Mörkerseende |
Du måste hålla dig lugn, försökte jag intala mig själv. Drabbas inte av panik. Då blir det bara värre. Behåll lugnet så är du snart ute.
Jag drog handen mot den kalla och skrovliga källarväggen. Jag hade inte sett något ljus sedan jag blev nedsläpad hit och jag visste inte hur länge jag hade suttit där i mörkret. Jag hörde ett krafsanden och anade att det var råttor. Mögellukten stack mig i näsan och huvudet värkte efter slaget jag fått.
Jag var varken fastbunden eller hade munkavel. Var det för att de visste att jag inte skulle kunna ta mig ut? Jag skulle alltid kunna skrika men vi var antagligen långt från civilisationen efter den skumpiga bilfärden.
Mina ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och jag såg konturen av en stor byrå som stod mot väggen på andra sidan rummet. Jag började krypa på alla fyra, fram mot byrån i hopp om att jag skulle hitta en hemlig gång eller något liknande bakom den. När jag kom fram så ställde jag mig upp och satte händerna på byrån. Den gick inte att rubba. Jag försökte igen utan framgång. Mina händer hade blivit dammiga så jag borstade av dem och tittade på avtrycket på byrån. Var det mina ögon som spelade mig ett spratt eller såg jag rätt? Dammet hade täckt över en snirklig text som verkade täcka hela översidan på byrån. Den hade sammanlagt sex lådor med runda mässingsknoppar. Var det inte en sådan här vi hade hemma hos mig? Jag försökte åter igen putta byrån åt sidan men det gick fortfarande inte. Hade inte vår byrå också varit för tung för att flyttas? Jag konstaterade att det var våran när jag såg bitmärkena jag hade åstadkommit när jag var fyra.
Jag fortsatte att gå runt i rummet. Jag såg något som stod lutad mot ena väggen. När jag kom närmare så såg jag att det var tavlor. Det svaga ljuset som sken genom ett dammigt källarfönster räckte för att jag skulle kunna se vad de föreställde. Jag kände igen alla eftersom de hade funnits i mitt hus. En tavla med en liten ponny på hade hängt i mitt rum så länge jag kunde minnas. Vad mer hade kidnapparna snott?
Jag gick tillbaka till min ursprungliga plats och satte mig ner med ryggen mot väggen. Sedan slumrade jag till.
~¤~
- Hallå, vakna!
- Är hon död eller vad?
Någon puttade våldsamt i mig så jag öppnade ögonen. Två män, den ena lång och ranglig, den andra muskulös, stod och tittade ner på mig. Den muskulösa killen hade lastat in så mycket snus han kunde under läppen och ett ärr löpte över hans ena kind. Han log ett motbjudande leende som gjorde att hans snus höll på att falla ut.
Den andre såg mest nervös ut och höll i en skål som han nästan skakade ut innehållet från. Sakta sträckte han fram den till mig men blev tvungen att lägga ner den på golvet eftersom jag inte tog emot den.
- Ät eller låt bli, sa han med snusen. Roy, du får hålla ställningarna medan jag far och uträttar några ärenden. Den långa killen som tydligen hette Roy nickade nervöst och följde efter honom med snusen som tydligen bestämde.
En ljusstrimma kom in när de öppnade dörren men försvann igen när de stängde den.
Jag plockade upp skålen i handen. Den var iskall och det såg ut som att den innehöll kattmat. Jag var inte säker och ville inte chansa så jag satte ner skålen och åt ingenting innan jag somnade igen.
~¤~
Jag hörde ett släpande som följdes av ett kras.
- Helvete, kan du inte göra något rätt? skrek en mansröst. Du, din inkompetenta lilla skalbagge!
Jag blundade hårt för att de skulle tro att jag fortfarande sov.
- Fattar du hur mycket de där var värda?
- Inte riktigt, Bill.
- Nej, självklart inte!
När jag öppnade ögonen så såg jag att de var samma typer från igår och jag var fortfarande kvar i den mögliga och mörka källaren. Jag hade en sprängande huvudvärk och jag mådde illa.
Bill viskade något till Roy och nickade åt mitt håll och sedan klampade han upp för trappan. Roy stod och fingrade med ett par nycklar ett tag och vände sig sedan mot mig.
- Vill du ha något att äta? frågade han. Det finns rester från igår. Jag hörde på hans röst att han började bli nervös.
- Du vet, det var egentligen inte meningen, eller det var så att Bill.., stammade han.
- Så det var inte meningen att kidnappa mig eller att pressa min pappa på pengar som jag antar att ni tänker göra? sa jag ilsket. Gå bara härifrån!
Roy tvekade en stund men gick sedan upp och tände samtidigt lyset. Till vilken nytta vet jag inte men han gjorde det i alla fall. I brist på annat att göra spanade jag ut över det stora källarrummet.
Det hängde flera spindelnät uppe i det mögliga taket och nätet närmast mig hängde farligt löst. Jag saknade inte några spindlar i håret så jag makade mig bort en bit till en väldigt gammal kamin. Den såg i alla fall ut att vara uråldrig. Den rostiga lilla luckan framtill gnisslade när jag öppnade. Inuti var det fullt med aska och en rutten lukt slog emot mig. Det låg något litet och skrumpet bland askan men jag stängde innan jag han registrera det. Jag började åter igen vandra och fick hoppa åt sidan då jag höll på att snubbla på ojämnheterna på det bruna och skitiga golvet. Under det enda fönstret stod det några packlårar. Jag smög dit och travade lårarna på varandra. Jag nådde precis upp till fönstret och drog min hand över rutan så att dammet drogs åt sidan.
För en kort sekund trodde jag att jag skulle kunna ta mig ut men det hoppet krossades direkt. Självklart hade fönstret galler.
Jag sjönk uppgivet ner på golvet och låg kvar där. Jag blundade hårt. Vad var det för mening med ljus när man inte hade någon användning av det?
~¤~
Jag vet inte hut länge jag hade sovit. Lampan var släckt och jag kunde höra någon som andades tungt. Jag satt och väntade en stund för att mina ögon skulle vänja sig vid mörkret. Jag kunde se någon som satt lutad mot väggen. Jag kröp på alla fyra fram till personen som verkade avsvimmad. Det var en kille.
Han hade ögonen stängda, rufsigt, halvlångt hår och en smal mun. Han hade på sig ett par baggy-jeans, benen var uppdragna och han lutade hakan på knäna. Huvan på tröjan var uppfälld och han hade armarna runt benen. Hans vänstra hand såg illa tilltygad ut, underläppen var sprucken och han hade en blåtira.
Jag satte mig vid väggen och studerade honom ett tag. Det kändes som att jag hade sett honom tidigare, vart kunde jag inte placera. Plötsligt sträckte han ut benen och knäppte händerna bakom huvudet.
- Är du den andra? sa han lugnt utan att titta på mig. Jag blev förvånad och hann inte säga någonting innan killen tog till orda igen.
- Har du försökt hitta en utväg?
- Vad är det för sorts fråga? Självklart att jag har! sa jag irriterat. Vem tror du att du är som kommer här och anklagar mig för att inte ha försökt fly?
- Jag kom inte hit för att jag ville det, precis som du, antar jag, sa han. Jag har varit instängd i tre veckor på ett annat ställe. Jag blev flyttad hit tidigare medan du låg och sov som en prinsessa.
Nu började jag på allvar bli förbannad på den här killen.
- Du kanske skulle använda dina ögon och kolla efter utvägar själv. Jag kan då inte hitta några.
- Ja, det kan ju bli ett problem, sa han och suckade.
- Varför det?
- Glöm det. Låna den här istället och kolla noggrannare den här gången, sa han och bländade mig med en ficklampa.
- Varför har du med dig en ficklampa? sa jag och tog emot den medan jag gnuggade mina ögon med den andra handen.
- Man vet aldrig när man kan bli kidnappad och nedsläpad i en källare.
- Att vara sarkastisk hjälper oss inte precis härifrån! snäste jag.
- Inte heller att vara överlägsen, sa han.
Jag orkade inte börja bråka så jag sa inget mer. Jag ställde mig upp och räckte fram min hand mot honom.
- Vad väntar du på? frågade han när han hörde att jag stampade med foten. Jag heter Dean förresten.
Nu kom jag på vem det var. Det var Dean från min skola. Han såg ganska bra ut och var rätt så populär, I alla fall bland tjejerna.
- Jag heter Belle. Du är Dean Holegate eller hur?
- Ja.
- Men kom och hjälp mig leta nu då, sa jag och log. Vad väntar du på?
- Vet inte du?
- Vet vad?
Dean suckade, drog ner luvan och tittade ut i luften. Hans ögon var blå men såg väldigt konstiga ut. Han verkade inte kunna fästa blicken.
- Du är blind, sa jag förvånat. Vad trist.
- Det menar du inte, sa Dean ironiskt och drog på smilbanden. Men jag lever trots det.
Jag hade fortfarande svårt att tro att han var blind. Det var bara något som hände i böcker eller på film. Blindhet tillhörde inte verkligheten.
- Men hur kan du göra skolarbete? sa jag nyfiket.
- Jag spelar in det på band och sedan fixar jag lite med datorn. Typ så.
- Du kan ju inte heller se hur personer ser ut. Det måste vara jobbigast, utbrast jag.
- Jag bryr mig inte överdrivet mycket om utseende dessutom brukar jag få känna på personers ansikte medan de beskriver hur de ser ut. Jag går självklart inte runt och kladdar på alla ansikten jag kan hitta, tillade han.
- Vill du känna på mitt ansikte?
- Gärna, sa Dean och log.
Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer och förde dem mot mitt ansikte.
- Mitt hår är kort och brunt med lite blonda slingor. Mina ögon är ganska stora, klarblå och jag har långa ögonfransar. Mitt ansikte är hjärtformat och jag har ganska runda kinder, sa jag medan jag höll hans händer mot mina kinder. Min näsa är ganska liten och jag har lite fräknar.
- Din kropp då? frågade Dean och flinade.
- Nu tar vi det lilla lugna här, sa jag och började skratta.
Jag och Dean tittade upp när det började rasa från taket av att någon stampade i golvet ovanför. Det var tydligen dags att vara tyst.
- Det är väl lika bra att sova nu, sa Dean och lutade sig mot väggen. Jag satte mig bredvid honom och somnade.
~¤~
Ett starkt ljus sken in genom fönstret och någonting brummade enträget.
Jag öppnade ögonen och tittade direkt efter Dean. Han var kvar där jag hade sett honom innan jag somnade. Jag knuffade försiktigt i honom så att han vaknade. Först såg han bara förvirrad ut men förstod sen att han fortfarande var kvar på samma ställe som igår. Jag tog försiktigt hans hand och kramade den.
- Hörde du det där? frågade jag. Brummandet hade börjat avta och ersattes av dunsar.
- Kanske, sa Dean och gäspade.
- Varför är du här egentligen?
- Jag vet inte. Kanske för att hålla dig sällskap, sa han och log.
- Var inte dum, sa jag.
- Har det någon betydelse?
Jag svarade honom inte utan fortsatte istället att lyssna efter andra läten utifrån. Plötsligt brakade det till och källardörren flög ut på golvet.
Fem beväpnade poliser dundrade ner för trappen. Min pappa kom sist och rusade emot mig när han fick syn på mig.
- Äntligen hittade vi er! ropade han ut. Jag har saknat dig så mycket!
Jag höll om min pappa utan att säga något. Jag var stum av lycka över att få se han igen och över att bli räddad.
En av poliserna stod och pratade i mobiltelefonen och en annan lindade om Deans blodiga hand. Jag lämnade min pappa och gick fram till Dean.
- Låt mig göra det där.
Polisen såg först förvånad ut men lämnade över bandaget åt mig. Dean log. När jag hade lindat klart handen så drog jag upp honom på fötter.
- Kom nu! Jag har fått nog av spindlar för ett tag, sa han.
Jag nickade bara. Jag visste exakt vad jag skulle göra när jag kom hem; ponnytavlan skulle hängas upp på sin rättmätiga plats.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ccooccaaccoollaa - 1 maj 10 - 15:09 | | Åh, jättebra! Gillade den verkligen! | ossika - 10 apr 10 - 18:09- Betyg:  | | Jag är helt stum! :O |
|
|
|
