Stjärnårskänslor |
*
Batterier tar slut ibland. De laddas ur så totalt att allt stänger av, utan förvarning och utan paus. Ibland gör jag likadant. Ibland är jag likt ett batteri.
Jag har nästan alltid hundra miljoner känslor som bubblar under skinnet, tårar som fastnat i hjärtat, på huden, under naglar också. Det är känslor som river kilometer djupa hål i min redan så sargade själ, känslor som dikterar ord som sedan aldrig lämnar huvudet, ord som kämpar så för att ta sig ut, men som aldrig riktigt lyckas. Det är känslor som kanaliseras i musiken jag lyssnar på, kläderna jag tar på mig, orden jag yttrar, även antalet ord jag yttrar. När känslorna blir för stora för att hantera, när de väger mer än min nu ganska tunna kropp orkar bära, då blir jag ett urladdat batteri. Då dör mina tankar, mina känslor, mina ord. Min själ blir tyst, tystare än någonsin och mina tårar lägger sig för att vila. Förtvivlan som har byggt bo i mitt bröst drar sig undan, djupare ner, så djupt ner att jag inte är säker på vart den tar vägen. Så djupt ner att jag bli osäker på om min själ är bottenlös.
Hamrar snabbt på tangenterna, känslorna sitter ytligare efter sömnlösa nätter, eller så gömmer de sig djupare än vanligt. Alltid motsattser, hela mitt liv har varit motsattser. Folk berättar om sina barndommar för mig, berättar om sina liv, men aldrig att jag återgäldigar förtroendet. Aldrig helt, aldrig fullt ut. Hemligheter som stannar hemligheter, ord som begravs djupare för varje andetag. Tankar som aldrig får se solljuset, aldrig smaka på luften. När jag betraktar mina vänner så ser jag inte människor utan änglar. Nej, inte ens änglar, jag ser ljus. Stjärnor som fallit från en himmel så långt hemifrån att jag förundras över att de stannar här, hos mig. Jag betraktar dem när de sover, när de skrattar, när de gråter. När de andas in livet i luften, döden i mig. Betraktar dem genom vackra dimmor av ord och känslor, och de blir vackrare än de vackraste änglar då. De ÄR vackrare. Fridfullheten hos en sovande stjärna är vackrare än mina finaste ord.
Svamel. Jag svamlar bra när tröttheten snuddar vid min armbåge. Som ett batteri med lite batteri kvar, går på sparlåga fastän jag vet att jag klarar mig länge utan sömn och utan mat. “With caffein in my bloodstream”. Och det räddar mig nog lite när jag får sjunka ner i böcker som tar mig ljusår härifrån, det räddar mig nog lite när jag kan försvinna in i fantasitankar och vacker musik, i bilder utan egentlig bild och känslor som jag aldrig delger någon. Min ensamhet räddar mig, min fantasi också. Ensamhet & fantasi. Det låter bra i min mun, på mina tysta läppar. Svamel utan egentlig betydelse, det är jag bra på att skriva om.
En sovande stjärna i min säng och vacker musik i mitt hjärta.
*
|
|
|
|
