[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 52' |
Kommentera :D
Mario Gonzales
Mario hade legat i sängen och tvingat sig själv till sömn, vilket faktiskt hade fungerat efter förvånansvärt få minuter. Men att faktiskt få sova verkade vara en helt annan femma, han skulle bli tvungen att lära sig stänga av telefonen.
Liam, vad kunde han vilja nu, de hade ju precis sett varandra, för bara en stund sedan.
”Hallå?”
”Jag blev påkörd av en cykel!”
”Är du skadad?” Hur kunde någon lyckas missa en cykel, och hur kunde en cyklist inte se en människa? Hade de lekt blinda båda två för att roa sig själva medan de tog sig hem kanske? Hur som helst lät det faktiskt lite konstigt.
”Du, jag ska säga dig världens blåmärke och han skyller på mig”
Mario satte sig upp i sängen och morrade lite för sig själv, ett blåmärke, underbart.
”Väckte du mig för ett jävla blåmärke?”
”Vadå bara, det är ju ditt fel! Om det inte vore för dig kunde jag vara hemma nu. Och sluta göra så vädret blir dåligt!” Liam la på luren, det var väl lika bra det, så slapp Mario bli mer irriterad på honom.
Som väntat kunde Mario inte somna om, det spelade ingen roll hur länge han låg och vred och vände på sig. Därför gav han upp och satte sig vid datorn, bara för att han inte kom på något annat att göra. Men när han väl fått igång den hade han inget att göra där. Mer än att sätta på lite musik och spela harpan 7 gånger i rad, ta tre kort också för att avancera det hela. Det slutade med att han blev arg för att han aldrig gick ut och bytte till kungen istället. Det gick lite bättre och han lyckades gå ut mer av hälften av så många omgångar som han spelade. Så många att han slutade räkna när han var upp i tretton.
Endast för att han var så arg på harpan letade han fram en kortlek och la upp korten på skrivbordet. Så att han kunde fuska sig till en vinst, lite som när man spelade spel med Kim. Det var bara att ändra reglerna mitt i för han hade ändå inte förstått reglerna från början. Alltså var det bara att fylla på med regler tills han förlorade. Det kunde vara nyttigt för Kim att lära sig förlora ibland, med tanke på att han blev så fruktansvärt arg hela tiden.
Så hade han åtminstånde lyckats ta död på en timme till utan att ens märka det själv. Efter allt kortspelande var ögonlocken faktiskt väldigt tunga. Mario tog chansen och kastade sig på sängen, men kunde han sova? Inte då, han låg och tänkte på annat, som varför Liam ringt honom. Varför Liam hade stuckit, varför Liam inte… Ja allt handlade om Liam hela tiden Liam. Liam och åter Liam, så fort något pryddes av färgen orange så var det Liams hår. Eller så fort han såg en gubbe på stan frågade sig Mario om han hade gjort något med den lilla sköra pojken. Allting kretsade kring honom, och Mario kände sig lika maktlös som vanligt. Han funderade på vad det skulle krävas för att glömma bort honom, Kevin hade inte hjälpt, Milan hjälpte det inte. Han var Marios bror, endast där för att jävlas eller vara allmänt skadeglad. Kim viste väl ingenting, eller han visste men förstod inte innebörden av det hela. Han tyckte bara att Mario var ett jävla as. Det kanske han var också, men vad mer kunde han göra egentligen?
Mario satte sig upp igen, suckade uttråkat och gick ner, det var tyst där nere, till och med Milan verkade sova, för ovanlighetens skull. Bara för att han för en gång skull var vaken och kunde behöva lite sällskap. För att vara på den säkra sidan öppnade han dörren och tittade in, Milan låg i sängen tillsammans med Albin, sov gjorde de också. Men Albin tvärs över Milan och huvudet hängandes över sängkanten. Milan låg som en sprattelgubbe och snarkade lite lågt, hur kunde någon sova sådär egentligen?
Mario stängde dörren igen och gick in i vardagsrummet, han bläddrade bland filmerna och stannade vid en som han kanske skulle orka se. Utan att spola eller pausa och gå ett varv runt soffan innan han kunde sätta sig och titta vidare.
Tio minuter orkade han innan han gav upp och stängde av filmen, istället bytte han till tv. De visade porr på tre kanaler, Mario blev inte det minsta tänd på de tre tjejerna som satt i badkar. Inte på det där paret vid poolkanten, eller den oskyldiga skolflickan och läraren heller. Matlagningsprogram i flera upplagor visade och de evigt tråkiga komedierna. Mario stannade till på the big bang theory, det enda som var värt att se. Mest för att Sheldon var en idiot Leonard påminde om honom själv, men bara den delen att de var lika tråkiga. Penny var snygg också, det kunde han faktiskt kosta på sig att erkänna även om hennes pojkvänner oftast var snyggare.
Mario satt och småskrattade genom de två avsnitt som visades på raken innan han gick upp igen. Eftersom att han inte duschat tidigare kunde han lika gärna göra det direkt. Med tanke på att han inte hade något att göra och han kunde inte sova heller, opassande nog.
Det var riktigt skönt att duscha och han dröjde sig kvar en lång stund även om det inte behövdes. Nu kände han sig åtminstånde inte lika smutsig längre. Inte nog med det hade han lyckats döda två timmar med kortspel och komedier på tv. Den där tvn kanske inte var så dum ändå, bra tidsfördriv när hela huset sov. Det kanske var därför Liam gillade den så mycket, så dök Liam upp i huvudet igen.
Mario skakade lite på huvudet och gick in i rummet igen, mobilen låg och blinkade, ett missat samtal och ett röstmeddelande. Han tog upp telefonen utan att titta vem det var som ringt lyssnade han på meddelandet.
Mario
Liams ynkliga röst i andra änden, vad hade han för sig nu då? Mario tryckte på den gröna luren två gånger och ringde tillbaka.
”Hallå?”
Mario väntade, egentligen var det ju Liam som hade ringt, så då kunde han väl säga vad han ville ha sagt. Så slapp de onödigt kallprat som ändå bara skulle leda till att någon av dem blev arg.
”Jag vet inte vart jag är”
”Vadå vet inte?” hur kunde man inte veta vart man var? Om man inte gått vilse förstås. Men Liam hade väl ändå inte knallat runt de senaste två timmarna och lyckats virra bort sig.
”Ja jag vet inte”
Nu grät han också, vad skulle Mario göra? Slänga på luren och gömma sig under täcket kanske. Det kändes mest frestande, men det gjorde lite ont i honom när Liam satt där någonstans och snörvlade.
”Men jag kan ju inte göra nått om du inte vet vart du är”
”Jag är rädd”
”En och en halv timme söderut kanske, vid ica och någon skoaffär, och expert. Skopunkten står det” Samtalet bröts, sådär som det alltid gjorde helt olägligt dessutom, nu visste han inte vad han skulle göra heller. Skulle Mario försöka hjälpa Liam fast än att han inte visste vart Liam var, jo klart han skulle, men hur?
Mario kunde inte låta bli att tänka på om det skulle varit Milan. Milan skulle tagit självmord utan att ens ringa någon. Liam hade åtminstånde vett att ringa, därför startade han datorn. En och en halv timme var ungefär tio mil beroende på hur snabbt de färdats. Han bara antog att de åkt bil eller något annat fordon, Liam kanske hade fått för sig att lifta hem eller nått, och inte alls hamnat där han tänkt sig. Den stackaren som verkade lite rädd för åska också, nu fick han dåligt samvete. Liam kanske inte alls ringt förut för att berätta att han fått ett blåmärke, han kanske velat ha någon att prata med eller någon som kunde följa honom hem. Något som Mario verkligen behövde var att lära sig läsa mellan raderna.
Alice, hon bodde 13 mil därifrån, hon var så snäll att hon säkert skulle offra lite sömn för att hitta Liam.
”Mario vad är det om ju, klockan är faktiskt halv tre” Alice lät trött men inte särskilt arg, hon var den person man kunde ringa när som helst om det var viktigt, nu var det viktigt, Liam var viktig. Hon var inte den som blev arg av att bli väckt heller, som Mario var.
”Liam är någonstans ungefär 10 mil söderut och han vet inte var mer än vid en ica affär”
”Jag fixar det”
”Men tänk om du inte hittar honom då?”
”Jag är inte den som målar fan på väggen, han kan ju inte sitta ute i det här vädret” Alice la på luren och Mario återgick till att gå fram och tillbaka i flera minuter vad hade Liam gjort egentligen? Nått måste han ha lyckats med som satt fast utanför ica och en skoaffär… skoaffär. Mario kastade sig på telefonen och slog Alice nummer igen.
”En skoaffär också och expert”
”Det kunde du inte nämnt tidigare? Mario kunde inte se det, men han var ganska säker på att Alice himlade med ögonen. Hon la på luren igen och Mario fortsatte med sitt vankande fram och tillbaka. Då och då stannade han upp för att titta i taket innan han började gå igen. Tänk om inte Alice hittade honom och hon faktiskt blev tvungen att måla ”fan” på väggen. Nej, Alice skulle hitta honom även om hon hade världens sämsta lokalsinne. Han kanske skulle ringa Alice och se om hon gjort något fynd, men nej. Han lät bli, Alice skulle bara tycka att han var tjatig och aldrig mer vilja prata med honom. Det kanske var lite väl att ta i men det kändes som så. Alice fick helt enkelt sköta sig själv, Mario kunde inte göra mer ändå. Inte mer än att ringa polisen så att de kunde spåra han mobiltelefon, med dem hade väl den där idiotiska 24 timmar regeln även om personen i fråga ringt själv och sagt att han var borta. Fast om Alice inte hittade honom skulle han ringa polisen ändå och han skulle väcka sin mamma och pappa. Sedan skulle de gå skallgång, om de så skulle hitta Liam ihjälfrusen.
Mario la sig ner i sängen och lindade in sig i täcket, men sova det kunde han inte göra. Han låg bara där och lyssnade till den låga musiken som han glömt stänga av tidigare. Men speciellt länge kunde han inte ligga där, han tog upp telefonen och ringde Alice.
Alice här, ni vet hur det går till. Pip
Alice hade stängt av telefonen, antagligen så att han inte skulle kunna ringa och tjata. Nej, hittade hon inte Liam skulle hon ringa, hon skulle aldrig oroa honom i onödan. Men det var precis det han var orolig, och det inte så lite heller. Nej, han orkade inte oroa sig, Alice skulle hitta Liam, ta med honom hem och se till så att han tog sig hem i morgon.
Efter en timme i sängen med låg allsång för att inte väcka huset klev Alice in i rummet, helt utan förvarning. Mario satte sig upp och höjde ena ögonbrynet.
”Vad gör du här?”
”Jag är här med Liam”
”Tog du med honom HIT”
”Ja han ville det”
Mario suckade, det var inte alls så han hade tänkt det, Alice skulle ju ta hand om Liam inte han, han ville inte. Han orkade inte heller och han hade sagt det till Liam. Ändå så envisas han med att åka till Mario, av alla som, Filip, Kim eller Alice. Men nej han skull till Mario, alltid Mario. När nått hände då dög han minsann, men annars? Nej.
”Var lite snäll mot honom okej?”
”Ja men… jag har ju sagt till honom att om han håller på sådär…”
”Visa honom lite respekt”
”Jag skulle gå mot mina principer”
”Men skit i dina jävla principer, stackaren står ju utanför, han litar på dig fattar du väl. Idiot” Alice lät arg, det var inte ofta hon visade när hon var arg, utan led mest i tystnad men nu. Hon var bitter och gjorde inget för att dölja det.
”Men, nej” Mario kunde inte vara dubbelmoralisk och säga emot sig själv, inte en chans. Han hade sagt till Liam att han inte orkade, vilket han inte gjorde heller. Liam hade valt vem som helst framför Mario alltså hade de inget med varandra att göra.
”Du om jag vore du skulle jag dra stoltheten ur arslet innan du bli rövknullad av dig själv”
Mario tittade förvånat upp när Alice sa sådär och försvann ut ur rummet, det var inte varje dag hon valde att vara så ful i munnen. Inte när hon pratade på någon, vist kunde hon då och då ge ifrån sig ett ”fitta” eller ”kuk”. Men hon kallade aldrig någon för det, hon bara sa det i luften.
Marios tankar väcktes av tavlan som ramlade i golvet, det som han hade gjort också, den enda han gjort. Den som hans mamma ramat in och hängt på väggen, mot hans vilja. Men nu ramlade den ner, som om den också blev arg på Mario
”Fan då… jag hade ju gjort den där helt själv”
”Ja du Mario, dålig konst ramlar ner av sig själv, är det inte så?”
”Dra åt helvete”
”Ja jag ska, jag tänker inte åka hem igen, drar till brorsan. Hej då” Alice fick det att låta som att hennes brors ställe var ett helvete. Men det var faktiskt ganska hemtrevligt därinne.
Mario visste inte vad han skulle säga, något som hände sällan, utom när han var med Liam. Då helt plötsligt ville orden inte sammanfatta sig och ramla ur honom som han tyckte att det skulle gå till. Därför nöjde han sig med att stå där en stund och bara studera pojken, han kunde inte vara arg. Inte när Liam stod där och så livrädd, vilsen och missanpassad ut.
Liam var inte missanpassad, han hörde hemma där egentligen, problemet var att han inte förstod det själv. Hur han egentligen alltid skulle vara där med Mario, nu var han där, men något fattades. En glöd, lite glädje, ett leende och ett lågt fnitter som Mario visste att han var fullt kapabel till. Men istället stod han bara där med blicken sänkt och händerna i fickorna. Tårna rörde sig lite och ibland vägde han över på hälarna, tappade balansen ett fåtal sekunder och ramlade nästan baklänges, allt för att upprepa det hela. Vicka på tårna, göra sig själv baktung, vackla ostadigt och sedan vicka på tårna igen.
”Gör inte så”
”Vadå?” Mario tittade förvånat på Liam som fortfarande stod med blicken sänkt och händerna i fickorna.
”Du kommer ramla”
”Det är snarare du som snart ramlar”
Liam ryckte upp huvudet och stirrade tomt framför sig, blinkade och fästa sedan blicken på Mario.
”Jag pratar inte med dig” Sa han lågt och slutade med det han gjort tidigare, gick ett par steg där han noggrant satte en fot framför den andra och vände sig om för att återigen låsa fast blicken på Mario.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | addictedXO - 23 mar 10 - 13:26- Betyg:  | | aww han är så söt lilla stackaren .__. mejla mig nästa! | | kiichigo - 22 mar 10 - 18:28- Betyg: | | Fantastiskt(^-^)g | | Mp3 - 21 mar 10 - 22:15 | Åh.
Alltså kvinna. Du är otrolig. Ochjag tyckerså syndom pojkarna.
De ska inte vara så kyliga mot varandra. De ska prata med varandra. Kyssavarandra. Ha sex med varandra. Bli tillsammans med varandra.
<3
Du skriver fantastiskt. | | WalkingTheDemon - 21 mar 10 - 17:58- Betyg: | | bra o: | | SoGetLost - 21 mar 10 - 17:46- Betyg: | jätte bra:D:D fast asså kmr inte detta sluta lyckligt??:O:'(
mejla:D
//tomat |
|
|
|
