- Morden i Kustis del 10 |
Del 10 färdig, inga smygtittare tack!
- Så hur var det hos terapeuten? Vad pratade ni om? frågade mamma. Påväg hem från terapeuten, två timmar senare. Jag höjde ena ögonbrynet.
- Det behöver jag inte berätta, svarade jag och log retsamt. Mamma skrattade och skakade roat på huvudet.
- Okej då, när ska du dit nästa gång? undrade hon istället. Jag suckade, hade verkligen ingen lust att gå dit någon mer gång och börja berätta allt från början till slut om Ellie och fotografen.
Jag grävde i min jackficka efter det lilla pappret var det stod dag och klocktid.
- Om en vecka, på tisdag klockan 2, mumlade jag och la tillbaka pappret. Okej, nu ljög jag. Det var verkligen inte om en vecka, inte på en måndag och inte den tidpunkten heller. Jag ville bara slippa att åka och prata med en kvinna som jag knappt kände.
- På en tisdag, åh då har jag ett möte..Kanske pappa kan skjutsa dit dig, funderade mamma. Jag skakade snabbt på huvudet.
- Nej, nej, jag åker själv! nästan ropade jag.
- Okej, om du klarar det så, mumlade mamma en aning osäkert.
Resten av bilresan var i tystnad, några harklingar emellanåt och gäspningar. Men inget mer fanns att prata om.
När vi kom hem så gick jag direkt till rummet, mamma ropade något om att hon ska laga mat. Jag svarade inte, kände mig inte så hungrig.
Istället satte jag mig framför datorn, startade den och kollade mina mejl och andra internet sidor. Jag kollade bland annat nyheterna, nya nyheter som inte ännu hade blivit tryckt i tidningen.
Medan jag satt och läste alla nyheter om krigen i andra länder, problem med pengar och allt fler som svälte i de fattiga länderna så ryckte jag till.
Mina ögon fästes på en rubrik som hette " Man misstänkt för mord", jag tryckte på rubriken och läste texten. " Polisen har tagit fast en man som är misstänkt för morden på ungdomarna.
Han har inte erkänt morden men bevis har hittats. Polisen ska förhöra mannen ännu en gång till före andra åtgärder tas i bruk.Det går också rykte om att en gammal dam är inblandad i detta, men polisen har inte ännu hittat damen eller fått någon information hur hon ser ut och var hon bor."
Jag tryckte bort rutan, ville inte läsa något mer. Illamåendet gnagde runt i magen och jag lade mig ner i sängen i stället. Taket tycktes snurra runt och det började kännas kyligt i rummet.
Jag huttrade till och bara såg Ellie framför mig i huvudet. Hennes skratt ekade och ljudet av kedjorna hade klistrat sig fast på hjärnan. Jag blinkade några gånger, försökte tänka på andra tankar. Trevliga tankar.
Bara för att slå bort allt som handlade om Ellie, kedjor och falska fotografer. Men ändå fanns det en fråga kvar i huvudet. Om mördaren var en man, vem var det då? Fotografen? Men vad hade hindrat honom från att döda mig isåfall?
Eller var fotografen också inblandad i detta? Jag fattade ingenting och blev inte klokare på att försöka klura ut svaret själv. En låg knackning på dörren fick mig att vakna upp ur funderingarna.
- Kom in, sa jag och satte mig upp i sängen. Pappa öppnade dörren och log.
- Maten är klar, sa han. Jag nickade på huvudet, reste mig upp ur sängen och gick efter honom.
När vi närmade oss köket så doftade det gott av potatismos, köttfärsbiff och kokta grönsaker. Jag satte mig ner vid matbordet och drog in doften av maträtterna. Magen kurrade högt.
Mamma skrattade åt ljudet och la en stor mängd potatis och en köttfärsbiff på tallriken.
- Jag tar grönsakerna själv, sa jag och tog en liten liten mängd av de kokta grönsakerna. Mamma suckade och pappa skakade roat på huvudet.
- Gumman, du behöver grönsaker, de är bra för hälsan, mumlade mamma och tog själv en rejäl mängd. Jag grimaserade äcklat, puttade grönsakerna på ena sidan av tallriken och åt istället moset och biffen.
Någon timma senare bestämde jag mig för att gå ut på en joggingrunda. Jag band fast skosnören, tog hemnyckeln och började jogga bort från huset.
Det hade blivit lite mörkare och kyligare utomhus, men började inte frysa när jag rörde på mig. Några enstaka bilar körde förbi mig på trottoarerna. Jag drog in lukten av stad och bilgaser.
Inte mycket till frisk luft men iallafall fick jag motion.
På min joggintur så mötte jag flera andra ungdomar och äldre människor som var ute och promenerade eller joggade. Trädens blad prasslade lagom otäckt, jag ryste till varje gång jag hörde ett ljud bakom mig.
Efter tjugo minuter så joggade jag mot huset. Lamporna var på i köket och jag kunde se pappa i köksfönstret. Han reste sig upp från stolen och skyndade sig mot ytterdörren.
- Hej på dig! Hur var joggingturen? frågade han, glad att se mig.
- Den var bra, härligt att få jogga och inte behöva tänka på allt som har hänt, svarade jag. Jag gick före pappa in i huset och han stängde dörren.
Vi hade ingen aning om personen som hade stått gömd i skymningen och bara väntade på rätt tillfälle....
|
|
|
|
