17. ~Colorblind~ |
Jag skyller förseningen, en dåligt skriven del och allting på personliga problem som även kan påverka när nästa del blir möjlig för er att läsa.
COLORBLIND
17.
Promenaden hem kändes tio gånger längre än den hade gjort åt motsatt håll. Jag visste inte om det berodde på den konstiga stämningen som hade lagt sig mellan mig och Adam, eller om det var på grund av att det hade börjat regna.
Vi var i alla fall sjöblöta när vi klev innanför dörren, utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen. Adam var först av med sina skor och ytterkläder och han försvann in på toaletten innan jag ens hann blinka.
Medan jag hängde upp min våta jacka på en av krokarna i hallen dök pappa upp i öppningen mellan hallen och vardagsrummet.
”Hur kommer det sig att varje gång ni kliver in genom den där dörren tillsammans så är du lika blöt som en fisk?” frågade han med ett litet leende som bevis på att han tyckte att han just fått till en riktigt rolig vits.
”Ha ha”, sa jag ironiskt. ”Jätteroligt, pappa.”
”Var är Adam?” frågade han efter att ha fnissat lite åt sig själv.
”På toa”, muttrade jag och gick förbi honom, in i vardagsrummet.
Jag slog mig ner i soffan. Markus satt på golvet nedanför och såg på TV. Det var något barnprogram för lite äldre barn som visades, jag visste inte vilket och det var säkert inte bra, men jag ville bara ha någonting att vila ögonen på.
Jag hann knappt börja titta på programmet innan Adam kom ut ur badrummet och slog sig ned i soffan han också. Han satte sig på andra sidan om Markus, men det var tillräckligt nära för att med låg röst kunna prata med mig utan att någon annan hörde.
”Så, du och Noah alltså?” sa han, mer som ett konstaterande än som en fråga.
”Du är inte riktigt klok, va?” svarade jag lågmält, men irriterat.
”Det är du som håller på med en nästan två år äldre kille”, väste Adam surt. ”Noah. Allvarligt?”
”För det första är det faktiskt inget fel på honom. För det andra så trodde jag att du gillade honom i och med att ni verkar vara kompisar? Och förresten så är det ingenting mellan oss, jag vet inte vad det där handlade om över huvud taget… Och även om det hade varit någonting, så har du inte med det att göra”, rabblade jag frustrerat. ”Varför bryr du dig ens?!”
Jag vred huvudet åt hans håll och såg irriterat på honom. Han satt fortfarande helt sammanbiten och såg framåt. Hans mörka hår var fuktigt av regnet och topparna hade klibbat ihop sig till tunna spetsar som såg ut att sticka honom i ögonen. Men han rörde inte en min.
”Jag bryr mig inte”, sa han tyst mellan hopbitna tänder. Sen tvekade han en kort stund innan han fortsatte. ”Jag bara… undrade. Det kändes inte riktigt som att det är din stil att strula runt med folk som du knappt känner.”
”Jag strular inte runt”, protesterade jag.
”Det var ju det jag sa.”
Jag var tyst och gnagde lite löst i underläppen medan jag funderade frenetiskt.
”Inte för att det rör dig över huvud taget”, började jag ett par sekunder senare. ”men du ska veta att jag faktiskt redan har en pojkvän, eftersom du nu verkar vara så himla mån om det.”
Det verkade däremot ta skruv. Adam stelnade till där han satt och jag såg från sidan att hans ögon var uppspärrade. Han hade inte trott det om mig, det kunde jag genast avläsa. Och han verkade chockad på riktigt.
Sen var det som att han kom på sig själv med att avslöja för många känslor. Han ruskade svagt på huvudet och rättade till ansiktsdragen, vred huvudet mot mig och såg rakt in i mina ögon.
”Tro mig. Det är jag inte.”
De sista dagarna på ledigheten var lite jobbiga. Jag och Adam pratade inte mer och stämningen blev bara sämre och sämre ju mer tid vi tvingades tillbringa tillsammans. Hannes och Noah dök inte upp igen, åtminstone inte så att jag la märke till dem. Adam försvann däremot ut vid ett par tillfällen, men han sa att han bara var ute och gick.
Jag var mest med Markus. Det var kanske inte jättekul, men det var mysigt och han var den personen i huset som var minst påfrestande att vara med. Så vi spelade kort och kollade på film tillsammans under resten av veckan, vilket blev rätt enformigt i längden.
Så det var med en viss lättnad i kroppen som jag tillsist packade ihop mina saker på lördagskvällen. Jag var både på dåligt humör och trött. Jag hade inte sovit särskilt bra de senaste nätterna och jag var irriterad eftersom att ingen av mina vänner hade hört av sig. Varken Jonas eller Cornelia hade så mycket som skickat ett sms, och det som störde mig mest var att Kevin inte hade gett ifrån sig minsta lilla pip.
Om det nu var så som jag trodde att det var, att vi faktiskt var tillsammans, så vore det fint om han kunde visa det på ett eller annat sätt. Det hade räckt med ett ynka hjärta i ett litet sms vid ett enda tillfälle under hela veckan. Vad som helst som bevisade att vi tänkte samma sak.
Men han verkade inte anse detsamma, vilket gjorde mig mer än frustrerad.
Jag slängde ner de sista kläderna och stängde resväskan. Jag ställde den vid änden av sängen och la mig sen för att sova. Det var tidigt, klockan var nog inte mer än nio, halv tio, men jag ville bara att veckan skulle ta slut så att jag kunde få återkomma till den vanliga vardagen med skola och kompisar.
Inte ens Markus hade gått och lagt sig än, och därför blev jag lite förvånad när jag hörde en försiktig knackning på dörren.
Den öppnades långsamt, och när tillräckligt mycket ljus hade letat sig in för att jag skulle kunna avgöra vem det var som hade öppnat den, var det försent för att avvisa personen och Adam klev därför över tröskeln.
”Vad?” frågade jag, väl medveten om att det lät mycket mer fientligt än jag hade för avsikt. Han stannade upp och ryggade tillbaka några centimeter på grund av mitt ilskna tonfall.
”Jag…” började han, men jag avbröt honom.
”Eller, förlåt. Jag menar… alltså… äh.”
Han gav mig en blick som sa att han förstod precis vad jag menade, och det fick mig att tystna.
”Jag ville bara säga förlåt för den här veckan”, sa han och fick mig att fullkomligt tappa hakan med de valda orden. Hade han kommit in och börjat gräla på mig för att ha ställt ett par av mina skor på hans plats i skohyllan hade jag inte blivit förvånad. Jag hade nog förväntat mig i princip vad som helst, utom just detta. Han såg blygsamt ner i golvet och fortsatte. ”Jag vet att jag har varit jättedryg och otrevlig mot dig… Men det var inte min avsikt. Jag blev bara så förvånad när jag såg dig och Noah i affären. Du förstår… Efter fisketuren så trodde jag liksom att… du var… på ett annat sätt. Och att jag kanske hade fått fel uppfattning om dig… eller, nåt. Och så… äsch, jag vet inte. Jag känner Noah bättre än vad du gör, och just den sidan av honom som handlar om tjejer… jag är liksom inte så säker på om jag gillar den så värst mycket… och… jag tror ju att jag gillar dig… Eller alltså, gillar… som kompis. Typ. Och… ja… jag… Jag är ledsen helt enkelt. Okej?”
Jag var tyst. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle säga till honom som svar. Det kändes som om jag hade tappat talförmågan helt och hållet. Jag kunde lika gärna ha varit utan mun just då. Jag var så förvånad att även om jag försökte frambringa ljud så skulle det inte lyckas.
Det tog ett tag, och jag blev tvungen att svälja många gånger, men tillslut kunde jag äntligen yttra mig.
”Det är väl inte… Är det Sara som har sagt åt dig att typ… säga förlåt?” frågade jag. Det var det enda jag kom på att säga just då.
Adam skakade häftigt på huvudet.
”Hon vet inte ens att jag är här. Tror jag.”
”Okej”, sa jag.
”Okej? Okej som i ’det-är-cool-vi-kan-vara-kompisar’-okej, eller okej-okej?” frågade han.
”…Jag är faktiskt inte säker på att jag vet vad det där betyder… men okej. Okej som i… det är lugnt?” sa jag ärligt och lite osäkert.
”Okej”, sa Adam och till min lättnad så log han.
”Okej.”
Det var tyst ett tag. Jag väntade på att han skulle gå, men det gjorde han inte. Han stod kvar och bara tittade på mig.
”Okej”, sa han sen efter en lite för lång stund, och en hastig inandning. ”God natt.”
”God natt”, sa jag förvirrat.
”God natt”, sa han igen och gick.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 12 apr 10 - 21:40- Betyg:  | åh va gulligt av adam (a) han ska de va!
så bra skriver duuu :') mejlaaaaa :D | | LoveMusic - 11 apr 10 - 20:43- Betyg: | Jag gillar Adam. Mest. Okej?
Du gör honom väldigt mänsklig när han är nervös, om du förstår vad jag menar?
Det här är väldigt bra, okej? | | blackgirl - 7 apr 10 - 12:57- Betyg: | lite dålig kommunikation på slutet XD
men det var jättebra | | _MaAaLiN__ - 7 apr 10 - 00:17- Betyg: | Hon måste lämna Kevin och bli tillsammans med adam istället:) vem vill inte ha en kille som kommer och säger förlåt istället för en kille som inte ens bryr sig om att höra av sig :)
Sjukt bra del som vanligt :D | | ackbarian - 6 apr 10 - 12:17- Betyg: | | jättebra :) | | LetMeJump - 4 apr 10 - 20:38- Betyg: | | löööv it xd mejla nästa (aa) | | Rosapapper - 3 apr 10 - 23:56- Betyg: | | Lika bra som vanligt:D! GÖR LÄNGRE DELAR:D!!! | | the-rose - 3 apr 10 - 10:56- Betyg: | | jättebra som vanligt, du skriver grymt bra :) | | Hexan94 - 3 apr 10 - 09:24- Betyg: | | Åhh, så himla bra! Men kan hon inte dissa Kevin nån gång?? xP | | LipsOfAnAngel - 2 apr 10 - 21:51- Betyg: | | lika bra som vanligt! :D | | hooppsan - 2 apr 10 - 19:30- Betyg: | | fan va bra, mejla ;D | | maaliinT - 2 apr 10 - 17:52- Betyg: | | bra skrivet :) mejla nästa. | | gbg_95 - 2 apr 10 - 16:55 | Hahah det blev många "okej" där på slutet xD
Gud vad jag har längtat efter den här delen, lika awesome skrivet som alltid! |
|
|
|
