[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 51' |
Sånthär händer när ingen lägger till min på bilddagboken eller jo EN --> Herrsalladsblad ffs :D
Liam Strand
Det kändes nästan som att det började bli kallare ute, även om sensommaren aldrig snålat med värme tidigare. Eller så var det bara Liam som var ganska frusen av sig, det var inte första gången han frös. Men det kändes ändå som att det låg oväder i luften, han fick alltid huvudvärk och blev tröttare än vanligt då. Snacka om att bli påverkad av moder jord, det kanske bara var inbillning. Men de där stjärnorna syntes inte lika klart på himlen längre, moln täckte dem och lukten kändes kvav.
”Liam”
Liam höll på att snubbla på en sten när han hörde sitt namn, en välbekant röst med behagligt tonläge.
”Mario, du mår bättre” Konstaterade han, men tyckte inte att Mario såg överdrivet fräsch ut med hår som antagligen kunde forma en ganska vild frisyr utan varken hårgelé eller spray. Potatis luktade han inte längre, däremot något annat som han inte kunde sätta fingret på.
Liam hängde inte med när Mario ställde frågan om han ville med och äta, sedan tvingade med honom. Om Mario nu tänkt släpa med honom var det väl ändå onödigt att fråga först. Konstig grabb det där, eller nej föresten, det fanns betydligt knepigare upplagor. Det kanske var tur att Mario inte väntade på ett svar ändå, eftersom att Liam var hungrig, men skulle ändå ha vägrat om Mario frågat.
Sedan skulle han aldrig vilja missa detta för allt i världen heller, Mario som försökte beställa mat av en oförstående person. De hade samma ljusbruna hy, alltså utgick Liam från att de kom från samma land. Något som Mario också verkade göra, men de hade fel båda två. Killen verkade inte fatta någonting av vad Mario försökte förmedla. Vilket fick Liam att vika ihop sig som en fällkniv och kvävas av skratt. Ibland skulle man ha tur, det var inte alla gånger Liam fick bevittna något så roligt men samtidigt lite tragiskt.
Liam pekade bara på menyn, det han ansåg att kanske skulle orka, och tycka var gott. Då var hamburgare alltid pålitligt. Denna svek honom inte och han tuggade i sig den på ett par minuter. Egentligen så var det ganska normalt att föra ett samtal, eller åtminstånde småprata lite när de åt tillsammans. Men inte Liam han var så upptagen med att bli av med den irriterande känslan i magen som vibrerade ända upp i huvudet på Liam.
”Om jag visste att du var så hungrig hade jag frågat tidigare”
”Tack” Liam tittade på tallriken som minskat ganska snabbt. Mario hade ju hälften kvar och det enda som Liam lämnat var ett par pommes frites och en liten hög med tragisk sallad. Två gröna blad, två skivor gurka och en tomat. Han tog gurkan och stoppade den i munnen, resten var han inte så sugen på. Som om den där näringslösa vattenfyllda salladen skulle kompensera allt det han just tryckt i sig.
”Jag hörde att du gav Tobbe Gonorré”
Om det var det Mario kallade småprat skulle Liam aldrig prata med Mario igen, det var pinsamt. Så pinsamt att han var tvungen att vända sig om och få ner den röda färgen. Den enda som skulle kunnat skvallra var Kim, eftersom att Kim sett Tobbe gå in på toan när han var där inne. Liam hade sagt att de inte gjort något, tills Kim mutade honom med kakor han snott med sig från Sierras bakplåt. Då hade Liam erkänt. Tänk om Mario gick och sa det till folk nu, han som lovat Tobbe, inte för att Tobbes känslor spelade Liam någon roll. Däremot kanske Tobbe fick för sig att slå ner honom för att han berättat ändå.
”Shit förlåt”
”Det gör inget, jag gjorde ju det” Det var sanningen och ingen idé att förneka det som hänt. Föresten var det förvånande att Mario inte åkt på en släng av det han också. Vem visste vad alla gick runt med nu förtiden och Mario verkade inte vara den som tänkte efter alla gånger.
”Du jag måste gå nu, men tack igen och bara så du vet, så ser du fortfarande förjävlig ut” Liam reste sig upp och flydde från platsen innan de tvingades prata om något annat. Ärligt talat hade han inte någon plats han verkligen behövde vara på. Så ett måste var det inte, han ville bara därifrån innan han kastade sig över Mario. Tanken hade slagit honom ett flertal gånger, men det skulle aldrig uppskattas av Mario därför lät han bli.
Precis som både Liam och vädertanten på tv4 hade förutspått bärjade små droppar ramla från himlen och ett lågt mullrande hördes. Liam längde på stegen och tittade upp på himlen, varför var det tvungen att börja åska precis när han var ute. Allt var Marios fel, om inte han släpat med Liam skulle han suttit hemma hos Filip nu. Men nej, han skulle minsann äta på något ställe och tvingas gå hem i oväder.
Liam tog upp mobilen tittade på klockan, över tolv redan. När hade tiden lämnat honom bakom sig egentligen? Bara för att allt var Marios fel letade han upp mobilnumret och började skriva ett sms. Men han ångrade sig och la ner mobilen igen. Det var bättre att gå hem innan blixten träffade honom i skallen än att bli sur på Mario. Något som han kunde bli senare om det fortfarande kändes aktuellt. Föresten skulle han kunna skylla det dåliga vädret på vad som helst, gonorré, månen förhållande till Uranus eller varför inte cyklisten som han inte såg. Cyklisten såg inte Liam heller, det blev en frontalkrock, Liam över och en irriterad kille under.
”Se dig för” Sa cyklisten argt och reste sig upp och drog med sig cykeln. Liam tog satts och sparkade honom på smalbenet. Ingen körde på Liam ostraffat, inte ens en okänd kille som dessutom var söt.
”Det är väl du som ska se dig för blindstyre” Liam var inte sen på att skrika tillbaka, den där sparken verkade ha gjort ont också för killen knep ihop ögonen och höll andan. Ett tag såg det ut som att killen tänkte sparka tillbaka, Liam blev skräckslagen och backade snabbt några steg. Även om han förtjänade en käftsmäll som skickade honom till Pluto.
”Gå inte där jag ska cykla”
”Cykla inte där jag ska gå”
”Det här är en cykelbana”
”Men ursäkta mig då ers höghet” Liam bugade sig lätt och gick vidare, nu skulle han säkert få ett stort blåmärke på höften också. Vem cyklade mitt i natten, vilken idiot, Liam hade åtminstånde en anledning till att vara ute. Bara för att människan var ute och cyklade betydde det inte att han var tvungen att köra sitt cykelstyre i höften på Liam. Det gjorde faktiskt jätteont och nu skulle det ta längre tid att ta sig hem. Dessutom hade han ingen som eskorterade honom.
”Fan också” Sa han surt och satte sig i en busskur, fram med mobilen igen. Han ringde till Filip, men ångrade sig innan signalerna gått fram. Filip låg självklart och sov nu, han hade så fullt upp på dagarna att han knappt orkade hålla ögonen öppna när han kom hem på eftermiddagen.
Liam började gå igen och hamnade såsmåning om i hans gamla område, där han en gång bott. Det sköt lite smärta ut i benet varje gång han lät skosulan träffa marken.
Mario tog upp telefonen och ringde till Mario, det var det enda rätta, han var skadad och kunde knappt gå. Eller han kunde gå, men det gjorde ont, säkert någon nerv som blivit mosad av idiotens cykel.
”Hallå?” Marios sömniga röst svarade i telefonen, hade han redan somnat, då kanske det var dumt att väcka honom. Han visste sen tidigare hur irriterad Mario blev när någon väckte honom.
”Jag blev påkörd av en cykel!” Liam ställde sig under lite tak medan han pratade i telefonen. Regnet var inte allt för genomträngande och det verkade till och med som att det upphört utan att Liam tänkt på det.
”Är du skadad?” Mario mumlade fortfarande, det lät som att han sov.
”Du, jag ska säga dig världens blåmärke och han skyller på mig”
Då verkade Mario vakna till ordentligt och han lät inte glad, Liam som bara ville ha en vänlig själ som kunde hjälpa honom hem.
”Väckte du mig för ett jävla blåmärke?” Mario skrek som en galning och lät frustrerad, som om det var något fel på blåmärken, men Liam kanske överdrev en aning. Det var knappast så att han blivit mosad av en bil.
”Vadå bara, det är ju ditt fel! Om det inte vore för dig kunde jag vara hemma nu. Och sluta göra så vädret blir dåligt!” Liam tryckte bort samtalet och stängde av mobilen, nu hade han minsann satt Mario på den plats han förtjänade. Fast han ångrade sig ganska snabbt. Men vågade inte riktigt ringa tillbaka och säga det, Mario kanske hade somnat om. Det var inte värt det, istället gick han en bit och satte sig ned i en busskur bara ett stenkast från det han stått tidigare. Bussarna gick inte där längre, vilket inte spelade någon roll eftersom att ingen någonsin gått på eller av idet området.
”Du, ska du ha skjuts någonstans?” Liam tittade på den lastbil som stannat på gatan. Passagerardörren var öppen och han kunde bara se konturerna av lastbilschauffören . Han gick fram till lastbilen och tittade upp, han visste att han inte skulle få skjuts någonstans. Men ändå klättrade han in och satte sig bredvid mannen som var obehagligt stor. Både lång och tjock, äckligt tjock, en riktig lastbils chaufför helt enkelt. Ingen av dem sa någonting, Liam tittade ut genom rutan och läste på skyltarna, han hade ingen aning om var de var på väg.
Efter en halvtimme saktade gubben in och stannade på något som liknade en rastplats. Det kanske var där lastbilschaufförerna stannade för att äta och sova innan de fortsatte sin långa körning. Liam följde gubbens exempel och gjorde sitt bästa för att inte ramla ur lastbilen.
När de kom närmare insåg Liam att det inte var en rastplats, det var ett motell precis som alla andra. Men det kanske var där de flesta av dem valde att stanna. Gubben verkade känna sig ganska hemma där han stod i receptionen, efter att ha gett order om att Liam skulle stanna utanför dörren. Han stannade, det enda han visste var åt vilket håll de hade åkt och hans lokalsinne var ärligt talat inte det bästa.
Gubben hämtade något från lastbilen och vinkade med sig Liam, som hade onda aningar om det hela. Men hans vilja om att försöka överleva var inte stark, därför gick han bara efter och in i rummet. Det var inte det trevligaste rum. Sjukdomarna växte antagligen på väggarna och satt ingrodda i sängkläderna. En lukt av svett och billig parfym spred sig som ett tungt moln över honom. Liam ville inte, men det spelade ingen roll, inget spelade någon roll längre, för han hade ingen annan än sig själv. Det var han själv som sa åt honom att göra det, därför satte han sig på sängen och tittade ner i marken. I vanliga fall hade han förvandlat sig själv till den Liam som inte brydde sig. Men det gick inte han var borta, Eriks röst i huvudet om att låta bli ekade, men inte ens det kunde hindra honom.
”Runka” Chaufförens röst fick honom att titta upp med en förvånad blick, kanske till och med tårfylld. Han hade svårt att minnas, att för bara några timmar sedan hade han stått dubbelvikt och skrattat åt två utländska killar som försökte kommunicera över en meny. Det minnet svek honom när han sakta knäppte upp byxorna på gubben.
”Inte mig, dig själv”
Liam skakade på huvudet, det gick inte, det skulle ändå inte hända något och han skulle bara göra gubben besviken.
”Jag kan inte” Pep han och tittade ner på händerna, väntades på det värsta som kunde hända. Men han kunde inte ens resa sig upp och sticka därifrån. Gubben skulle inte orka springa efter, inte en chans. Mer hann han inte tänka innan något trycktes mot hans ansikte. Han kunde känna och tänka ganska klart, men blicken var suddig och han kunde inte streta emot. Det kändes som att han gled ut och in i medvetslös het och någon slags suddig dröm.
Repen brände runt handlederna på honom när han kände tyngden av kroppen som låg över honom. Det enda Liam kunde tänka på att det var han som bränt broarna och ställt sig på fel sida. På andra sidan stod Mario, Mario som sakta men säkert gled längre och längre bort tillsammans med Kevin. Liams beslut, den bild han målat upp av det perfekta paret, Mario och Kevin. Och medans de försvann mot horisontlinjen låg Liam hjälplös och förnedrad under någon som inte ens ville minnas hans namn. Någon som inte brydde sig om hans namn, som ett telefonnummer nerklottrat på en servett för en signal bort. När den någon skulle känna för ett one night stand, så kände sig Liam just vid det tillfället. När mannens svett droppade ner över Liam och lämnade spår som aldrig skulle försvinna. Det som skulle lämna kvar en förtvinad kropp. Kanske skull någon spara bilden av hans ansikte i huvudet, för att kunna leta reda på honom, det kändes bra att slänga ut ett par sedlar. De där sedlarna som Liam var beredd att dö för, de som andra torkade sig i arslet med och sa ’det är bara pengar, det kommer nya nästa månad’
”Aj, sluta” Liam hörde sin egen mumlade röst när gubben trängde sig i honom, eller var det något annat. Liam visste inte, vad som helst skulle kunna befinna sig i hans kropp nu. Egentligen var det inte viktigt för Liam att de inte skulle komma ihåg hans namn eller hans ansikte, att de på några minuter lyckades blåsa ut hans livsglöd. Det viktiga var att han för en stund fick känna sig behövd, som att han var där för att fylla någon annans behov. För att göra någon tillfredsställd, även om det tog kol på honom själv. Liams liv hade slagit om många gånger, så många gånger att det var den enda han kunde lita på att det skulle hända igen. Att något bra skulle komma efter allt det dåliga han kände precis då, eftersom att han själv aldrig skulle kunna lita på att det var därför han gjorde det. För att göra sina kunder nöjda, om han kunde skulle han göra något annat, men detta var det enda han var bra på.
Det sved till precis under ögat och Liam tvingade upp dem, ännu en gång kunde han bara se konturerna av den som lagt sig på honom för att sakta kväva honom med valkarna. Det var så det kändes, som att livet sakta men säkert rann ur honom. Så många gånger som alla gav bort sig själv till någon de inte kände för att det ansågs som status.
”Hörru vakna, du ska av här”
Liam ryckte upp huvudet och tittade på klockan, vart var de egentligen.
”Hur länge har vi åkt?”
”1 timma ” Dörren öppnades och Liam blev bokstavligen knuffad ur bilen. Knäna träffade asfalten, eller var det något annat? Han satt där på alla fyra en bra stund innan han lyckades vända sig och sitta med benen i kors istället. Nu hade han verkligen ställt till det, inga pengar hade han fått för besväret heller. Hela kroppen värkte och han gnydde lite för sig själv, ingen kunde ändå höra honom skrika. När han lyckades få tillräckligt klar syn märkte han att han befann sig på en lastbrygga till ica. På andra sidan vägen låg en skoaffär och inte långt ifrån den en teknikaffär. I huvudet räknade han ut att han antagligen befann sig ungefär 10 mil söderut
Regnet, tillsammans med graderna föll som atombomben över Hiroshima under andra världskriget, det konstiga var att han inte brydde sig. Han kunde gå och sätta sig under taket, men det gjorde han inte, han valde att sitta i regnet för att straffa sig själv. Det hände att han gjorde det ibland, straffade sig själv alltså. När han gjorde saker han egentligen inte borde göra. Om han inte straffade sig själv, vem skulle då göra det? Hans mamma? Nej. Hans pappa? Knappast, han var väl upptagen med att straffa sina nya barn.
Ensam, han var helt ensam, frusen och rädd, han hade ingen aning om vart han var eller hur han skulle ta sig därifrån. Mobilen, han hade mobilen med sig, men vem skulle han ringa när han ändå inte visste vart han befann sig? Eller en viktigare fråga; vem skulle bry sig? Ingen.
Regnet blandade sig med tårarna som rann, och vem ringde han alltid när han var ledsen? Mario såklart, Mario brydde sig om alla hela tiden, alltså var Liam inte det minsta speciell för honom heller. Men ändå tog han upp telefonen och letade upp numret även om han kunde det i huvudet. Händerna var alldeles för skakiga för att kunna träffa rätt knappar. Han väntade och väntade ända tills Marios röst dök upp som en telefonsvarare. Mario sa att han inte kunde svara för tillfället men tydligen skulle Liam lämna ett meddelande efter tonen.
Ett pip hördes i örat och Liam satt där en stund, vad skulle han säga?
”Mario?” Liam hörde hur pipig han lät på rösten och la på luren, det kanske var såhär han skulle dö, det kanske var såhär det skulle sluta, men o han dog ensam skulle han ändå göra det med lite heder i behåll. Han hade hört om pervon som satte plastpåsar på sina nyinköpta luder, så att de kvävdes till döds, han var åtminstånde inte en av dem.
Liam tänkte precis stoppa ner mobilen i fickan när den började spela en hög melodi. Han tog ett djupt andetag och tvekade ett par sekunder när han såg Marios namn på displayen, tillsammans med en bild han tagit i smyg. Vad skulle han säga?
”Hallå?” han tog ett par darriga andetag och väntade, och väntade, men Mario sa ingenting. Han var tvungen att kontrollera så att han sett rätt, så att det inte var någon annan som ringt honom. Det var det inte, alltså väntade Mario på att han skulle säga något mer.
”Jag vet inte vart jag är” Något bättre kom inte ut, men det spelade ingen roll det heller. Liam hade inte direkt varit trevlig mot Mario den senaste tiden.
”Vadå vet inte”
”Ja jag vet inte” Liam hörde sig själv börja snyfta där i telefonen, hur patetisk fick han bli egentligen.
”Men jag kan ju inte göra nått om du inte vet vart du är” Mario lät inte arg längre, inte sådär som när han blivit väckt.
”Jag är rädd” Liam suckade, det kändes ganska bra att bara prata med Mario även om han var långt borta.
”En och en halv timme söderut kanske, vid ica och någon skoaffär, och expert. Skopunkten står det” Det pep till i telefonen och batteriet dog. Det var som en dålig film, batteriet tog alltid slut på de mest opassande ställen.
Liam satt kvar i regnet, minuterna passerade och han roade sig med att faktiskt räkna dem. När han kom upp i femton orkade han inte mer utan satt bara där helt hjälplös. Från ingenstans dök en bil upp och stannade. Dörren öppnades och någon klev ur. Liam drabbades av panik när gestalten kom allt närmare.
”Så det är här du sitter och häckar va?”
Liam kände igen rösten, allt för väl, nu när han tänkte efter kände han faktiskt igen bilen också, Alice.
”Vad gör du här?” Liam flög på henne utan att tänka sig för, hon kändes som en kortare version av Sierra. Sådär mjuk och gosig, synd att han inte gillade tjejer på det sättet. Att varenda centimeter värkte struntade han i.
”Jag bor i närheten, är ute på min vanliga kvällstur, hoppa in så kör jag hem dig”
Liam gjorde som han blev tillsagd och störtade in i bilen. Den var varm, sätet också vilket fick Liam att rysa tack vare de blöta kläderna.
”Du ljuger va?” Liam trodde inte på att Alice var ute och körde runt i oväder när det var mörkt ute. Inte för skoj skull i alla fall, det gjorde väl ingen.
”Ja, Mario ringde och trodde att du var här, jag bor några mil västerut. Tur för dig att du höll koll på klockan”
Enligt Liam såg Alice annorlunda ut på något sätt, inte det där vanliga glada sättet. Osminkad med håret slarvigt uppsatt, mjukisbyxor och en vindjacka. Det gick knappt att känna igen det runda ansiktet med potatisnäsan.
”Sov du?”
”Ja”
”Är du också arg nu?”
”Jag? Nej, vem är arg?”
”Mario”
Alice fnös bara och skakade på huvudet, sedan började hon nynna till en låt som gick på cd-spelaren, en låt som Liam aldrig hört.
”Vet du vad han gjorde? Den klanten”
”Nej?”
”När jag hade sprungit runt och letat runt fyra ica affärer, så ringer han igen och säger att han glömde säga att den låg vid en skoaffär. Detta är typ den enda skoaffären på några mil. Han kunde sparat mig många minuter”
Alice började likna sig själv igen när hon satt där och pratade på om allt och inget. Liam nickade och försökte hänga med men det var svårt, lika svårt att avgöra vad som var sant och vad som inte var det. Liam var tacksam över att hon inte nämnde något om vad han haft för sig, något som Mario säkert skulle gjort.
Alice körde betydligt snabbare än vad lastbilschauffören gjort, och han hade ändå brassat på ganska bra. I alla fall de första 30 minuterna när Liam fortfarande varit vid medvetande. Det kändes fortfarande som att han var helt borta vid vissa tillfällen, men det kanske berodde på att han var så trött att han knappt orkade lyfta på ögonlocken. Ändå vågade han inte sova, istället sneglade han på klockan. Den var strax efter halv 4 på morgonen, inte konstigt att Alice legat och sovit.
Det som tagit en och en halv timme tog en timme och en kvart för Alice och han kände äntligen igen sig.
”Alice?”
”Ja…”
”Kan du köra till Mario”
Alice nickade och svängde av på en enkelriktad gata för att komma ut i ett bostadsområde där Mario bodde. Bilen stannade utanför det blå huset, det var mörkt där inne.
”Ska du inte gå in”
”Nej”
”Han är inte arg”
”Jag vågar inte”
Alice flinade lite, men hon såg ändå inte ut som Alice, inte riktigt, någonting fattades.
”Jag följer med” När Alice lämnade bilen kände Liam att han inte hade något val mer än att följa med.
Alice tog fram en nyckel som låg under en blomkruka på trappen och låste upp dörren.
”Får man göra så?”
”Ja de ligger ju där för nödsituationer och det är väl dumt att väcka hela huset” Liam nickade och följde efter in. De smög upp för trappan och stannade utanför Marios dörr.
”Vänta här lite, ifall han sover så kan jag ta den smällen”
Liam var tacksam över att inte behöva mötas av Marios fruktansvärda och nyvakna humör och stod snällt kvar utanför dörren. Det var kanske fel att tjuvlyssna men han kunde inte låta bli, det enda han hörde var ändå låga mummel.
”Men nej” Marios röst.
”Du om jag vore du skulle jag dra stoltheten ur arslet innan du bli rövknullad av dig själv” Liam ryckte förvånat till, han hade inte trott att Alice skulle säga något sådant. Hon verkade inte den personen som sa fula ord, inte till sina vänner. Men tydligen hade haft fel, fast och andra sidan hade Liam fel för det mesta.
Liam vände sig om och började gå mot hallen, det var onödigt av honom att ens tro att Mario kanske skulle bry sig lite. Det var lika bra att gå hem, innan han fick Alice och Mario att bli ovänner också.
”Liam vart ska du” Alice for förbi honom i en hastighet snabbare än ljuset.
”Gå in till honom”
Alice följde med in och la armarna i kors. Mario såg vindögd ut och gansak irriterad. Alla tre hoppade till när den enda tavlan som hängde på golvet ramlade ner i golvet. Liam hade för sig att de som var skrockfulla sa att någon dött när en tavla ramlade ner.
”Fan då” Sa Mario surt och stirrade på glaset som spruckit.
”Jag hade ju gjort den där helt själv”
Ett retsamt flin spred sig över Alice och hon skrattade lite lågt.
”Ja du Mario, dålig konst ramlar ner av sig själv, är det inte så?”
”Dra åt helvete”
”Ja jag ska, jag tänker inte åka hem igen, drar till brorsan. Hej då” Alice gick, Liam önskade att hon skulle han stannat. Nu stod han bara där som ett fån och hoppades på att få försvinna ner i marken innan något hemskt hände.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | WalkingTheDemon - 20 mar 10 - 15:00 | | åh D: | addictedXO - 19 mar 10 - 22:49- Betyg:  | | men lilla liam då .__. nu blev jag ledsen ju! skriv mer o mejla mig fort! | | Mp3 - 18 mar 10 - 17:34 | Aj. Förstår du hur ont det gjorde att läsa det här? Att jag grät som jag inte vet vad.
Du skriver helt fantastisk och jag älskar det, men jag ber dig, låt pojkarna bli sams på riktigt och ha sin kärleksförklaring till varandra nu <3 | | kiichigo - 18 mar 10 - 09:04- Betyg: | Men jag har ju inte ens bilddagboken:C Hur ska jag då kunna lägga till dig?
Superbra skrivet som vanligt, fastän det gör ont att läsa... | | SoGetLost - 18 mar 10 - 08:26- Betyg: | hallå där jag la till dig på bilddagboken:O räknas inte jag som någon?:O:O
även fast jag inte finns tyckte jag denna delen var jätte bra och väldigt smärtsam:/ du plågar han bara mer och mer ju:o |
|
|
|
