Alice i Underlandet - hur den borde ha slutat |
jag har under lovet nu varit och sett Tim Burtons underbara film Alice i Underlandet, men jag kunde inte annat än önska ett anorlunda slut. Det ni nu kommer läsa är hur jag ville att det hela skulle sluta, har ni inte sett den här filmen så kanske ni inte borde läsa den här, men det är helt upp till er.
lämna gärna en konstruktiv kommentar om den här sedan, den är tänkt att ges bort till en kompis som fyller år.
/Eran Jenny J
Alice i Underlandet
Många gånger, och alltid på olika vis, har historien om Alice i Underlandet berättats, men aldrig tidigare har den berättats så här. Det ni nu kommer få ta del av är ett annat slut, det verkliga slutet, på en länge älskad historia.
Det här är – Det bortglömda kapitlet.
”Alice.”
Det var någonting med tonen i Hattmakarens röst som fick Alice att försiktigt vrida på huvudet så att hon kunde se rakt in i hans grönmelerade blick.
Hon kände hur händerna greppade hårdare kring den lilla flaskan hon höll i, som om hon var rädd att bli av med den. Ögonen hon såg in i hade fördunklats av en matthet, glädjen som funnits där för bara en stund sedan var borta och ett kliande täcke av skam tycktes lägga sig över hennes axlar när hon förstod att det hela berodde på henne.
”Ja, Hattmakaren?” Frågade hon och tog, utan att riktigt vara medveten om det, ett oroligt steg närmre honom.
Stridens damm höll på att lägga sig och om man spetsade öronen, lyssnade riktigt noga, så kunde man på håll fortfarande höra den Röda drottningens ilskna, förorättade skrik då hon tillsammans med Hjärter knekt fördes till Underlandets gränser.
”Jo, jag –” han tystnade, tvekade en stund innan han tog av sig sin älskade hatt, gick de få stegen som skiljde dem två åt och med ett snett leende på läpparna placerade han den försiktigt på hennes huvud.
”Du borde stanna kvar här, där du hör hemma.”
Alice drog ihop ögonbrynen – förvirrad - hon var säker på att det var Hattmakaren som talat, men nog för att hans ögon bad henne att stanna kvar hos dem, så hade hans läppar inte rört sig en tum.
”Han var rätt Alice trotts allt, eller hur?” Påskharen gav ifrån sig ett av sina hysteriska skratt, drog sig själv i öronen och stirrade på Alice med ögon som var nära att tränga ut ur sina hålor, ”synd att han skulle försvinna så fort, nu när vi äntligen hittat honom.”
Alice drog på munnen och kände hur tårarna svedde hennes ögon när hon tillgivet strök den gamle påskharen över huvudet.
”Men ni förstår inte, jag kan inte-”
”Kan inte, eller vill inte – det är två helt olika saker, fröken Rätt-Alice”, Chess log brett och spinnandes rullade sig den blårandiga katten över till rygg där han svävade i luften, fortfarande med de stora ögonen fästa vid den nu rodnande flickan.
”Hon vill inte stanna hos oss –”, började Tweedledum.
”- Kanske hon inte gillar oss”, fortsatte Tweedledee i samma sorgsna ton.
”I så fall är det ditt fel-”, svarade tvillingen och slog till sin bror på axeln.
”Hon har helt enkelt inte tid till oss”, suckade den vita kaninen med tiduret i handen, hans sorgsna påpekande fick de bråkande tvillingarna att tystna och de såg på Alice med samma sorgsna, bedjande ögon.
Alice skakade på huvudet, förfärad över att hennes nyvunna vänner kunde tro något sådant om henne. Hon kände hur Hattmakarens hatt gled ner över ögonen och sköt upp den igen, lagom för att se vännernas upprörda ansiktsuttryck när de tolkade hennes huvudskakning som ett konstaterande av deras misstankar.
Ett hemskt oljud bröt ut när vännerna framför henne beklagade sig och försökte övertala henne att stanna. Alice försökte hjälplöst tysta dem för att få en chans att förklara, men deras gälla röster slog lock för hennes öron och en matthet föll över henne, hon behövde få ett slut på det här.
”TYSTNAD!”
Allt ljud dog ut, till och med träden slutade viska med varandra. Alice gjorde som de andra och vred på huvudet för att se Hattmakaren som stod bara någon meter ifrån henne, för några sekunder var han djupt blodröd i ansiktet innan han återgick till sin bleka, snövita hy.
Hans gröna ögon mötte inte hennes utan var stint fäst vid hatten på hennes huvud.
”Har ni gått och blitt galna hela bunten, eller ser ni inte att Alice vill säga något?”
Han log, ett av sina vanliga halvgalna leenden, men glädjen nådde inte riktigt ända upp till ögonen.
”Jag –”, började hon tveksamt, men kunde inte riktigt finna rätt ord för att fortsätta. Det var så mycket hon kände just nu, så mycket hon tänkte på. Matt sjönk hon ner på marken med händerna om huvudet och med slutna ögon tog hon tag i sina tankar.
Troligen skulle ingen där hemma sakna henne, de bägge tvillingarna skulle nog rent ut sagt bli överlyckliga över hennes försvinnande och ljuga ihop de hemskaste historier om hur det hela gått till. Hennes syster hade för mycket att tänka på med sin nya man och allt för att riktigt ha tid att sakna henne och hennes mor, hon var nog förskräckligt arg på henne för att hon vägrade gifta sig med Hamish – hon slog upp ögonlocken och mötte Hattmakarens blick.
Det fanns en längtan i den som fick henne att rodna djupt.
”Det är ditt val, Rätt-Alice”, sade han, återigen med samma sneda leende, och räckte henne en hjälpande hand upp. Alice log svagt och tog emot hans hjälp, när hon väl var uppe på fötter stod de så nära varandra att hon kunde urskilja varje lite färgskiftning i hans stora ögon.
Rodnaden på hennes kinder djupnade och hon tog ett stapplande kliv bakåt, betraktade flaskan i sina händer med en ny blick – någonstans inom sig kände hon att det var här hon hörde hemma, Underlandet var en del av henne nu.
Hjärtat hoppade över ett par slag då hon återigen mötte Hattmakarens blick när han betraktade henne med huvudet lätt på sned, väntandes på hennes beslut.
Plötsligt log hon brett och sträckte på sig.
”Nå, det finns väl inget som hindrar mig från att stanna på en kopp te, antar jag”, sade hon med ett skratt och Tweedledee och Tweedledum började förtjust klappa sina knubbiga händer och jubla glatt. Med ett leende såg Alice hur djupet och en spelande glädje återvände till Hattmakarens blick.
”Det låter som ett utmärkt förslag”, sade Den vita drottningen och slog förtjust ihop händerna, vännerna runt om nickade instämmande.
”Då tror jag bestämt att det vankas te!” Jublade Hattmakaren med ett galet leende, gav Alice en vild kyss på kinden innan han snodde tillbaka sin hatt och steppandes började röra sig bortåt, mot teet, ”te i massor, vill jag nog säga!”
Alice skrattade, gav sig inte ens tid till att rodna, och skyndade ikapp honom med ett brett leende på läpparna medan de andra följde efter i en vild, glädjefylld dans.
Odjuret var borta, den Röda drottningen störtad och i Underlandet började saker och ting äntligen återgå till sitt vanliga ursprung. Alices återkomst hade förändrat dem alla, men det var ingenting gentemot vad de alla hade förändrat henne. Genom att falla ner genom ett kaninhål hade hon funnit hat, rädsla, vänskap och kanske det mest oväntade av dem alla – kärlek.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | Violet - 16 maj 10 - 13:29- Betyg:  | Herregud, otroligt, onaturligt bra! Ett guldhjärta och ett tusen pussar på denna onehsot!
V&L | VarEMinSocka - 12 apr 10 - 21:14- Betyg:  | Mycket bra skrivet, och jag gillade den här varianten. Fast jag gillade filmens slut bättre, är trött på historier där allt slutar så pluttinuttigt perfekt och alla alltid ska leva lyckliga i alla dagar. Men som sagt, din version var också bra, och mycket bättre än om du hade bara skrivit att hon direkt beslutade sig för att stanna där och för evigt.
Men som sagt, mycket bra skrivet. Jag tycker du fick till samma känsla i karaktärerna som dom har i filmen (även om de egentligen var lite för lite text för att verkligen få någon känsla för alla karaktärerna). Nu snurrar jag, så jag ska sluta skriva innan jag snurrar bort mig ännu mer ;P
Bara för att kommentera 3vv3s kommentar: Jag tyckte också det var väldigt komiskt att Alan Rickman spelade en larv. Snape ska inte vara en larv xD Asgarvade ganska mycket åt det. Tyckte synd om dem som satt i biosalongen xP | | 3vv3 - 10 apr 10 - 22:02 | Jättebra :D fast jag håller inte med xD jag tyckte den hade ett bra slut. Fast var nästan 100% säker på att hon skulle träffa någon variant av Hattmakaren i slutet istället för den där larven (hahaha, va jag asgarva när han börja snacka och det var ALAN RICKMAN xD Jag ba "OMG, SNAPE ÄR EN LARV xD"), men jag tyckte det var bra att hon inte stannade i Wonderland av någon bisarr anledning xD
Hur som helst så är den här novellen fint skriven och allt. :) älskar ditt sätt att beskriva saker, och karaktärerna var klockrena :D | | blackgirl - 9 apr 10 - 16:35- Betyg: | den var jättebra verkligen
och som du beskrev det kunde jag se figurerna framför mig som en film
verkligen målande
du är verkligen jätteduktig | | Maadelen3 - 9 apr 10 - 15:24- Betyg: | GRYYYYYYYMT BRA :D
skulle verkligen varit mer värt om filmen slutat så, you made it a whole lot better eller hure nu stavas! :D
sviiiiiinbra jennypenny och de vet du!
I LOVE IT! :D<3333 | | Alermino - 9 apr 10 - 13:09- Betyg: | Jättebra! ;) Har inte sett filmen, men när jag började läsa kunde jag inte sluta (a)
Helt klart 5/5!
Måste se den filmen... ;) | | Claura - 9 apr 10 - 11:35 | | jättebra! Verkligen ett bättre slut än det som är i filmen, och fint skrivet också, jättebra beskrivet! :D |
|
|
|
