte säker. Du får kolla efter. Jag väntar här så skjutsar jag tillbaka dig sedan.
- Tack, sa Jan lite förvånat. Jag ska skynda mig.
Henrik stod i det kalla, stinkande köket i den övergivna lägenheten. Han hade allting förberett. Det enda som saknades var hans besökare, Jan.
”Snart kommer jag få den uppmärksamhet och dyrkan jag förtjänar. Jag valde inte att födas till den här världen. Men jag tänker göra mig själv till den jag vill vara. En dag kommer jag vara bra och folk kommer bry sig om mig. Jag ska göra det här. Jag har lidit så varför kan inte andra lida? Jag vill leva! Jag ska leva! Men tänk om jag inte kan..? Tänk om jag inte kan efter det jag ska till att göra? Jag kanske lever ett olyckligt liv trots att jag är bra? Att tvinga andra lida för min skull kanske gör mig dålig? Jag kanske fortsätter vara den fula, äckliga, ynkliga, patetiska människa jag alltid har varit? Varför ska jag egentligen fortsätta? Jag har ingen och inget. Jag kommer aldrig ha någonting. Miljarder människor lider i världen och jag är en av dem. Men det ska få ett stopp. Jag ska inte finnas inräknad bland de lidande. Jag ska göra rätt! Jag ska finnas inräknad bland de döda.”
Skottet hade skrämt Jan som tillslut stod utanför lägenheten han trodde var rätt. Han visste inte vem som hade blivit skjuten eller vart, han ville bara få tag på gitarren, ta sig ut därifrån och kontakta polisen. Han knackade på dörren men ingen verkade röra sig där inne. Försiktig tryckte han ner handtagen och öppnade dörren. Stanken av syra var så frän att Jan började hosta. Trots mörkret så tog han sig in till ett rum som han antog var köket för att öppna ett fönster. Han stötte till något med foten och höll på att snava men tog sig till fönstret och drog bort skynkena som täckte dem. Han vände sig om för att se vad han nästan hade snubblat på och fick se Henrik Andersson med ett skott i huvudet, håret indränkt i blod och med ett leende på läpparna.
|
|
|
|
