[m/m] morgondagen är aldrig långt borta 'del 57' |
Denna delen känns lite whatever men ändå :D
Kommentera eller inte :]
Liam Strand
”Du, dags att vakna”
Liam drog täcket hårdare kring sig och körde ner huvudet i kudden, han ville inte.
”Nej jag har nog fått magsjuka” En lögn från Liam som Mario vägrade att gå med på för han slet undan täcket och ställde väckarklockan på andra sidan rummet.
Den irriterade Liam tills han var tvungen att resa på sig och gå upp. Då var Mario snabb med att kasta kläder på honom som han drog på sig överdrivet lydigt. Han satte sig även snällt ner och åt av frukosten som Mario dukat fram så fint. Äta och må illa samtidigt var inte det roligaste, men han gjorde det för Marios skull, precis som att han började skolan för Marios skull mer än sig egen.
”Men jag har nog magsjuka, jag måste spy”
”Tror jag inte på”
”Kallbrand?”
”Nej”
”Böldpest? ”
”Nej”
”Laktosintolerans?”
”Det hindrar dig nog inte från att gå till skolan”
Liam suckade och kände att han kanske borde duschat innan han gick.
”Ska du duscha?”
”Redan gjort”
Liam gick själv, tog av sig kläderna igen och ställde sig i duschen, vattnet brände honom med det struntade han i. För trött för att orka bry sig bara stod han där och blundade, detta skulle garanterat bli den värsta dagen i hans liv. Om det inte varit för att han hade så ont i magen skulle han antagligen ha somnat i duschen. Men Mario bankade på dörren och sa att de var tvungna att gå snart.
Liam torkade sig, klädde på sig och borstade tänderna innan de lämnade lägenheten. Gå till skolan var egentligen en ganska lång bit, inte så att de behövde åka buss men ändå tillräckligt för att bli trött. Tyvärr gick det hela ganska snabbt eftersom att Liam helst inte ville komma fram och det tog bara tio minuter innan de var halvvägs.
”Gulsot?”
”Nej”
”Lunginfla mmation?”
”Nej”
”Mässlingen”
”Nej
”Röda hund?”
”Liam, du är inte sjuk”
Liam suckade och gav upp, han fick helt enkelt ge det en chans, det skadade inte att prova. Inte med tanke på allt annat han provat i alla fall.
Liam som hängt runt armen på Mario hela vägen till skolan släppte den när de stod precis utanför skolområdet och flyttade sig ungefär en meter från Mario. På behörigt avstånd med andra ord.
Mario flyttade efter men Liam drog sig envist ifrån honom och började gå mot ingången.
”Vad är det?”
”Vill ju inte att du ska behöva gå runt med mig och skämmas heller.” Det var bättre om Mario höll sig lite bakom så att hans ryckte förblev som det redan var. Mario var den populära som kunde få vem han ville när han ville. Liam ansåg att Mario kunde få behålla det, Liam var inte direkt något att skryta med och han klarade sig bra själv. Det hade han gjort hittills.
”Men sådär kan du inte säga, föresten går du åt fel håll” Mario svängde av till höger och in i ett stort rum, Liam hängde efter och satte sig ned med en stols mellanrum. Trögfattad som Mario var bytte han stol så att Liam var tvungen att flytta på sig igen. Så höll de på tills Liam satt längst ut och skulle tvingas sitta på golvet om han inte ville sitta bredvid Mario. Därför satt han kvar men lutade sig så långt till vänster som han bara kunde.
Salen började fyllas på och tillslut stod en gubbe med vit krans runt huvudet och pratade. Sa massa namn och sedan började elever försvinna. Han ropade upp klass för klass och det värsta var att alla tjöt ett ”ja” när deras namn ropades. Treorna verkade gå först eftersom att det bara var stora och läskiga elever som försvann ut genom dörren men Mario satt kvar än så länge. Även om Liam satt så långt ifrån han bara kunde så kändes det ändå bra att ha Mario där.
”Kim Nilsson” Kim ställde sig upp så snabbt att stolen välte och hamnade i knäet på den bakom honom.
”JAG JAG ÄR HÄR, HÄÄÄÄÄÄR” Kim hoppade och vevade med handen. När Kims klass var uppropad försvann de efter en lärare ut genom dörren och gubben som verkade var rektor fortsatte. Kim sprang längst raden av stolar och snubblade lite då och då, men tillslut lyckades han komma ikapp de andra.
”Natur” Sa han och kliade sig i kransen med pennan som lämnade bläckfärgade spår.
”Vad ska jag göra sen?” Liam kände sig mest förvirrad även om han fattat att han skulle följa med sin klass.
”Mario Gonzales”
”Ja”
”Följ med din klass bara”
När Marios klass räknats upp gick Mario och lämnade honom där. Han fick sitta ensam och lyssna på en rad konstiga namn som tillhörde tvåorna innan de äntligen var nere på Liams klass som han tillslut fick följa med.
Det var inte så läskigt egentligen, de flesta gick för sig själva och såg livrädda ut. De flesta med sned svartlugg och massa klotter runt ögonen. Det kunde väl åtminstånde finnas en normal i hans klass. Men han var inte så normal själv därför struntade han i att tänka så. Istället gjorde han som de andra, höll sig för sig själv. Inte ens när någon vågade yttra ett par ord till den bredvid la han sig i utan fortsatte med sitt.
De fick sitta vart de ville i klassrummet, Liam satte sig längstbak vid ett fönster, ingen satte sig bredvid. Något som förvisso kändes ganska bra men ändå, var han så skräckinjagande att ingen ens vågade gå i närheten av honom? Han kände hur ångesten helt plösligt slog honom på käften och han grep tag i bänkskivan. Blicken blev suddig och ostadigt, illamåendet kom tillbaka och på ett par sekunder var det borta.
En tjej stod och knäppte honom framför ansiktet när han försökte få tillbaka andhämtningen och repa sig från den ilande känslan som hela tiden fanns där. Känslan av att rummet krympte och formade en liten kub stor nog för att bara rymma honom.
Efter utdelning av skåpnummer, nycklar och namnlekar tog sig Liam ner i korridoren för att leta upp sitt skåp. Ett överskåp så han satt sätta sig ned varje gång han skulle ha något där. Han låste upp skåpet som var tomt och stängde det sedan igen.
När han vände sig om fick han se några av de där stora eleverna gå längst korridoren tillsammans med Julia. Hon viskade något till en av killarna som flinade ganska stort och verkade försökte se överlägsen ut.
”Du horan, suger du av mig för en hundring?”
Liam tittade på dem när de andra skrattade och gick iväg. Han kände hur tårarna började rinna över och han sprang ut från skolan så fort han kunde. På vägen fick han syn på Mario men struntade i honom också.
Istället lutade han sig mot ett träd och körde ner händerna i fickorna. Det värsta var inte att killen hade sagt sådär, egentligen brydde han sig inte. Det värsta var att han skulle ha gjort det om han vetat att killen inte drivit med honom. Det där gänget var knappast det första som stirrat på honom och pekat lite när han gått i korridorerna. Tack vare Julia visste säkert alla vem han var och vad han hade haft för sig de senaste åren.
Mario uppenbarade sig framför ögonen på honom men han behövde inte Mario utan Erik. Det var alltid Erik, skulle alltid vara Erik, någonstans inom honom.
”Vad hände?”
Liam torkade bort tårarna och önskade att han kunde torka bort oron i Marios ansikte. Den som han satte dit och aldrig lyckades få bort helt.
”Julia” Sa han bara och började gå, han skulle hem till Filip. Nu hade han testat skolan och upptäckt att det gått åt helvete redan första dagen. Skolan var ingen plats för honom, hur mycket han än ville och kanske önskade. För om han klarade skolan kanske Mario skulle vara hans någon dag, bara hans. Så kanske bara Erik kunde ersättas av bara Mario.
”Vart ska du?”
”Härifrån”
Mario la handen på hans axel och tvingade runt honom, höll honom så nära sig som det bara gick. Liam visste inte vad han skulle göra så han bara stod där utan att försöka ta sig låss. Han kunde inte göra annat än att bara står där och älska Mario, som han egentligen inte ville. För tänk om Mario fick för sig att de skulle vara tillsammans. Liam hade ingen aning hur man gjorde, eller vad man skulle göra, ännu mindra när man skulle göra det. Hur många kyssar var för många? Hur få kyssar var för få? Sex, när skulle man och när skulle man inte ha det. Säga ”Jag älskar dig” sa man det när det föll en in? Eller kanske vid väl utvalda tillfällen. Skulle de konstant hålla varandra i handen, eller ha händerna på täcket och tungan rätt i munnen i publika områden, för att skona åskådarna. Eller kanske rent av skrika ”Han är bara min” Förvirringen och paniken växte i honom och han visste inte hur han skulle göra. Mer än att dra sig undan från Mario för att få lite andrum och gick igenom händelser i huvudet.
Liam hade sagt att han älskade Mario en gång, uppenbarligen vid fel tillfälle. Kysste endast Mario när de skulle eller hade sex, kanske för sällan. Höll Mario i handen när de sov, men ingen av dem kunde märka av det, alltså fyllde det ingen funktion. Liam kanske hade gjort allting fel, för rätt kunde det inte vara.
Liam märkte inte att Mario kramade hans hand och började gå, Liam rycktes automatiskt med.
”Men vad gör du?”
”Det är lunch nu” Mario fortsatte att gå och Liam lyckades inte ta sig ur greppet som Mario hade runt handen. Liam tvärstannade demonstrativt och vägrade ta ett steg till.
”Jag skäms inte över dig” Mario stannade också och flätade ihop fingrarna. Liam stirrade på honom i förundran ett par sekunder innan han kapitulerade och följde med in i skolan. De där som pekat tidigare gjorde inget, de bara stod för sig själva, slängde en ointresserad blick. När Mario var med verkade det inte som att Liam var så intressant längre. Då var det antingen fokus på Mario eller ingen reaktion alls. Den enda som reagerade med ett upprört tjut var Julia. De andra i hennes; uppenbarligen nya kompisgäng stirrade också men öppnade inte munnen. Antingen var de rädda för Julia eller för Mario.
Liam hade räknat med att han skulle få sitta och äta ensam men han fick sitta med Kim och Mario. De verkade diskutera dagen hittills. Själv brydde han sig inte om att lyssna bara sitta där och titta på tallriken han fyllt med morötter. Det som han inte rörde, för han var fortfarande ganska missnöjd med konceptet att börja skolan. Det var alldeles för mycket blandade känslor som han inte riktigt kunde få ihop.
”Jag måste gå” Mario reste sig upp, men böjde sig ner igen och pussade Liam på kinden. Det kanske var då man skulle göra det. Vid hej då tillfällen och kanske hej tillfällen också.
Kim reste sig också upp och Liam drabbades återigen panik, de kunde inte bara lämna honom där. Han följde dem med blicken när de ställde ifrån sig tallrikarna och gick mot utgången.
Mario stannade vid ett bord och pratade med en kille och en tjej som satt där. De såg väldigt intresserade ut av varandra. Mario pekade på Liam som återigen drabbades av panik och stirrade ner i tallriken. Han tittade inte upp förrän det där omaka paret satt sig mitt emot och talat till honom.
”Du måste gilla morötter”
Liam tittade på dem, tjejen med svart hår och rosa ögonskugga, killen med blont hår och grå ögon. Killen såg snäll ut men tjejen skrämde honom.
Killen sträckte fram handen och Liam kände sig tvingad till att skaka den.
”Kryckan” Sa killen, Liam tittade dumt på honom rynkade på näsan.
”Eller egentligen heter jag Hannes men de kallar mig kryckan för att jag går lite roligt”
Liam kunde inte låta bli att le lite även om det tog emot.
”Liam” Sa han tyst och tittade mot tjejen som inte verkade fullt så pratglad, men det var han inte själv heller.
Tjejen sträckte tillslut fram handen och Liam tyckte att det var lika bra att skaka lite i den också.
”Nora”
Liam kunde förstå det, hon såg ut som en Nora, ingen oskyldig Agnes, ingen tuff Roxanna eller vild Tyra, men Nora, bara Nora. Han bestämde sig för att gilla det namnet och henne också. För hon var den enda som inte pratat med honom, pekat eller sagt en spydig kommentar.
”Vi går samma som du, fast sista året. Mario sa att jag skulle visa dig till bildsalen sen, när du är klar”
”Jag är klar” Liam for iväg med tallriken och råkade kasta gaffeln på en av mattanterna. Tur att hon inte blev arg, utan plockade bara upp den från golvet och la den på sin rätta plats.
Liam blev lämnad utanför bildsalen som snart öppnades av en bekant lärare. De gick bara ett varv för att se vart allt förvarades och vilka bänkar de skulle sitta vid. Liam fick sitta bredvid en kille som enligt namnskylten den fick göra hette Daniel. Det skulle han också kunna leva med, alla verkade ha vanliga Svenssonnamn. De kunde heta vad som helst, inget skulle någonsin bli finare än Mario.
Liam skrev sitt namn på skylten och gjorde en stor röd prick vid sidan om. Så hade Alice sagt en gång för ett tag sedan ”Vill du dra uppmärksamheten från något sätt en röd prick bredvid” Ögon drog sig alltid till rött och Liam ville dra uppmärksamhet från sitt namn. Varför viste han inte, det kändes bara som att ingen behövde bry sig om vad han hette.
När de äntligen fick sluta gick Liam mot utgången och slog upp dem. Precis då förstod han hur de kände sig i amerikanska filmer när de slutade för sommaren, slog upp dörrarna och träffades av frihet.
Mario slutade senare så Liam gick ändå, men inte hem. För han hade glömt nyckeln och Filip hade antagligen inte slutat än. Därför gick han tillparken och la sig ned i gräset.
Han tog fram mp3-spelarn han fått låna av Alice så länge han ville. Hon hade fyllt den med låtar åt honom. Endel gillade han inte och ville ta bort, men han viste inte hur man gjorde.
Mario hade sagt att han skulle stoppa den i datorn och nog hade han försökt alltid, men Mario hade bara skrattat åt honom. Enligt Mario så försökte Liam stoppa in mp3n där brännskivorna skulle in, ifall något tankat skulle brännas. Något i den stilen hade Mario sagt men Liam förstod inte varför Mario skulle tanka datorn och sedan bränna den. Om Liam tänkte rätt skulle det starta en brand tätt följd av en explosion.
En vind smekte kinden på honom och han var ganska säker på att det var Erik. Han satte ena hörsnäckan i örat och la den andra bredvid sig.
”Lyssnar du nu?”
There’s no one in town I know
You gave us some place to go
I never said thank you for that
Now I’ll never have a chance
Liam höjde volymen och sträckte ut sig. Låten, den som Alice spelat, den som påminde om Erik. Den kunde inte annat än att stämma. Erik hade gett honom någonstans att ta vägen, lite ljus i mörkret.
What would you think of me now?
So lucky so strong so proud
I never said thank you for that
Now I’ll never have a chance
May angels lead you in
Here you me my friends
On sleepless roads, the sleepless go
May angels lead you in
Liam satte sig upp när en boll träffade honom i sidan. En liten pojke som säkert inte var mer än fem år tittade på honom och sedan på bollen. Pojken vinkade lite blygt och tittade ner i marken.
Liam kastade tillbaka bollen och la sig ned igen. Det kanske inte skulle bli så illa i skolan ändå. Inte om Mario var där och räddade honom, inte om Erik alltid fanns i bakhuvudet och inte om han fick någon att lätta sitt hjärta för ibland. Någon som kanske inte var Mario, eller hans mamma.
And if you were with me tonight
I’d sing to you just one more time
A song for a heart so big
God wouldn’t let it live
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 6 apr 10 - 16:28 | Jag älskar Liam. <3
Och du skriver obeskrivligt. | kiichigo - 5 apr 10 - 20:24- Betyg:  | | Det känns lite tjatigt att bara skriva "fantastiskt" eller "underbart" på alla dessa delar, men eftersom det är det jag tycker så tänker jag fortsätta med det XD | | SoGetLost - 5 apr 10 - 17:41- Betyg: | den låten vet jag vilken den är och den är bra xD:D
tycker liam blir mer och mer tramsig :o:p
men ändå väldigt bra som vanligt :D
mejla:D | | WalkingTheDemon - 5 apr 10 - 13:53 | Bra!
(Jimmy eat world<3) | | addictedXO - 5 apr 10 - 12:12- Betyg: | | så jävla vackert ._. mejla mer!! |
|
|
|
