[F/F] ~ Bärnsten ~ - Del 28 |
Känner mig som en mästare eftersom jag langar nytt kapitel redan dagen efter jag lagt in ett annat!
Men det gjorde ont att skriva det här, förbannat jävla skitont.
Ni vet det här med att många predikar om att har man ett speciellt band med någon så känner man på sig när denne någon är illa ute? Hörde om en tjej som berättade att hon visste exakt när hennes bror hängde sig. Hon hade känt hur något tryckte om hennes hals, hur det med ens blev svårt att andas. Och då hade hon vetat att hennes bror lämnat jordlivet.
Saken är den att jag alltid tagit det som ren och skär bullshit. Men i bilen på väg hem visste jag att det var sanning. På något sätt kände jag min flickväns smärta, kände hur livet sakta rann ifrån henne och hur hon blev svagare och svagare. Och ju tröttare jag kände mig desto mer steg paniken, och jag skrek vid ett flertal tillfällen åt Alexandras mamma att öka farten.
”Hon dör ifrån mig, jag bara känner det!” Min röst skar sig av panik och förtvivlan, tårarna strömmade nedför mina kinder. ”Öka för fan, jag skiter i om vi får polisen efter oss, vi måste hinna dit i tid! Kör för fan!”
Inte ens min systers försök att lugna mig lyckades, jag skakade ilsket av mig hennes tröstande händer och vände mig bort, tryckte pannan mot den svala rutan och bad om några minuter till, bad till någon högre makt om att Alice skulle härda ut bara lite till. Bara så jag kunde få ta mitt farväl, bara jag kunde få se henne le mot mig en sista gång. Det är allt jag ber om.
När vi slutligen sladdade in på sjukhusets parkering var jag ute ur bilen redan innan den stannat helt. Med min systers skrik ringandes i öronen rusade jag mot den stora ingången, knuffade undan de som råkade vara i min väg och sprang mot närmaste uppehållsrum, kände paniken strama åt i bröstet. Måste hinna, måste hinna.
”Roxanna!” Den välbekant mörka rösten fick mig att stanna till, vända på huvudet och genom tårdimman se min fosterbror. Han reste sig snabbt från sin plats och skyndade mig till mötes, slog de starka armarna om mig och brast i ohejdad gråt.
”Fan Roxy, jag trodde inte du skulle hinna komma!” Hans röst skar sig av gråten och hans kropp skakade mot min. Men själv var jag inte redo att trösta någon, så jag sköt honom ifrån mig och undvek hans sårade blick.
”Vart är hon?” Min röst lät död och tonlös. ”Jag vill se henne.”
”Hon ligger där inne, men vi får inte gå in just nu. Läkarna håller på att –”
”Där inne alltså?”
”Jo, men Rox, de sa att vi inte får –”
”Jag skiter i vad jag får och inte får!”
Och med de orden vände jag på klacken och skyndade till den stängda dörren. Utan att tänka längre knuffade jag upp den och sökte desperat med blicken runt i rummet. Och när den föll på den bleka varelsen i den stora sängen brast mitt hjärta. Alice, älskade Alice.
En läkare i vit rock vände sig mot mig och betraktade mig förvånat bakom tjocka glasögon.
”Min fröken, jag har sagt åt att inga besökare är välkomna just nu”, sa han strängt. ”Min patient mår inte bra och kräver sträng –”
”Ut.” Min röst var iskall och lugn. Mina ögon trängde djupt in i läkarens, vilket fick honom att rycka till för att sen strama upp sig.
”Min bästa fröken jag –”
”Jag sa ut!” Ilsket morrande tog jag ett steg mot honom och höjde hotfullt ena näven. ”Om du inte går ut nu ska jag se till att det snart är du som ligger på en brits och väntar på behandling! Stick härifrån!”
Konstigt nog gjorde han som jag ville och lämnade rummet. Direkt splittrades den spelade ilskan och jag sjönk ner bredvid min flickvän, tog hennes kalla hand i min och tryckte den mot mina läppar, började darra i hela kroppen.
”Älskling?” Min röst var liten och späd, svag av förtvivlan. ”Älskling, jag är här nu. Du är inte ensam.”
”Roxanna?” Hennes ögonlock fladdrade till för att sen öppnas. ”Roxanna, du är här.” Hennes bärnstensfärgade ögon sökte mina blå, hennes hand kramade svagt min till gensvar. Det smärtade mig så oerhört att se henne så sjuk och svag. Huden var nu helt gråblek, ögonen så stora i det avskalade ansiktet, benen i hennes hand stack ut och hennes läppar var torra, bleka och fnasiga. Borta var den blixtrande skönhet jag mött för flera månader sen, borta var den välmående modell jag förälskat mig i.
Istället såg jag en mycket sjuk och svag person, någon som sakta höll på att brytas ner. Jag såg en person jag älskade över allt annat på Jorden som nu höll på att dö ifrån mig. För jag kunde inte blunda för det längre, det gick inte att förneka mer. Alice var döende.
”Ja, jag är här nu”, viskade jag lågt och kysste hennes hand än en gång. ”Jag skulle aldrig låta dig göra det här ensam.”
Alice log matt mot mig och slöt ögonen en stund, drog några hackiga andetag som fick mitt hjärta att blöda inne i bröstet. Det var så fel att se henne såhär, jag ville ha tillbaka den eldiga fjortis som gått mig så mycket på nerverna att jag velat köra över henne med en ångvält. Att se henne så livlös var mer än jag förmådde uthärda.
”Du måste vara stark nu, älskade Roxanna”, sa hon med ens och öppnade ögonen igen. ”Du måste ta hand om Isak och pappa åt mig, lova mig det, älskling. De är inte lika starka som du, även om de överlevt en hel del. Du måste se till att de tar sig igenom det här, och du måste även lyckas med det själv. Du får inte låta sorgen döda den underbara person som du är.”
Mina läppar darrade då jag försökte få fram en protest, försökte säga att vi skulle ta oss igenom det här även om jag själv visste att det var att ljuga för oss båda. Alice skulle inte överleva natten.
Min flickvän skakade matt på huvudet.
”Det är dags att sluta ljuga nu”, mumlade hon lågt och kramade om min hand igen. ”Jag vill inte ha som sista minne att vi ljög för varandra ända in i slutet. Nu om någon tid är det dags att vara ärlig. Och jag vill be dig om att leva för min skull, att ta dig igenom det här och bli lycklig igen. Jag vill att du på riktigt tar tag i ditt liv och slutar fly från det som varit, att du inte gräver ner dig i sorger och gamla minnen. Jag vill att du går vidare och börjar leva igen, att du stiger upp om mornarna och ler mot världen. Jag vill inte att du ska glömma mig, men jag vill ej heller att du ska gråta för min skull. Vi har länge vetat att det här skulle ske.” Hennes ögon trängde in i mina, fick mina egna att tåras. ”En dag ses vi igen, älskling, det vet jag. Jag ska vänta på dig.”
Det gjorde så obeskrivligt ont, och ändå visste jag att det var dags nu. Hon hade lidit så länge, nu skulle hon äntligen få frid. Jag måste låta henne gå.
”Berätta en saga för mig”, mumlade hon och slöt ögonen. ”Något om glimrande paradis, skimrande regnbågar och tindrande vattendroppar. Berätta något helt magiskt.”
Jag svalde hårt och slöt ögonen, samlade styrka för att kunna ge henne ett vackert slut. Hon förtjänade att dö lycklig. Sen öppnade jag munnen och berättade en saga om silvervita enhörningar med rosaskimrande horn, om ändlöst grönskande fält där man kunde springa och vara fri, om en himmel som alltid var blå och en sol som alltid värmde och sken. Jag berättade om otroliga varelser som där fanns, om all kärlek och harmoni som genomsyrade världen och lyckan man kände om man där levde. Och under hela min berättelse såg jag min flickvän le svagt.
Timmarna flög iväg medan jag satt vid Alices sida med hennes hand i min och bara höll henne sällskap. Vi pratade gamla minnen och skrattade åt hur illa vi gått ihop i början. Jag berättade om mötet med min mamma och hur mycket det stärkt mig, och Alice sa att hon var så glad för min skull. Vi pratade om allt vi skulle göra när vi möttes igen i livet efter detta, om att vi då alltid skulle vara tillsammans.
Slutligen föll Alice i en svag sömn och jag lutade huvudet mot hennes bröst och lyssnade till hennes raspiga och tunna hjärtslag, försökte pränta in dem i minnet för att kunna höra dem varje gång jag gick till sängs. När sen Anders och Isak kom in såg jag inte på dem, var inte stark nog att konfrontera deras blickar.
”Hon är så svag”, viskade Anders lågt då han betraktade sin dotter. ”Det är inte långt kvar nu.” Han svalde hårt och jag slöt ögonen när jag förstod att han grät. ”Hon kommer äntligen få frid, min vackra lilla ängel. Hon kommer få möta sin mamma igen.”
Jag hörde Isak snyfta till och vände bort huvudet, orkade och ville inte höra. Just nu ville jag bara vara ensam, önskade att de kunde gå. Samtidigt var det deras dotter och syster, jag kunde inte säga åt dem att lämna oss ifred. Istället satt jag tyst och lät dem ta sina farväl, lät dem prata, kyssa och smeka och gråta en skvätt. Allt medan jag satt med slutna ögon och öron, döv för omvärlden och dess förtvivlan.
Slutligen måste jag ha somnat för jag vaknade med ens av en mycket liten röst som kved fram mitt namn. Direkt for mitt huvud upp och jag blinkade yrvaket mot min flickvän som hade greppat min hand och höll den så hårt hon förmådde. Hennes andetag var ryckiga och mycket ansträngda och i blicken såg jag att tiden höll på att rinna ut. Den sista sanden var på väg att lämna timglaset.
Snälla, bara lite tid till, jag är inte redo för det här! Ge oss mer tid, snälla, herregud… snälla… Jag kan inte förlora henne…
”Roxanna!” Hon kippade efter andan och jag for upp, tog hennes huvud i min famn och pressade henne mot mig, drog efter andan. ”Roxanna, nu måste du lova mig att vara stark!” Det fanns stänk av panik i hennes röst och det gjorde mig ont. Det fanns så mycket mer jag ville säga, så mycket mer jag ville göra och uppleva.
”Ta hand om dem och låt dem ta hand om dig, läk tillsammans och tänk på att jag är lycklig och mår bra.” Hennes ögon sökte mina och jag kramade hennes hand, böjde mig sen ner och kysste hennes svettiga panna. Låt henne inte lida.
”Jag älskar dig.” Hennes röst sprack då hon stirrade in i min själ, lät några tårar rinna över och strila nedför hennes ihåliga kinder. ”Jag älskar dig mer än jag någonsin älskat någon. Tack för allt du gett mig.”
Mina läppar skälvde då jag sökte hennes, och när vi förenades i en sista kyss kände jag desperationen strömma mellan oss båda. Det fick mig att trycka henne intill mig, snyfta hennes namn och kyssa henne igen, igen och igen.
”Lämna mig inte!” kved jag lågt. ”Snälla Alice, lämna mig inte här! Jag älskar dig, jag älskar dig så sjukt mycket, Alice.”
Min flickvän hostade till och kysste mig sen igen, såg in i mina ögon.
”Vi ses snart igen.” Hon försökte le tappert. ”Snart gör vi det, jag lovar. Nu måste du se världen lite för mig också, älskade Roxanna.”
Sen tog det stopp och hon började hosta kraftigt och drog efter andan. Själv kunde jag inte annat än hålla om henne och förtvivlat stirra på hur hon togs ifrån mig.
”Jag ser det nu!” Hennes ögon vidgades och med ens blev hon alldeles stilla och lugn i min famn. ”Jag ser det, Roxanna, ljuset! Så vitt och underbart det är, jag ser det. Det finns på riktigt!” Hon sträckte ut en darrande hand mot något jag själv inte kunde se. ”Det vinkar åt mig, det är dags nu.” Hennes läppar drogs till ett fridfullt leende. ”Jag ser mamma, Rox, jag ser mamma. Vi dansar mot skymningen.”
Och så föll hennes arm slappt ner längs sidan, hennes ögon föll ihop och huvudet sjönk ihop mot mitt bröst.
Och maskinen började tjuta högt och alarmerande.
Rummet fylldes med folk, alla rusade runt överallt och långt borta tyckte jag mig höra Isak skrika av förtvivlan. Men jag såg dem inte, allt utanför flöt ihop till en soppa utan ord och mening. Och själv lät jag huvudet sjunka mot min flickväns bröst, tryckte henne in i min famn och brast i ohejdad gråt.
R.I.P. Alice… :’(
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | _Live_life_ - 29 jun 10 - 15:22 | men vad i helvetes jävla cp skit.
nu bölar jag ju. | | Mp3 - 3 apr 10 - 23:09 | Jag gråter. Mina tårar rinner. Mitt hjärta är krossat.
R.I.P. Alice <3 | | NeMriA - 2 apr 10 - 23:44 | | men ._. *mållös* | Pumisa - 2 apr 10 - 21:59- Betyg:  | aj... mitt hjärta träffades av något smärtsamt.
Så sorgligt att jag nästan önskar att jag inte läst! men så sjukt bra skrivet | | saraarbast - 2 apr 10 - 21:45- Betyg: | | Jag gråter :( | | aliciamiranda - 2 apr 10 - 21:43- Betyg: | Åh, alice!! :O :'(
R.I.P <3 | | Violet - 2 apr 10 - 20:46 | | Fint skrivet, speciellt slutet. Även om den var sorlig så var orden poesi till minne av Alice. | | VarEMinSocka - 2 apr 10 - 20:43 | herregud
jag kan inte skriva något vettigare nu
herregud
R.I.P Alice | | amandisa - 2 apr 10 - 19:06- Betyg: | | om jag hade kunnat gråta kanske jag hade gjort det. | | poetensvilkor - 2 apr 10 - 17:17- Betyg: | NEEEEEEEEEEEEEEEEJ ;__;
nej nej nej neeej :'( alice får inte vara död!!!
R.I.P Alice, ha det bar i himmlen även om du bara är en underbar karaktär i en underbar novell <3 |
|
|
|
