Vita Rosor |
”Kommer du ihåg när vi träffades för första gången? Då satt du bland massa vita rosor. Du hade en vit klänning på dig. Allt lyste vitt. Från första ögonblick lyste du upp min värld med dina vita rosor.” säger pojken vid namn Damien. ”Grattis på födelsedagen älskling.”
Det var i juni sex år sedan de hade möts. Nathalie hade suttit i parken, vid de vita rosenbuskarna och läst en bok, Pappersväggar, som såg väldigt dyster ut jämfört med allt det vita. Hon hade förklarat att boken hade en vacker del som heter Equinox. Handlingen hade hon förklarat för Damien men hans tankar for alltid bort då han såg på henne. Hennes skönhet var verkligen slående.. Nathalie, en flicka på 17 år, var Damiens första kärlek och Damien, en pojke på 18 år, var Nathalies första kärlek. Det var kärlek vid första ögonkastet, som redan bestämt. Sedan den dagen, var allt i Damiens liv vitt.
”Du kommer ihåg det, eller hur älskling? Åh min älskade Nathalie. Jag kommer ihåg då vi flyttade in tillsammans.” säger Damien och ler drömmande.
Det var i april fem år sedan som de bestämde sig för att flytta in tillsammans. Damiens familj var rik och han valde att spendera en stor summa pengar på ett hus Nathalie hade älskat från första blick. Han ville att hon skulle vara lycklig och hennes ögon talade om att hon var det när han berättade att han köpt huset. Han hämtade henne och de for till huset. Nathalie var nära till tårar när hon såg alla vita rosor som huset dekorerats med. Damiens ord fick sedan tårarna att rinna. Det var även den dagen han friade till henne.
”Du grät av lycka, det minns jag. Och sedan vårt bröllop, storslaget. Det var inte många vi bjöd. Närmaste släkten bara. Du var vacker den dagen. Ingen kunde slita blicken från dig.”
Det var i februari fyra år sedan som bröllopet ägde rum i en liten vit kyrka. Insidan var dekorerad med vita rosenblad längs gången. Nathalie hade håret uppsatt i en exklusiv bröllopsfrisyr och i hennes händer var det en bukett med vita rosor. Klänningen var enkel, axelbandslös och med ett vackert broderi i guldtråd. Hon lämnade kyrkan utan luft. Hennes ljuva stämma när hon sa ordet som betydde så mycket i den stunden och hur hon gav sitt hjärta till Damien. När de utbytte ringar och Damien trädde den guldskimrande ringen med den vita stenen tårades allas ögon. Det gick en rysning genom alla. Festen efteråt med middag, tårta och en bar. Det var den natten något magiskt skedde.
”Sex veckor efter bröllopet, det var då vi fick reda på den underbara nyheten.” säger Damien och ler stort.
Sex veckor efter bröllopet fick de reda på att Nathalie var gravid. Och i november samma år föddes en liten flicka vid namn Olivia. En vacker, fullt frisk flicka med stora blåa ögon. En kopia av sin moder. Hon, precis som sin moder älskar vita rosor och har blont hår.
Damien lägger ner de vita rosorna vid graven och torkar bort en tår som letat sig ner för hans kind.
”Du skulle älskat henne lika mycket som jag. Men du dog i den sekund hon föddes.” viskar han.
”Pappa, jag tror mamma är i himlen.” säger Olivia och Damien nickar. ”Jag tror hon sitter bland sina rosor och vakar över oss.” säger han och lyfter upp sin dotter. ”Bland sina vita rosor”
____________________________________
Jag tar alltid död på underbara människor. Det är bara så jag gör ._.
Dessutom hade jag svårt att välja om jag skulle ta död på dottern eller frun. Ni ser väl själv vem jag valde?
Jag hade en idé men det känns som att jag mer tjatade om dessa vita rosor.
Nåväl. Släng en kommentar?
|
|
|
|
