(M/M) I varje andetag - kapitel 38 |
Jag vet att det tagit lång tid och jag är inte direkt nöjd med detta kapitel, fast slutet gillar jag och jag orkar helle inte läsa igenom det på jakt efter slarvfel.
Ni får helt enkelt läsa det som det här. Tjomojs.
Kapitel 38
”Karlsson-Jidberg”
”Hur mår du?”
”Vad menar du?”
”Jag vill veta hur du mår”
”Varför?”
”För jag bryr mig trots allt om dig”
”Synd att jag inte märker av det”
”Snälla, hur mår du?”
”Jag mår bra, jag mår faktiskt jättebra”
”Är du lycklig?”
”Ja”
”Vad bra”
”Vad är det du vill egentligen?”
”Jag vill prata med dig”
”Men varför?”
”Jag vet inte, eller jo, det gör jag ju”
”Varför?”
”Jag vill lära känna dig på nytt”
”Snälla, sluta?”
”Varför vill du inte veta av mig?”
”Det gör alldeles för ont, förstår du det?! Det gör så äckligt ont i mig av att tvingas höra din röst. Jag vill bara glömma dig”
”Jag vill inte att du ska glömma mig”
”Du är så jävla självisk, vet du det?!”
”Varför kan du inte låta mig få förklara?”
”Du ser, du bryr dig inte om vad jag säger, vad jag vill”
”Snälla, låt mig få förklara”
”Nej. Jag ber dig, lämna mig ifred”
*
Christoffer undrar för sig själv hur i helvetes det kommer sig att han är uppe nu. Det är inte precis som om han brukar stå framför spegeln med kajalen i högsta hugg då klockan är sju på morgonen. Fast, det är ju klart, tänker han bittert, han brukar ju heller inte låta sig övertalas av sin pojkvän om att följa med till skolan.
”Vad står du och tänker på?” Han möter Alex nyfikna blick i spegeln, ler svagt mot honom.
”På att jag ska slå dig för att du lyckats övertala mig till det här”, flinar han. De båda pojkarna vet om att hans ord inte är något annat än ett tomt hot, för Christoffer skulle aldrig göra illa sin silverögonpojke. Ändå stirrar ljustotten på honom med en spelad skrämd blick, vilket gör att han skrattar till. Ögonblicket senare ser Alex allvarligt på honom.
”Är du säker på att du vill gå idag?”
”Knappast.” Christoffer fnyser till. ”Men jag vet ju att jag måste och sedan orkar jag ute vara hemma mer.” Det är sant det han säger. Han orkar inte gå hemma och göra ingenting. Han vill vara tillsammans med den blonda typen så mycket det bara går. Tiden han tvingas vänta tills Alex kommer hem är evighetslång. Det är sjukt att man kan sakna någon så mycket, trots att de träffas så ofta.
”Det kommer gå jättebra”, uppmuntrar Alex honom, fast orden har i alla fall ingen inverkan på honom. Det har däremot silverögonpojkens armar som kramar om honom bakifrån. Christoffer lutar sitt huvud mot Alex axel och två ögonpar möts i spegelns reflekterande glas. I den ljushåriga pojkens närhet kan han omöjligt oroa sig, för han blir nämligen väldigt trygg av att vara i hans närvaro. Nu behöver han inte längre oroa sig över att alla kommer lämna honom på grund av att han är tillsammans med Alex, för han har förstått att det inte spelar någon roll vad andra människor tycker och tänker. De får lämna honom om de vill. Han vet nu om att han vill vara med sin pojkvän för mycket för att kunna lägga energi på att oroa sig. Det är Alex som betyder något nu.
När Alex börjar placera små lätta kyssar på den tunna huden vid hans hals, går det njutningsfulla rysningar genom hela hans kropp. Han vill vara så nära sin silverögonpojke det enbart går, leka en lek där reglerna är att man inte får ha några kläder på sig, men samtidigt vet han om att de inte har tid till att leka ifall de ska hinna i tid till skolan.
”Vi borde göra oss klara nu”, säger Christoffer och de handlar enligt hans ord. Inte för att de vill utan för att de måste.
-
”Är du nervös?”, undrar Alex och ser på honom.
”Nej, ja, jag vet inte.” Han vet inte riktigt vad det är för något han känner bortsett från att han vet om att det känns väldigt bra att hålla Alex hand i sin där de går mot skolans dörrportar.
”Du ska se att det kommer gå jättebra”, säger ljustotten för andra gången den här morgonen. ”Förresten så har folk saknat dig.”
Förvånat stirrar Christoffer på sin pojkvän.
”Du skämtar?”
”Nej, det gör jag inte. Alla, eller ja, de flesta har saknat dig.” Det är meningen att Alex ord skulle få honom att slappna av, men genom att han först råkade säga att alla hade saknat honom, får det Christoffer att istället bli nervös. Den enda personen han verkligen vet om att inte har saknat honom är den som han är allra mest nervös över att träffa. Han vet inte om han kommer klara av att sin en gång i tiden allra bästa vän kommer stirra äcklat på honom.
”Vad som än händer idag så finns jag här för dig, det vet du”, säger Alex lågt, ler mot honom. Christoffer gör mer än bara besvarar leendet: han lutar sig framåt och placerar en lätt kyss över silverögonpojkens läppar. Att han inte ens tittade sig om för att se efter ifall någon såg dem eller inte bevisar hur mycket säkrare han känner sig nu jämfört med den senaste gången han befann sig på samma plats.
”Kom nu.” Christoffer håller Alex hand hårt i sin samtidigt som de kliver in genom gymnasieskolans dörrar.
Att ta sig fram till sitt välbekanta skåp går förvånansvärt enkelt. Han hade trott att han skulle drabbas av panik så fort någon såg på honom, men så är inte fallet. Istället för att skämmas då folk stirrar på deras sammanlänkade händer, ler han mot sin pojkvän och är stolt över att få lyckan att gå bredvid hans sida. Väl framme vid skåpet tvingas han släppa Alex hand för att de båda ska kunna plocka fram sina böcker och genast sköljer osäkerheten över honom. Det är precis som om han inte vågar stå upp för sig själv ifall han inte har blondie vid sin sida.
”Hej, Christoffer. Det var länge sedan.” Han vänder sig om och tittar på tjejen som står framför honom. Svarta jeans och upplysande orange t-shirt är det första som möter hans blick.
”Hej.”
”Hur kommer det sig att du varit borta då?” Skickligt undviker han hennes blick, samtidigt som han vet med sig att hon kommer vänta tills hon får ett svar. De har inte träffats eller ens pratat med varandra många gånger, men ändå vet han om att hon är en sådan person som kräver ett svar på sin fråga. Hon är helt enkelt sådan, hon Cornelia.
”Jag…” Han kommer av sig. Har ingen aning om vad han ska säga. Att tala om precis som det är, är en omöjlighet.
”Nå?”
”Jag har väl inte mått så bra helt enkelt”, svarar han tillslut. Det är dock inte helt sant. Han har mått bra, bättre än någonsin, men erkänna för henne att anledningen till hans frånvaro är att han har varit så fruktansvärt rädd kommer han inte göra.
”Visst, men jag börjar nu. Vi ses senare.” Ena sekunden står hon och pratar, andra sekunden kramar hon om honom snabbt och i den tredje sekunden är hon borta.
Han vänder sig om igen, tar ut engelskboken som legat orörd där inne i flera veckor och låser sedan skåpet.
”Vem var det där?”, undrar Alex som just kommit tillbaka till honom, även han med en engelskbok i ena handen. Svartsjukan i hans röst gör att Christoffer börjar skratta högt.
”Sluta skratta och säg vem det var!”, piper den ljushåriga människan. Christoffer inser att han just upptäckt en ny egenskap hos sin pojkvän, nämligen att han uppenbarligen förvandlas till en femårig pojke ibland.
”Det var Cornelia.” Eftersom Alex fortfarande tittar på honom för att få veta mer fortsätter han: ”Jag känner henne knappt, men vi är väl kompisar eller något i den stilen.”
”Okej”, andas ljustotten lättat ut. Han gör en nick med huvudet som för att tala om att de kanske ska gå bort mot deras klassrum. Knappt fem steg hinner de ta innan Christoffer stannar och vänder på sig så att han står mitt emot sin pojkvän. Han lutar sig framåt och kysser honom varsamt, låter sin tunga hastigt slinka in mellan de öppna läpparna. När han drar sig tillbaka känner han hur folk stirrar på honom, men han ler bara mot dem som möter hans blick och tar tag i Alex hand och går hand i hand bort mot klassrummet.
Han kliver in tätt bakom Alex, åter med självförtroendet tillbaka, precis som om det är något han har gjort varje dag den senaste tiden, men klasskamraternas förvånade blickar talar om sanningen.
”Jasså, där ser man, under kan ske. Trevligt att se dig igen, unge herr Stjärnström.” Leendes vrider han på sig så att han står med ryggen mot lassen och ansiktet mot Göran Berggren, sin engelsklärare och klassföreståndare. Spridda skratt hörs i klassrummet efter Göras vackra välkomnande.
”Eftersom du krampaktigt håller Alex i handen antar jag att jag inte behöver göra någon närmare presentation mellan er två”, flinar Göran samtidigt som han nickar menande åt deras hoptrasslade händer.
”Jag antar att du har helt rätt”, svarar Christoffer. Det är först några sekunder senare han kommer på att han sade de där orden, bekräftade att han är tillsammans med silverögonpojken, utan att ens tveka. Han sade som det är och klassen verkar inte finna det konstigt. Eller äckligt.
”Jag är stolt över dig”, viskar Alex så lågt i hans öra att det enbart är han som kan höra det. Christoffer ler mot honom och hur obeskrivligt bra det känns att äntligen visa offentligt sin kärlek till sin pojkvän, är det ändå lyckan i sin silverögonpojkes blick som värmer upp hela hans kropp, låter de redan existerande dinosaurierna i magen skapa minidinosaurier.
Resten av dagen fortsätter utan några som helst problem, bortsett från att varje lärare drar honom åt sidan för att meddela honom om exakt hur mycket han missat och behöver jobba ikapp, vilket är en hel del. Alex kysser honom snabbt då han drar en plågsam suck över det gigantiska arbete han har framför sig och lovar honom att han ska hjälpa honom.
Om det är tur eller skicklighet vet han inte, men inte en endaste gång möter hans blick Matteus. Inte en endaste gång tvingas han se på hur Matteus stirrar äcklat på honom. Det är han tacksam över, för han tvivlar på att det skulle ha gått lika bra under dagen ifall den händelsen inträffat. Så på sätt och vis har han fortfarande en del kvar att göra innan han helt kan känna att han visat sin kärlek offentligt och det är att konfrontera Matteus.
Nu sitter de två pojkarna tillsammans med Julia och Helena vid köksbordet för att äta ännu en måltid med varandra samtidigt som de två av kvinnligt kön frågar ut Christoffer om hur hans dag har varit. Tröttsamt svarar han så gott han kan och orkar fast han mest av allt önskar att det kan bli kväll någon gång så att han får sjuka ner i sängen med Alex.
När kvällen äntligen kommer och de har överlevt den inte allt för jobbiga dagen i skolan tar de två kärleksdrogade pojkarna upp leken de inte hann med att leka i morse. Kläder avlägsnas i ett hastigt tempo och då två svettiga pojkar är så nära varandra två människor kan vara, ser Chistoffer Alex djupt i ögonen innan han öppnar munnen för att säga de ord han är så säker på. De ord som kommer få silverögonpojkens ögon att tåras av lycka.
”Jag älskar dig.”
Jaaaahappp. Då var det sagt. Christoffer älskar Alex, så mysigt så mysigt.
Kommentera.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | addictedXO - 31 mar 10 - 08:03- Betyg:  | | AWWW söööötungar! melja fort!! | | Andastyst - 28 mar 10 - 15:55- Betyg: | Mwähäää, de är så gulliga att jag typ vill gå och krama ihjäl
en kanin eller något. Eh. Men var håller Matteusjäveln hus??
Jag saknar honom!!!
Ruskigt bra skriver du i alla fall, men det vet du väl redan. | | YouWillBeAMemory - 27 mar 10 - 17:09 | Aaaaw :D<3
Men synd bara att det tog så lång tid..
Jag har lyckats glömma bort en hel del.
Kanske borde läsa om den.
Hoppa snästa del kommer snabbare :D | | WalkingTheDemon - 27 mar 10 - 16:13 | | Naw :D | | NeMriA - 27 mar 10 - 11:38 | ”Eftersom du krampaktigt håller Alex i handen antar jag att jag inte behöver göra någon närmare presentation mellan er två” <-- jag vet inte varför, men jag börjar flina. det var gulligt.
och slutet, wäää Jesus, wää! D: nu sitter jag här och kommer vara emotionellt störd (mer än vanligt) i hundra år.
så här intelligenta kommentarer får du av mig idag, tjolahopp.
*tillbe* | | idantica - 26 mar 10 - 23:12 | | Åh, så otroligt vackert och bra och underbart! |
|
|
|
