[m/m] morgondagen är aldrig långt borta 'del 55' |
Känns som att alla börjar tröttna på denna. Jag är trött på den själv..
Så jaa jag vet inte ÄSCH får väl se vad det blir av den
Kommentera eller whatever.
Liam Strand
Erik.
Jag skulle fråga hur du mådde om jag visste att jag skulle få ett svar. Men du kommer aldrig svara på den frågan igen, därför struntar jag helt enkelt i att fråga. Du kommer inte svara på någon fråga därför tänker jag inte fråga något alls, bara vara självisk en stund.
Jordlivet är inte lika roligt utan dig, jag var modigare när du var här. Du som sa att du alltid skulle vara nära, ibland undrar jag om du dragit på semester. Om jag hade ditt mod kanske det skulle gå lite lättare.
Jag skulle byta plats med dig om jag kunde så att du fick vara med Mario, jag önskar att du träffat honom. Han sa att han älskar mig men jag trodde inte på honom, inte först, så jag gjorde precis det du skulle gjort. Letat efter anledningar till att faktiskt tro honom och de fanns där uppradade. Vi sa aldrig det tillvarandra, men det kanske inte behövdes.
Ni två skulles nog vara fina tillsammans, men nu är jag självisk nog att behålla honom för mig själv. Jag ska börja skolan snart, fast egentligen vågar jag inte, men jag lovade, hur många löften kan man bryta?
Du skulle passa bra i skolan, alla skulle gilla dig, du skulle bli som Mario, snygg och populär. Något jag aldrig kommer att bli, snarare tvärt om. För nu förstår jag vad du menar med ditt brev, de där med en mening som uttryckte mer än vad mitt någonsin kommer att göra. ’varje människas slut, är en annan människas början’ Jag vill inte att ditt slut ska vara min början, men om det är det du vill så ska jag göra mitt bästa.
Alice spelade en låt som påminde om dig, en dag när jag vet att du lyssnar ska jag spela den för dig. Du skulle gilla henne, ni är lika fulla av liv på utsidan, men någonstans där inne kanske det inte är så.
Jag är rädd för den dagen jag inte behöver dig längre, men jag längtar ändå. För den dagen jag inte behöver dig längre kanske jag blir lika modig som du är. Och även om vi aldrig sa det till varandra, och att det kanske egentligen inte behövs.
Jag älskar dig.
Liam stoppade ner pappret i ett kuvert och skrev Erik på det, skrev också ner bänken vid cykelstället som adress. Han var ganska säker på att det var där Erik satt under dagarna och filosoferade. Hade koll på pojkarna som drog runt där och gav dem lite mod.
Till och med ett frimärke satte han på för att vara säker på att det skulle komma fram. Sedan grävde han en grop framför gravstenen och la ner brevet, tog upp en tändsticka och satte eld på det. Han följde lågorna som åt upp brevet med blicken och föste över lite jord när det slocknat. Några tårar landade i den mjuka jorden och fick Liam att sucka.
”Är du klar?” Mario satte sig ned och betraktade stenen, Liam kunde inte låta bli att undra om han kände någon som låg där. Liam la armarna runt Marios hals, han gillade att sitta så. Och gömma sig lite s att allting inte skulle kännas så läskigt. Det gjorde det aldrig när han kände Marios armar runt sig och hans små försök till tröstande ord. Han kunde sitta där och borra ner ansiktet mot Marios axel och dra in den där lukten som bara Mario hade. Den som var alldeles lagom stark och lite söt, fast fortfarande manlig på något sätt.
”Mario?” Mumlade han och vägrade att titta upp, han ville inte att Mario skulle se honom sitta och tjuta. Det kändes så himla töntigt, och han gjorde ju inget annat. Det kändes inte som att han gjorde det i alla fall.
”Ja?”
”Lova att inte lämna mig… som Erik gjorde” Liam visste att han begärde mycket, alldeles för mycket, men han ville inte vara ensam mer. Han visste mycket väl att han begärde något han visste att Mario inte kunde garantera.
”Jag kan nog bara lova att jag ska göra mitt bästa”
”Lova det då”
”Jag lovar att jag ska göra mitt bästa”
”Bra, får jag följa med dig hem nu?”
”Ja”
Liam höll Mario i handen hela vägen till hans lägenhet, men inte lika hårt som han brukade göra. Det kändes som att han inte behövde det längre, för Mario hade sagt att han inte skulle någonstans. Liam trodde honom, av någon anledning som han inte kunde förstå litade han på Mario. Bara på Mario vilket störde honom väldigt mycket, eftersom att han inte kunde förstå varför. Erik var den enda han skulle lita på.
Marios lägenhet var fin, han hade verkligen packat upp noggrant och varje gång Liam varit där och hjälpt till hade han planerat in i minsta detalj. Men nu var han åtminstånde nöjd med sina två rum och kök. Liam tyckte om att vara där, då kändes det inte som att han var i vägen. Som han var hemma hos Filip, för han hade världens minimalaste rum.
”Får jag stanna här i natt också”
”Om du vill”
”Ja”
Mario hade sagt att han inte behövde fråga, men han frågade alltid ändå. Det kändes mycket bättre att fråga. Föresten så hade Mario lovat att gå med honom till skolan morgonen därpå även om han började en dag senare. Bara för att Liam var så livrädd för att börja.
Mario satte sig i soffan och Liam satte sig bredvid, så när han bara kunde. Nog för att han kände sig ganska jobbig men han kunde inte låta bli.
”Vad vill du göra?”
Liam ryckte lite på axlarna och smög in en hand under Marios tröja för att känna på magmusklerna.
”Vet inte…” Sa han lite oskyldigt och fnissade.
”Men Liam du är ju bara sexton”
Liam drog åt sig handen och blängde på Mario, vad taskig han var. Det var inte hans fel att han råkade vara ett år yngre.
”DU ÄR SÅ HIMLA KORKAD MARIO” Liam var ju faktiskt gonorré fri och allt. Så hade Mario helt plötsligt börjat oroa sig för ålder?
”Jag skojade bara” Mario bet Liam lite i örat som fick honom att fnissa lite, vända på huvudet och bita tag i underläppen. Smakade gott gjorde han också, godast av alla Liam smakat på, inte för att det var så konstigt.
”Hjälp till då” Liam slet i Marios tröja för att bli av den, han gillade Mario bättre utan kläder, det var snyggare så.
Händerna, det var inga obehagliga händer som rörde Liams kropp, utforskade varenda centimeter med nöje. Inte de där händerna som alltid var så obehagliga som lämnade spår på kroppen som aldrig ville gå bort. Det var Marios händer som med lätthet smekte honom över armarna, bröstkorgen och magen.
Ljuden, det var inte de där perversa höga stönen, de som fick Liam att vilja spränga trumhinnorna för att slippa höra. De var inte de där grova rossliga lätena som endast kunde komma från en; sedan länge, rökare. Det var Marios ljud, små stön, grymtanden och läten som sa att Liam var det enda som existerade i just det ögonblicket.
Kroppen, inte de där stora kropparna med sträva skäggstubb som skar upp Liams tunna hud. Inte de där håra rörelserna som fick Liam att tryckas framåt tills han ramlade ur sängen. Inte de där stora magarna som pressades mot hans rygg. Det var Marios kropp, den enda kropp som någonsin skänkt honom trygghet, som fyllt de tomma utrymmena med sig själv.
Marios mjuka höfter som sa att han aldrig mer behövde vara rädd, gav en lite del av övertygelse i varje stöt. Magiskt, hur Marios muskulösa kropp passade så perfekt mot Liams lilla ryggtavla.
Liams ögon tårades av tanken på att så länge han hade Mario fanns det inget att oroa sig över. Mario torkade bort tårarna som han alltid gjorde, pressade läpparna mot Liams nacke och gav ifrån sig ett lågt skratt. Mario var lycklig, Liam gjorde honom lycklig, ha vågade inte ens tro att det var sant.
Liam kände efter, hittade Marios hand och höll den hårt, kramade den. De gav ifrån sig två synkroniserade stön och de samspelta kropparna slappnade av och andades tungt.
”Mario, när jag blir stor…” Liam låg och lyssnade på Marios lugna och stabila hjärtslag genom den hårda huden. Han roade sig med att göra cirklar över bröstkorgen med ena fingret.
”Ja…?”
”Då ska jag gifta mig med dig”
”Jaså?”
”Mm” Egentligen ville inte Liam gifta sig med någon, långt ifrån. Men han ville vara säker på att Mario bara var hans och ingen annans. Då kändes det som ett ganska bra alternativ, föresten kunde han gå emot sina principer när det gällde Mario.
Mario skrattade, det kändes som att han skrattade åt Liam, inte med. För Liam skrattade inte, han var allvarlig.
”Vad skrattar du åt?”
”Sådär sa jag till min mamma när jag var liten”
”Ville du gifta dig med din mamma?”
”Ja”
Liam skulle nog också kunna tänka sig att gifta sig med Marios mamma, hon var snäll och bakade kakor. Han trodde inte att han skulle få Mario att baka kakor, någonsin. Själv kunde han inte, och läsa recept var bara hopplöst.
”Går det bra med en ring från ett flingpaket? Jag är ganska fattig”
”Bara det inte är ett rosa hjärta på den” Liam sneglade lite på Mario en stund, tänk om han kunde vara sådär snygg. Han hade sett sådär plastringar som Mario systrar hade, en sådan ville han nog inte ha.
Mario skrattade åt honom igen, han tyckte antagligen att Liam var jättefjantig.
”Här” Mario tog av sig sin ring och satte den på Liams finger, men den gled bara av, en dålig ring. Fast väldigt fin, silverfärgad och lagom bred.
”Äh den passar inte, det gör inget jag sa faktiskt när jag blir stor” Liam hade ju inte direkt planerat att Mario skulle sätta sig på ett knä och hålla upp en guldring med 18 karat och fråga om de skulle gifta sig. Verkligen inte, men han antog att Mario inte var så seriös han heller när han satte ringen i en kedja som han satte runt halsen på Liam.
”Du kan ha den ändå”
Liam skulle kunnat ligga kvar dör resten av dagen, men hans mage lät som en motorsåg. Nu var det förstås inget ovanligt att Liam var hungrig. Men han hade faktiskt inte ätit sedan frukost och det var flera timmar sedan. Frukosten som han dessutom ätit hos Filip och bestod av väldigt få näringsämnen och väldigt lite energi.
”Jag gör mat” Mario lämnade rummet, Liam satt kvar och följde en perfekt ryggtavla med blicken tills den försvann utom synhåll. Då valde han istället att se sig omkring i rummet. Den där hemska tavlan han målat hängde på väggen. Förstörde inredningen med sin dystra oh panikartade framton, ett ångstartat konstverk där den röda färgen tog över.
Liam ville plocka ned den, men samtidigt ville han bara stirra sig blind i återskenet av det förflutna. Det där som han inte ville tänka på längre. Kanske var det Eriks ansikte som formade sig där i mitten som det abstrakta ansikte han omedvetet lyckats fånga.
På en annan vägg satt en bild av Mario, den han ritat. Fint inramad med en passpartou, den fick honom att le. Det var ingen dålig skiss trotts att han aldrig skulle kunna ge Marios ansikte rättvisa.
Doften av mat drog honom från sina tankar och han lämnade sängen, hittade ett par mjukisbyxor på golvet som uppenbarligen inte tillhörde honom och gick in i köket. Det gick knappt att se något där inne för all dimma som blockerade sikten.
”Fläkten, jag glömde sätta på fläkten” Mario öppnade fönstret innan han började röra i en gryta igen. Liam tittade ner i den, det såg färgglatt ut, därför lät han bli att fråga vad det var. För om Mario började rabbla upp allt nyttigt innehåll skulle Liam antagligen inte vilja äta det sen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | kiichigo - 31 mar 10 - 19:09- Betyg:  | | Den är ju helt underbar!! Hur kan du tro att alla har tröttnat? | | addictedXO - 31 mar 10 - 07:58- Betyg: | | han är så sjukt sööt!! båda två faktiskt. du skulle bara våga sluta skriva! fortsätt mejla ffs! | | Mp3 - 30 mar 10 - 21:20 | Herregud. I början, Eriks brev, jag grät. Jag grät så mycket.
Och nu, mitten, slutet, åh, ett leende på mina läppar. Jag kan inte sluta le.
Förstår du hur fantastiskt mycket jag tycker om det här kapitlet?! Att jag älskar att pojkarna har varandra, pratar med varandra, kysser varandra, är med varandra.
Jag älskar Liam och Mario kärlek. <3
Och du skriver obeskrivligt bra, du förstår inte <3 | | WalkingTheDemon - 30 mar 10 - 20:27 | | Naw :) <3 | | SoGetLost - 30 mar 10 - 19:36- Betyg: | jag har ej tröttnat :D super bra juuh :d tror jag gilla denna delen lite extra för du plågade inte lilla liam, utan gjorde honom glad ist :D me like:D
talangbarn:o |
|
|
|
