[m/m] morgondagen är aldrig långt borta 'del 54' |
Ursäkta att detta suger men jag skrev det med baksmälla så ha överseende.
Mario Gonzales
Mario sov inte så mycket mer efter att han blivit väckt av Liams snyftningar. Men han fick väl skylla sig själv antog han, som sovit bort hela gårdagen i hopp om att bli av med baksmällan. Bredvid honom låg Liam inrullad i täcket som han dragit åt sig under natten och tvingat Mario att frysa ganska mycket. När han försökt lirka låss täcket hade Liam morrat, eller i alla fall verkat bli arg.
För att kontrollera om Liam sov eller inte lutade sig Mario över honom och försökte titta efter. Visst var han vaken alltid, även om han blundade. Men Mario hade lärt sig hur Liam såg ut när han sov och när han låssades att han sov.
Mario petade till honom, Liam sprattlade till och slog bort handen. Mumlade argt gjorde han också och rullade in sig mer i täcket om det ens var möjligt.
”Är du vaken?”
”Nä”
”Då går jag och hämtar tidningen”
Klockan var faktiskt inte mycket, så han kunde faktiskt låta Liam sova åtminstånde någon timme till om han nu ville det. Granntanten var som vanligt ute och morrade åt honom för att han inte hade annat än kalsonger. Tjejen som gick förbi på andra sidan gatan såg däremot intresserad ut, tillräckligt för att gå in i en lyktstolpe.
Mario skakade bara på huvudet och gick in i köket för att ta med sig kaffe också. Där satt Sierra och bläddrade i en damtidning med en tant på framsidan med väldigt röda läppar.
”Mamma, är pappa på sjukhuset?”
”Ja jag tror det”
”Bra, jag ska dit med Liam”
”Är han sjuk?”
”Inte värre än vanligt” Mario tog med sig kaffekoppen och gick upp på rummet. När han öppnade dörren var sängen tom. Täcket låg på golvet och ingen Liam syntes till. Mario ställde stod kvar i dörren och funderade en lång stund, mumlade lite för sig själv och kliade sig i huvudet. Det tills han hörde ett lågt fnitter och att det rörde sig under täcket på golvet.
Mario himlade med ögonen och gick fram till högen av täcke, petade på den med foten och satte sig ned. Fnittret blev högre men Liam vägrade visa sig, vad höll han på med egentligen?
”Är inte Liam kvar, nä då gör det väl inget om jag petar här då” Mario petade mer och drog i täcket, Liam lät som en gris där under när han slängde av sig täcket.
”Jag är här ju” fnissade han, precis som att Mario inte hade vetat det sedan Liam börjat skratta.
”Ja men ser man på”
Liam la sig i sängen igen och somnade på någon minut, så Mario tog chansen och läste tidningen, sida för sida. Inget intressant som vanligt, Mario tyckte egentligen inte att nyheterna var intressanta längre. Annat var det när han varit mindre och suttit i mormors knä, läst och skrutit över att han kunde läsa innan Milan.
Milan hade aldrig brytt sig, han tog allt som den kom, Mario hade lite problem med att göra det. Spontana saker var egentligen inget han föredrog, men efter att han träffat Liam hade han mer eller mindra tvingats stå ut med det. Liam, impulsen själv som bara gjorde när ett tillfälle dök upp. Hur han kastade sig in i situationer utan att tänka på konsekvenser.
”Vad ska vi göra idag?” Liam stack ner huvudet och landade framför tidningen som Mario försökte läsa för tredje gången utan att hitta minsta lilla artikel han gillade.
”Vi ska hitta din identitet”
”Går det?”
”Om man letar på rätt ställen”
Liam gled ner på golvet och höll ögonen på tidningen några sekunder, sedan skakade han tveksamt på huvudet.
”Vart ska vi leta då?”
”Först kollar vi sjukregistret, eller vad det nu heter. Annars får vi pressa din mamma på underskrift och födelsebevis”
Liam spärrade upp ögonen och skakade på huvudet, flyttade sig en bit från Mario och drog täcket över huvudet. Mario hade redan planerat saken och han kunde göra det med eller utan Liam. Men någon form av bevis var han tvungen att ha.
Efter många om och men lyckades Mario få på Liam kläder och släpa honom ut genom dörren. Hela bilresan satt Liam och muttrade om omöjligt och att han inte tänkte be sin mamma om något. Inte ens om det var så mycket som ett gram socker.
Mario sa till honom att han överreagerade, vilket fick Liam att tjura ihop mer. Något Mario faktiskt struntade i. Han tänkte inte vika sig det minsta, hur läskig kunde Liams mamma vara egentligen.
Mario ställde sig i receptionen och pratade med sjuksköterska som stod där. Hon sökte hans pappa eftersom att Mario vägrade diskutera sitt ärende med henne. Om Mariokände sjuksköterskor rött var de ändå griniga och vägrade samarbeta ens lite.
Liam stod en bit bort och hängde läpp, han såg inte alls nöjd ut, så när Antonio slutligen dök upp var Mario tvungen att släpa dit honom.
”Kan du se om Liam är med i datorn här?” Mario pekade på datorn där alla tidigare patienter antagligen stod uppradade. Liam viste tydligen inte vart han var född, så speciellt mycket hjälp var han inte.
”Jaha vad heter herren då?”
”Liam”
”Jo men mer”
”Benjamin Strand”
Antonio knappade lite på datorn och fortsatte fråga ut en mycket grinig Liam. Han kanske hade sovit för lite och var för trött för att hitta sig själv.
”Och när är du född?”
”Jag är 17 räkna själv”
Mario skrattade lite och rufsade Liam i håret, detta skulle antagligen bli svårare än Mario räknat med.
”Något speciellt datum kanske?” Tur att Antonio inte var den som tappade tålamodet, för det krävdes verkligen en hel del när det kom till att handskas med Liam.
”13 Maj och jag kan inte dem fyra sista så det så” Liam la armarna i kors och muttrade något om hopplöst. Vilket Mario också gjorde eftersom att Liam inte alls verkade finnas med där. Så det var bara att ta sig till nästa ställe.
”Du är så himla korkad Mario”
Mario svarade inte utan körde bara vidare mot Liams barndomshus, det var kanske tur att han inte hade en aning om vad han gav sig in på.
Men lyckas, det skulle de, tillslut, Mario var inte den som gav upp i första taget och det bevisat.
”Mario jag vill faktiskt inte, jag klarar mig utan”
”Klart du inte gör”
Mario parkerade vid trottoarkanten och föste Liam ur bilen och mot dörren.
”Vad ska jag säga då?”
”Att du vill ha ditt födelsebevis”
”Om hon inte har det kvar då?”
”Då vet jag inte” Då fick de väl helt enkelt gå till polisen och skaffa Liam en helt ny identitet eller något, Mario viste väl inte hur sådant funkade. Mer än att man tog med sin förälder till banken bad dem klottra på ett papper och tre veckor senare fick man ett fint kort. Förhoppningsvis hade de inte höjt priset allt för mycket sedan Mario gjorde så. För det var väl han som fick ta emot den stora räkningen eftersom att det hela varit hans idé. Så han fick väl helt enkelt skylla sig själv när det kom till den saken.
Eftersom att Liam vägrade knackade Mario på och väntade, knackade igen och visslade lite muntert. Liam drog honom i armen och skakade på huvudet.
”Jag vill inte, det är inte roligt” Tanken var inte att det skulle vara roligt, det var helt enkelt nödvändigt.
Liam la armarna runt Mario och såg ut att gömma sig, så där som han gjorde ibland. Precis då öppnades dörren, Liams mamma, den stängdes lika snabbt igen.
”Ingen ide” Muttrade Liam, men så öppnades dörren igen och Anton stod där. Han tittade på den en stund innan han bestämde sig för att talet fungerade som det skulle.
”Vad gör ni här”
”Liam vill ha sina födelsebevis”
”De ligger nog i hans låda?”
”Vilken låda?” Liam tittade upp och såg lite förvirrad ut.
”Din låda” Anton vinkade med sig dem in och Mario fick nästan lyfta Liam med sig eftersom att han vägrade att gå.
De hamnade i ett rum som såg ut som ett sovrum utan säng i, bara garderober och en sliten soffa.
”Vilken låda” Envisades Liam som om han missat något
”Din” Anton öppnade garderoben och drog fram en ganska liten kartong som det stod Liams namn på.
”Ni får leta själva”
Liam rörde sig inte, han stirrade bara på lådan som om den vore hans värsta fiende.
”Öppna den då”
”Nej tack”
”Det är bara en låda” Mario satte sig ner på golvet och öppnade lådan. Fick upp en grå kanin som var dåligt stoppad. Han höll upp den och skrattade lite.
”Sixten” Liam slängde sig över Mario och tog Sixten, kramade honom och körde ner huvudet i lådan som helt plötsligt blivit väldigt intressant.
”Sixten?”
”Han heter det”
Mario skakade bara på huvudet och fiskade upp Liams första fotoalbum, bläddrade lite i det och skrattade lite väl hysterisk. Liam såg arg ut men det struntade han också i.
”Tjockis” Mario pekade på en bild och korkade bort en tår. Liam såg ut som en orange boll med Sixten i ett stryptag och ett mordiskt leende på läpparna.
Liam brydde sig inte om honom, det kanske var lika bra. Mario bläddrade vidare och läste högt, första tänderna vid 4 månader. Om han skulle tro på det hans mamma sagt så hade Mario åkt hem från bb med två tänder.
”Vet du vad ditt första ord var?”
”Nä” Liam lät helt ointresserad där han grävde i lådan och fiskade upp gamla teckningar, ett till fotoalbum och en skrivbok.
”Oj”
”Vadå oj?”
”Ja det var ditt första ord” Mario bläddrade vidare och tittade på helknäppa bilder av en Liam som verkade göra uppror med det mesta. På en bild höll han ett grepp om svansen på en stackars katt. Mario skulle nog hålla Emilio borta ett tag.
”Men va fan!”
Liam satt och stirrade på ett papper, lite chockad kanske.
”Vad är det?”
”Kolla” Liam pekade och Mario tittade på pappret, februari, han trodde att Liam fyllde år i Maj, så fel det kunde bli.
”Men det är ju bara ett par månader”
”Vadå ett par månader? Ett år och ett par månader, enligt pappret är jag bara sexton” Tjöt han och såg ut att vilja riva sönder pappret. Mario tog det och granskade det igen, oj så fel det kunde bli när man inte hade någon identitet. Det gjorde inte Mario något att Liam var sexton, han såg ändå inte ut som så mycket mer.
Liam stormade ut ur rummet efter att han slitit åt sig pappret. Mario vågade inte följa efter och se vad det var Liam höll på med. Han behövde inte ens följa efter för att höra Liam stå och skälla ut sin mamma.
Nu är det du som följer med till banken och säger att jag är jag så jag slipper se dig igen Det lät som att det var Liam som var mamma och hans mamma som helt enkelt bara fick lyda honom.
Liam kom tillbaka med pappret och en arg uppsyn, så farligt var det väl inte att vara sexton, han skulle ju hamna i rätt ålder på gymnasiet i alla fall.
Mario funderade på om han skulle krypa ner i lådan och gömma sig där. Men istället tog han upp skrivboken och läste i den.
”Katten är röd, mamma är störd, mitt hår är också rött. Det är inte Filips”
”Vadå jag skrev den när jag var typ sex år”
Mario skulle verkligen hålla Liam borta från Emilio, annars skulle den stackars katten dö av rädsla.
”Du kan ta med min låda, jag kommer sen”
Mario bar snällt med sig lådan ut i bilen och vinkade till Liam innan han åkte därifrån. Det var nog säkrast att låta Liam skälla ut sin mamma ifred.
När Mario kom hem ringde han till Alice för att se om hon fortfarande var arg, vilket hon inte verkade vara. Hon frågade inte ut Mario heller, vilket var ganska skönt för han orkade nämligen inte gå in på detaljer. De bestämde sig för att träffas utanför centrumgrillen senare, den som Alice kallade torggrillen. Mario sa att han inte tänkte beställa, Alice offrade sig och sa att hon kunde alla språk. Fats hon påstod även att hon var lika stark som Pippi Långstrump och kunde flyga högre än Karlsson på taket.
”Ses snart då” Mario la på luren och gick ett varv på övervåningen. Nu skulle han behöva en lista på vad man kunde göra när han hade tråkigt. Han bestämde sig för att detta skulle bli en ”reta gallfebern” på Kim dag. Därför ringde han Kim och bad honom komma över. Han ringde Alice igen och sa att hon kunde komma till Mario först så kunde de gå in till centrum tillsammans.
Kim anlände tillsammans med Alice, han såg ut at vara på bra humör för at vara Kim. De satt i köket och knackade i bordet, utan att ha så mycket att göra. När Liam också knackade på dörren satte de fyra stycken där.
”Vi kan spela kort”
”Nått som Kim fattar då, lätta regler”
”Håll käften”
”Vi spelar Mullinö” Alice sken upp och rotade fram en kortlek.
”Vad är det?” Både Liam och Kim såg helt nollställda ut när Alice delade ut hela kortleken. Kim började med att klaga på att han garanterat fått fler kort än alla andra och struntade i att det inte spelade någon roll. Liam tittade på alla sina kort fast än att Alice sa att han inte fick.
Mario visst redan från början hur det skulle sluta men sa inte emot, han hade ju sin jävlas med Kim dag. För att ge igen efter att han hällt vatten över honom.
”Alla vänder upp ett kort samtidigt, är det ett klätt kort skrik Mullinö”
”Vilka är klädda då?” Liam letade igenom sina kort igen och fick Kim att se arg ut och skrika något om att det var fusk.
”Över tio”
Kim blev argare för varje kort de vände upp, tillslut gick det så fort att han inte hann med och bara skrek mullinö rätt ut. Samtidigt försökte han få Liam att sluta smygtitta på korten.
Mario satt bara och vände kort utan att säga något och Alice skrattade så att hon låg över bordet och slängde kort åt alla håll.
”MEN SLUTA FUSKA DÅ” Kim slängde alla sina kort på Liam och la armarna i kors. Han tog visst spelet utan vinnare på blodigt allvar. Det roliga var ändå att få se Kim försöka vända kort och skrika mullinö. Han gjorde det vare sig något kort var klätt eller inte, tillslut gav de upp och drack saft istället. Kim sa att han behövde det.
Mario drack inte saft däremot, för sliskigt för hans del, han nöjde sig med vatten. Liam var upptagen med kortleken och såg ut att spela med sig själv. Nått som Mario aldrig sett förut, men det verkade gå bra för honom i alla fall.
”Vi går och äter då?” Alice ställde sig upp och väntade inte ens på ett svar innan hon dragit på sig skorna och trampade otåligt i hallen. Liam ville inte med, han påstod att han var upptagen med annat, men gick med på att följa med när Kim fick ett mindre utbrott på honom.
Mario hade inte alls någon lust att gå till torggrillen, han visste ju hur det skulle sluta. Ingen av dem skulle lyckas beställa någonting. Det kanske var därför det alltid var så tomt där inne. Alla tidigare kunder hade gett upp när de bytte personal till icke svenska talande.
”Ska vi GÅ?” Kim satte sig demonstrativt på marken och la armarna i kors. Mario suckade lite och drog upp honom på benen. Så himla långt var det faktiskt inte och Kim orkade gå längre än så. Kim skulle kunna springa ett maraton baserat å överskottenergi och inte på uthållighet. Att Kim inte hade körkort var antagligen en bra sak, han var trafikfara när han cyklade. Det skulle inte förvåna Mario om det var Kim som kört på Liam. Han såg sig aldrig för inte ens när han skulle korsa övergångställen.
Alice gick och underhöll Kim hela vägen med hemmagjorde berättelser som hon klippt och klistrat ihop själv. Hon kanske skulle fundera på karriärsbyte, mytoman kanske skulle passa henne.
”Kim får beställa” De gick förbi Kim på rad och berättade vad de ville ha. Kim ställde sig snällt och skulle beställa.
Mario satte sig ned vid ett tomt bord så att de skulle kunna höra vad Kim sa.
”Nej inte korv, kycklingen”
”korv?”
”KYCKLIGN”
”Vem ?”
”VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?” Kim stod och pekade på menyn som en idiot och såg ut att vilja strypa stackaren.
”Inte fel med korv nej, 4 korv”
”NEJ SA JAG INGEN KORV”
Mario låg dubbelvikt över bordet, Alice satt under bordet och Liam höll på att avlida. Tårarna sprutade antagligen på de alla tre när Kim försökte få fram vad han ville ha. Stackars Kim men Mario kunde helt enkelt inte låta bli.
”Cola”
”Ketchup?” Killen i kassan höll upp senapen och såg frågande ut. Då var Mario tvungen att springa och stoppa Kim så att han inte skulle häva sig över disken och strypa killen. Han fick Kim att sätta sig ner istället och vänta.
Efter tjugo minuter hade alla fått en varsin tallrik med två grillade korvar, pommes frites och en flaska senap framför sig. Alice offrade sig för att försöka få något att dricka också.
Mario åt lite motvilligt av korven medan Liam satt och nallade pommes frites efter att hans egna tagit slut. Kim satt fortfarande och muttrade argt åt killen som tog beställningar, vilket gjorde att Mario inte kunde sluta att sitta och småskratta åt honom. Något som Kim inte alls verkade uppskatta minsta lilla.
De körde på springnota också, Alice ide eftersom att killen som de beställt av varit så puckad. Föresten tjänade de på det en hel del, åtminstone Mario eftersom att han alltid antog att han skulle fastna med notan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 28 mar 10 - 20:48- Betyg:  | super duper bra:D asså detta måste sluta lyckligt:o okeeej???
mejla:D | | WalkingTheDemon - 28 mar 10 - 20:34 | | Haha :D | | kiichigo - 28 mar 10 - 20:11- Betyg: | | Du är helt fantastisk<3 | | Mp3 - 28 mar 10 - 18:12 | Alltså <3
Jag tycker om den här historien. Den är så... sjuk? I alla fall Kim. Kim är helt störd och jag tycker om honom.
Och Liam, min Liam, jag älskar hans utbrott av någon anlening.
Du skriver läskigt bra och det vet du säkerligen om vid det här laget¨. |
|
|
|
