[m/m] morgondagen är aldrig långt borta Epilog |
Tacktal: Jag ska vara kortfattad. Tack för alla finfina kommentarer och ett särskillt tack till Linda som lät mig låna Milan och göra vad jag ville med honom.
Denna epilog är tillägnad Erik så att alla vet
Epilog
Gravplatsen, inte lika dyster som den varit innan. Ett spridande av evig fågelsång och färgerna på himlen. Rosa, orange en lite mörkare blå och vita inslag som avslöjade en solnedgång utan dess like. Blommor i hela färgskalan och en ovanligt munter omgivning.
På knä satt inte bara en utan flera personer vid en sten, utbytte ord och satte ner färgskalan i jorden efter att ha dragit bort ovälkommet ogräs.
En bit ifrån Eriks grav satt en äldre dam med tårfyllda ögon men inte av sorg, utan något som såg ut som lycka. Ett leende spelade över läpparna när hon strök duvan på huvudet, den som vaktade graven med sitt hjärta av sten. Precis så som det skulle vara att dö. Lycka, en befrielse om att äntligen få vila efter många år av lidande.
”Jag trodde väl att jag skulle hitta dig här” Mario satte sig på knä och stoppade ner en blomma i den gröna plastkonen, han log han också. Alla log, hela världen log just den dagen.
”Tror du han är lycklig nu?”
”Ja”
Liam nickade, han trodde också det, eller han visste. För någonstans efter vägen hade de där vindarna som Liam varit så säker på att det var Erik lugnat ner sig. De hade slutat slita honom i håret och istället smekt honom över kinderna.
Mario tittade fundersamt på graven en stund och satte en fågel på gravstenen. Den som Liam gjort i lera på skolan och gett till honom i present. Mario gillade fågeln, den hade stått ute på hans balkong men den passa de bättre där.
Liam sa inget om det utan tittade bara på den med ett gillande uttryck.
”Ska du sitta kvar här?”
”Ett litet tag till”
Mario ställde sig upp och började gå, men han ångrade sig och var tvungen att gå tillbaka.
”Jag har en sak till dig”
Liam ställde sig upp och tittade nyfiket på Mario som grävde runt i fickan. Han hoppade lite på stället av otålighet. Presenter var det bästa som fanns och det var helt klart jobbigt att vänta när Mario fiskade upp något ur fickan och la det i handen på Liam.
”Vad är det?”
”En nyckel till lägenheten”
”Din?”
”Våran… om du vill”
Liam tittade på Mario med ett stort leende, tittade sedan på nyckeln och upp på Mario igen. Han hade ungefär hundra frågor men lät bli att ställa dem. Mario skulle ändå bara säga att det skulle ordna sig.
”Okej” Sa han bara och kramade nyckeln, kramade Mario och någonstans långt borta även Erik.
”Vi syns sen då?” Mario började gå, säker på att hans val var helt rätt även om han velat fram och tillbaka om hur det skulle gå. Bevisat var det jobbigt att bo med Liam, inget man gjorde utan att tänka efter först. Men Liams ljusa röst fick honom att glömma all tvekan.
”Hemma?”
”Hemma”
Liam nickade och såg Mario försvinna, men bara för stunden, han skulle ingenstans, inte långt, han skulle hem. Liam satte sig ned igen med korslagda ben och lutade huvudet lite på sned. Ställde sig sedan upp och gjorde som den äldre damen en bit bort, strök fågeln på huvudet och gick. Efter ett par meter stannade han upp och vände sig mot Eriks grav med ett litet leende.
”Jag tror jag klarar mig nu”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | WalkingTheDemon - 7 apr 10 - 23:10 | | Naw<3 | SoGetLost - 7 apr 10 - 14:13- Betyg:  | får man göra så här???:O guuuud så taskigt :'( jag vill ju läsa mer :(
Kan nog inte komma med vettigt och bra svar denna gången heller:( alla fall jätte bra skrivit och super bra handlig, alla delar :D
super säger jag bara | | addictedXO - 6 apr 10 - 21:13- Betyg: | | fyfan så underbart slut! så vackert och fångade! du har verkligen lyckats grymt bra med denna novell! fortsätt skriva o höra av dig till mig om nya delar! du är jätteduktig! | | Mp3 - 6 apr 10 - 20:30 | Herregud. En sådan epilog. Så otrolig. Så fantastisk.
Jag kan inte säga så mycket mer. Jag älskar den, precis som jag älskar hela den här historien.
Du kan omöjligt förstå hur obeskrivligt många känslor som väckts inom mig genom att ha läst den här. Jag har skrattat, flinat, blivit frustrerad utan dess like och jag har gråtit. Framför allt gråtit.
Den här är helt underbar och fantastisk och jag finner inga passande ord.
Du skriver otroligt. Det gör du verkligen.
<3 | | kiichigo - 6 apr 10 - 20:29- Betyg: | | Ett helt fantastiskt slut på en helt fantastisk berättelse <3 |
|
|
|
