- Morden i Kustis del 9 |
Här är del 9, KOMMENTERA gärna! ^^
Det blev som mamma hade sagt. Terapeuten. Jag satt i en lång korridor på en obekväm stol och väntade på att de skulle säga mitt namn.
Det var första gången som jag var hos terapeuten, hade aldrig gillat sådana människor. Eftersom de ville veta allt om ens liv, inget fick lämnas bort. Mamma hade också suttit och väntat med mig, men sen tittade hon på klockan och hade ursäktat sig att hon hade några ärenden.
Jag suckade, stampade med foten och kände mig illamående. Luften kändes plötsligt väldigt tung och det var knappt så jag fick andan. Jag drog efter andan men det gick inte. Två händer tog tag i min hals i ett hårt grepp och tryckte till.
Jag ville skrika men det gick inte, det hemska skrattet var precis bredvid örat.
- Snälla...Hjälp...Mig, försökte jag ropa. Istället blev det bara ett ända viskande. Ellie kom och stå framför mig, i ena handen hade hon en yxa. Hennes leende blev bredare när hon såg mitt bleka ansikte som uttryckte rädsla.
- Jag sa ju att det bara hade börjat..sa hon med en mjuk röst. Nackhåren reste sig i nacken och jag började sparka vilt med benen. Händerna från min hals var borta, jag försökte resa mig upp men det gick inte.
Jag satt envist fast på stolen och kunde inte komma någonstans. Tunga kedjor lades runt mig och jag blev i panik. Var var terapeuten? Och mamma? Varför försvann alla människor när jag behövde dem som mest?
- Sluta! bad jag och försökte slingra mig ur kedjorna. Det var lönlöst. Vad jag än gjorde så satt jag kvar på samma plats.
- Såja, det är snart över, mumlade Ellie och började sakta närma sig med yxan.
- Är du okej?
En vänlig röst hördes, jag öppnade ögonen och tittade på en kvinna i 40 års åldern. Sakta nickade jag på huvudet, huvudet snurrade runt av tankar och rädslan var fortfarande kvar.
- Jag hörde ditt skrik så kom för att se hur det var med dig. Du satt och sparkade vilt med benen och upprepade " sluta, sluta ", berättade kvinnan. Hennes ansikte var smalt och ansiktsuttrycket kunde inte misstolkas.
Hon hade höjda ögonbryn och ögonen var fundersamma. Jag drog ett darrigt andetag, reste mig upp från stolen på skakiga ben.
- Jag är okej, mumlade jag. Kvinnan la sin arm omkring mig, jag ryste till. Det påminde mig om de tunga kedjorna som hade suttit fast runt mig.
- Släpp mig, viska jag och drog mig undan. Hon nickade, trodde att hon förstod varför jag ville att hon skulle släppa mig.
Vi gick in till ett litet rum. Rummet hade vita tapeter, gula gardiner och likande ett litet vardagsrum i en lägenhet. I rummet fanns det ett skrivbord, med bärbar dator på som surrade allt vad den orkade.
Det var varmt i rummet och kvinnan öppnade ett fönster för att få in frisk luft. Hon satte sig ner på en röd fåtölj på ena sidan av skrivbordet och pekade på en annan stol. Jag satte mig ner och svalde ljudligt.
Vad skulle hända nu? Skulle jag bli tvingad att berätta om Ellie och fotografen? Och hur jag hade hemska mardrömmar på nätterna? Jag sneglade blygt på kvinnan och studerade henne. Hon hade orange lockigt hår, vilket var väldigt ovanligt.
Hon var smal och slank i kroppen, röda läppar och mascara på ögonfransarna. Hon bar ett vitt pärlhalsband, mörkbrun kavaj med en vit skjorta under. Jag såg en namnskylt som satt fast på kavajen och läste det snabbt.
" Celine Durham ". Celine märkte att jag tittade på hennes namnskylt.
- Oj, ursäkta..Jag har inte ens presenterat mig, sa hon och reste sig snabbt upp från fåtöljen. Hon räckte mig handen, jag reste mig upp och tog tag i den.
- Celine Durham, presenterade hon sig med ett leende. Jag tittade djupt in i hennes ögon och kunde bara se ett par vänliga ögon. Som om hon aldrig hade gjort något dumt i hela sitt liv.
- Mary Long, sa jag. Celine tryckte mjukt min hand och vi satte oss sedan ner. Jag försökte sätta mig så bekvämt som möjligt och tittade sedan på Celine. Hon satt med ena benet korsat över det andra och hade ett papper på skrivbordet.
Hon höll i en penna, redo för att anteckna det som jag skulle berätta.
- Så Marline, började Celine.
- Mary, rättade jag henne.
- Va? sa Celine och höjde ena ögonbrynet.
- Mitt namn är Mary, sa jag och försökte låta tålmodig.
- Oj, ursäkta! Det är ju Mary, ja jag är inte så bra på namn, ursäktade hon sig med ett oskyldigt skratt. Jag himlade med ögonen. Och flyttade stolen närmare skrivbordet, så jag skulle ha lättare att se vad hon antecknade.
- Din mamma berättade att du brukar ha mardrömmar och ibland brukar hon hitta dig i en panik attack och du är helt hysterisk..Stämmer det? undrade Celine lugnt. Jag skruvade besvärat på mig, rodnaden spred sig på kinderna.
- Ja..svarade jag. När jag inte kommenterade det som mamma hade sagt så harklade sig Celine och klickade lite på datorn.
- Hmm, vi kan ju ta det lite lugnare nu första gången du är här..Så, kanske vi kan börja med när du är född och vad du gillar att göra på dagarna, berättade hon. Jag nickade på huvudet.
Det lät lite bättre att prata om sådana saker än att strax börja prata om Ellie och fotografen med en främmande kvinna..
|
|
|
|
