[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 50' |
Ibland gör jag saker för att jag vill och kan. Precis så tnäkte jag när jag skrev denna. Så ursäkta mig... men
Kommentera så får du en puss XD
Haha och lägg till mig som vän på bilddagboken för jag har tröttnat på alla vänner jag har där. Fast om ni gör de kan ni väl skriva vilka ni är xD --> Herrsalladsblad (jag har lagt ut bilder på mina karaktärer från denna berättelsen där 8D ) XD
Mario Gonzales
”Kan du skala potatis?” Mario suckade, såklart att han inte kunde skala potatis. Det orkade han inte, han hade något av en baksmälla och alldeles för lite ork. Den orken han faktiskt hade, hade han tänkt spara till en kortare promenad i det halvmulna vädret. Lite frisk luft skulle inte skada honom när den där huvudvärken tog över. Precis därför tänkte han inte hjälpa sin mamma i köket, därför lyfte han blicken för att släppa ut sig vägran genom läpparna.
”Hur många ska jag skala?” Nedrans mamma som bara behövde titta på Mario för att få honom att göra det hon sa till honom.
”15”
”15?!” Mario var kanske tvungen att tvätta öronen, för nu kunde han inte ha hört rätt
”Nej, ta 20 föresten”
”20?!” Vad hade hans mamma hitta på nu då, vad skulle de med så många potatisar till.
Mario gjorde en snabb kalkyl i huvudet och räknade ut att de i genomsnitt skulle få äta 3,5 potatisar var och ärligt talat. Anna och Isabella vägrade att äta en halv var. Med lite tvång gick det att tvinga i Milan en, en av de mindre såklart. Vilket i sin tur betydde att övriga familjemedlemmar skulle få pressa i sig sex potatisar var. Mario som inte ens kunde tänka på mat utan att må illa. För inte nog med de där sex potatisarna, de skulle han något till också.
Mario sa inte emot, han började skala potatisarna en efter en, tills både huvudet och armen fick någon form av krampanfall. Då räknade han det han lyckats skala hittills, tre, och en halv om han räknade den han hade i handen. Detta skulle ta äckligt lång tid, därför hällde han upp en kopp kaffe till sig själv för att överleva. Sedan var det bara att börja skala igen.
Sakta men säkert bärjade högen av oskalade potatisar minska och den med skalade växa till ett berg.
”Vad ska du göra egentligen?”
”Mos och köttbullar”
”Jag tror att jag måste gå ut lite” Mario skalade färdigt och gick ut i hallen för att leta rätt på ett par skor och gå ut. Han hade inte ens någon musik med sig. Det skulle bara spränga skallen på honom. Det där var sista gången på väldigt länge han skulle låta Alice bjuda honom på drinkar. Alkoholhalten i hennes drinkar var antagligen så hög att promillehalten var dödlig efter en.
Mario kunde ärligt talat inte tänka på något som hade med förtäring att göra, inte ens Kevin. Det fick honom att kvälja sig själv ett par gånger. Alltså skyndade han sig från huset innan han skulle tvingas äta också. Baksmälla, jävla påfund som var helt meningslöst och gjorde bar livet jobbigt för en.
”Hej”
Mario ryckte upp huvudet när han hörde en väldigt bekant röst, Liam. Han hade aldrig sett Liam gå där innan så han förstod inte vad pojken gjorde där just när han gick där.
”Hej…” Mario hade ingen större lust att prata med Liam, inte nu när Alice inte var där och kunde tvinga honom. Det kanske var lite omoget med Mario blev bara ledsen när han såg Liam och ännu värre blev det när han hörde Liam prata.
Liam flyttade sig närmare honom och rynkade på näsan. Som om han upptäckt något väldigt ogillande skrynklades hela ansiktet ihop på honom.
”Vad är det…?” Mario kände sig ganska irriterad och gjorde inget för att dölja det, det var helt enkelt baksmällan som talade. Den som Liam verkat klara sig utan.
”Du luktar potatis”
Mario satte handen för munnen och viste inte om han skulle spy rätt ut eller springa till närmaste buske och lägga sig där en stund.
”Tack” Sa han lite surt och försökte låta bli att spy över huvud taget, men det var inte lätt så illa som han mådde. Det var ett under att han lyckats skala potatisarna utan att spy ner hela köket.
Liam gick utan att säga något, han verkade ha haft bråttom någonstans. Frågan var bara vart men Mario kunde inte gå efter, föresten var det inte hans ensak. Liam kanske bara skulle till konsum och köpa en… potatis. Mario lyckades inte hindra sig själv från att spy den gången. Men det var väl lika så bra att han fick göra det. Så kanske han skulle må lit bättre, men det enda som hände var en motbjudande smak i munnen som fick honom att spy igen. Efter det vände han och gick hem, han behövde vatten och vila i sängen.
Det hade varit en sjukt dålig ide att ens gå ut till att börja med, men att gå hem kändes inte mycket bättre med tanke på att hela stället luktade mat. Därför satte han händerna för ansiktet för att slippa se och känna lukten, gick förbi köket så fort som möjligt och upp på rummet.
I säkerhet bakom stängda dörrar la han sig på soffan och tyckte synd om sig själv. För att han hade baksmälla, för Liam fast det var hans eget fel och ja det var nog inget mer än det.
”Mario!”
Mario satte händerna över öronen när Milan slet upp dörren och kom inspringandes. Han såg helt förstörd ut, bokstavligt och bildligt talat.
”Vad är det?” Mario satte sig upp och lutade huvudet mot väggen, kunde han inte bara få vila några timmar, eller kanske dagar.
”Jag gjorde slut med Albin” Milan satte sig ner på soffan utan att fråga om han fick. Tårögd och lite bakfull, hur lyckades han?
”Varför?”
”Jag har ångrat mig”
”Men varför gjorde du slut då?”
”Så att han inte skulle kunna göra slut med mig, jag skulle bli så ledsen då”
”Men du är ju ledsen nu”
Milan slutade gråta och tittade förvånat på Mario, precis som att han inte märkt det själv.
”Det har du ju rätt i”
Mario himlade med ögonen och la sig ned igen, han var omringad av idioter, det var den enda förklaringen.
”Så du gjorde slut så att han inte ska göra slut med dig?”
”Ja”
”Tror du att han skulle ha gjort det?”
”Nej”
”Idiot”
Mario drog filten över huvudet och suckade, han som trodde att han lärt Milan något vettigt. Fia kunde han minsann inte göra slut med, bara för att han varit rädd för hennes storebror. Men Albin som inte ens skulle slå ihjäl en fluga om den så anföll gick bra.
”Ring till honom och säg att du drabbades av tillfällig idioti”
”Ja det ska jag nog” Milan försvann och ersattes av Sierra, som satte sig på soffkanten. Mario gömde sig under filten och hoppades på att hon inte skulle få syn på honom. Men det var väl antagligen ganska uppenbart med tanke på att Milan precis suttit där och pratat med en stor klump under en filt.
”Har du baksmälla, ja så går det” Ingen medkänsla där heller, fast Sierra hade i alla fall en lite mildare röst och skrek inte som Milan hade gjort. Det lät som han skrikit i Marios huvud i alla fall.
”Vad var för pojke som stannade här i natt? Bäst jag bäddar rent här”
Mario gnydde lite och vände huvudet mot soffryggen, så hon hade gått in när Kevin fortfarande var kvar, snacka pinsamt. Det fanns inget värre med föräldrars första semesterdag. Kanske lite sent att sätta den i augusti, men som kirurg var det kanske svårt att få ledigt, även om de bara gjorde akutoperationer under somrarna.
Mario tittade fram och fick se sin mamma byta lakan, snacka pinsamt, men han skulle aldrig orka göra det själv i det tillstånd han befann sig i.
”Jo föresten, Kim är där nere, det var ju därför jag kom hit. Han hittade kakor i skafferiet men han kommer säkert upp sedan”
”Nej inte Kim, vem som helst utom Kim” Det var något Mario inte orkade ta nu, orkanen som skulle kunna dra med sig en hel kontinent genom att bara öppna munnen.
Sierra sa inget hon fortsatte med täcket och kuddarna som hon fluffade till lite. Det såg väldigt inbjudande ut men Mario orkade inte flytta sig.
”Be honom ta med vatten” Han visste att han ändå inte skulle slippa undan Kim, så det var lika bra att utnyttja det så mycket som det bara gick.
”Visst, vi åker till IKEA och köper lite saker till Anna, nu när hon snart ska byta rum”
”Mm” Tur att Sierra inte frågade om han skulle med, för det skulle han inte lyckas med hur mycket han än försökte.
Mario fick vara ifred i nästan en halvtimme innan Kim klev in i rummet med en bunke i handen. Som han vände upp och ner över Mario. Kim kunde väl åtminstånde fyllt den med varmt vatten om han nu nödväntigt vis var tvungen att hälla det över Marios huvud.
”Din mamma sa att du ville ha vatten”
”Ja att dricka” Mario ryckte åt sig en handduk och torkade håret så att det inte skulle droppa så om honom.
”Jaha förlåt, måste ha missuppfattat”
”Visst” Mario trodde inte på honom, Kim viste inget bättre än att jävlas med människor som hade baksmälla. Inte minst Mario, eftersom att Mario var den enda som inte slog ner honom när Kim drog igång med sina dumheter.
”Du, jag skulle skriva en uppsatts om vad jag ville i sommarskolan. Den är klar nu, jag skrev om dödsstraff” Kim höll stolt upp ett papper som inte fyllde mer än en halv dataskriven sida i en textstorlek som såg ut att vara minst fjorton, kanske större.
”Så nu har jag allt gett läraren något att tvätt händerna i”
”Sätta tänderna i”
”Ordmärkare”
Mario tyckte inte uppsatsen såg allt för avancerad ut, men ändå ganska mycket för att vara Kim.
”Jaja, jag ska låta dig vara nu, fast bara en sak till. Jag ska egentligen inte veta det här… men jag tycker att det är ganska kul”
”Vadå?”
”Liam gav Tobbe gonorré. Hej då”
Mario hann inte ens reagera innan Kim var som bortblåst, han skulle kanske finslipa sin uppsats som han kallade den. Det förvånade honom faktiskt inte att Kim lyckats få reda på något som han inte borde få reda på. Det var antagligen inte Tobbe som berättat det så han hade antagligen pressat Liam på information. Särskilt kul var det däremot inte, det var inte roligt att Liam hade det. Om Tobbe fick det brydde han sig inte så mycket om. För Tobbe var en sådan som försökte vara som Mario hela tiden. Fast att Tobbe fått det av Liam, betydde det att de faktiskt gjort någonting. Vad det var visste han inte, om Tobbe gått med på det Liam föreslagit var det antagligen både det ena och det andra. Nu skulle inte Mario säga något som inte varit helt på den rentvåddas sida, men han hade inte gjort det för cider. Han visste faktiskt inte varför, den enda anledningen han kom att tänka på vad att han varit fyllkåt. Vilket de flesta hade en tendens att bli, alltså räknades inte det riktigt.
För att slippa tänka på det blundade han och försökte räkna får, kanske inte det mest moderna, men det var den enda han kom på att koncentrera sig på. Vilket i sin tur, otroligt nog, fick Mario att somna.
När Mario vaknade igen var det ganska mörkt utanför fönstret, så mörkt som det kunde bli en augustikväll, alltså hade han sovit i ett par timmar. Tröttheten och huvudvärken var borta, men nu skulle han aldrig kunna somna under natten. Alltså skulle han vända på dygnet, han var snabb på att göra det tack vare att han inte behövde sova speciellt mycket för att bli pigg. Sju timmar om natten brukade räcka, även om han hade för sig att nio timmar var det ultimata. Han tittade på klockan, den var fem över elva och det var tyst i huset. De andra hade kanske gått och lagt sig, men när han lämnade rummet hörde han något på nedre våningen. Låga röster, som fick en nyfiken och nyvaken Mario att tassa ner. Bara för att mötas av Albin och Milan som inte verkade komma överens om något.
”Men jag skojade bara”
”Det var inte roligt”
”Okej jag fick ett anfall”
”Vad för anfall”
”Panikanfall eller nått inte vet jag, men det räknas inte som att göra slut på riktigt”
”Du gjorde ju det”
”Men neeej”
Mario suckade och tryckte ner sig mellan Milan och Albin att det skulle vara så svårt.
”Milan är en idiot och kommer aldrig mer göra slut. Albin är en snäll pojke och förlåter honom. Så pussas nu”
Milan blängde argt på Mario, precis som att han skulle ha lyckats bättre själv.
”Som om du förlåter Liam då, ni…”
”JAG SA PUSSAS!”
Milan och Albin krockade framför honom i ren panik, mitt framför näsan. Så nära att Mario kunde se allt slem som de delade med sig till varandra. Mario krånglade sig därifrån och styrde stegen mot hallen. Idiot-Milan som ens kommit på tanken att dra upp Liam i detta.
Mario drog på sig skorna och öppnade dörren, det var fortfarande varmt ute och han andades in den behagliga luften. Detta var en perfekt tidpunkt att gå ut på, speciellt när han visste att han inte skulle kunna somna på väldigt länge.
Mario gick till centrumgrillen, som till hans lycka hade öppet ända till klockan ett. Nu när baksmällan var borta var han både hungrig och törstig.
”Liam” Sa han förvånat när han ännu en gång fick syn på den rödhåriga pojken
”Mario, du mår bättre” Liam lät överraskad, men det var kanske inte så konstigt att Mario mådde bättre han hade sovit i flera timmar.
”Ja, vill du med och äta, jag bjuder, kom” Mario väntade inte ens på ett svar, för han gillade faktiskt inte att äta ute själv det kändes dumt. Liam följde bara efter och ställde sig bredvid Mario.
Mario tittade på menyn en stund och funderade över alla olika sallader de hade.
”Är det närodlad sallad?”
Den uppenbart ickesvenska killen bakom disken höjde ena ögonbrynet och såg helt borta ut.
”Är salladen odlad i närheten, ekologisk, kravodlad?”
”Sallad vad?” Svenskan var inte heller den bästa verkade det som. Mario kliade sig i huvudet att försökte avgöra vilket land killen kom ifrån.
Mario gav upp, han kunde lika gärna ta en räksallad, det var bättre än de där feta hamburgarna som drypte fett.
”Jag tar en räksallad och en loka” Sa Mario och gjorde sig beredd med plånboken. Killen bakom disken verkade fortfarande inte veta vad en sallad var. Mario suckade och funderade på om killen kunde spanska.
”Sallad” Mario pekade på menyn, då verkade det klarna för killen bakom disken som nickade och skrev upp det på en lapp. En annan kille tog emot lappen och försvann. Tur att inte puckot skulle fixa salladen åt honom.
”Får man bröd till, och smör, men inte plastsmör, riktigt smör”
Killen blev återigen nollställd och Mario himlade med ögonen, vart hade de hittat denna människa egentligen. Säkert någon som jobbade svart, en asylsökande som inte fick stanna kanske.
” ¿Me puede tracer pan y matequillo con la ensalada?”
“49,50” Killen stalled en cola framför Mario och nickade glatt, Mario funderade på att slå ner honom ett par sekunder. Nu visste han hur turister som besökte länder där ingen kunde svenska kände sig.
”Agua mineral” Mario pekade på en burk och killen höll upp pekfingret och bytte ut den.
”Jag skulle beställa åt dig också, men jag tror inte jag lyckas bättre än vad du gör” Mario hade hört Liam stå och skratta bredvid honom de många minuter han försökt beställa.
Liam pekade på en hamburgertallrik och en Fanta, killen nickade och tog fram en Fanta. Sedan skrev han på lappen och skickade den vidare.
Mario muttrade lite över att han inte gjort så på en gång han också, eftersom att det verkade vara ett smartare sätt, någon borde lära killen svenska.
Så fort maten kom begravde Liam ansiktet i den och minst hälften var borta innan Mario ens börjat på sin.
”Om jag visste att du var så hungrig hade jag frågat tidigare”
Liam svarade inte han hade munnen full med mat, att svara var en omöjlighet. Men däremot nickade han och log lite, tuggade och svalde.
”Tack” Mumlade han lite generat och tittade ner i tallriken, sådär som han gjort innan de lärt känna varandra.
Mario sa inget utan nickade bara, stackars pojke egentligen, han åt för tre personer men lyckades ändå så se liten ut på något sätt. Han försökte komma på något bra att prata om också, när de ändå satt där. De hade förvisso inte pratat mycket med varandra, men något hade de väl ändå att säga varandra.
”så…” började Mario lite fundersamt.
”Jag hörde att du gav Tobbe gonorré”
Liam tappade gaffeln i golvet och tittade upp med lite flyktig blick, som om han inte visste om han skulle sitta kvar eller sticka därifrån.
”Shit förlåt” Fick Mario ur sig och stoppade munnen full med sallad så att han inte skulle kunna säga något mer idiotiskt. Liam blev knallröd i ansiktet och vände sig på stolen så att han satt med ryggen mot Mario, det kanske var lika bra. De kanske rent av skulle sitta vid olika bord så att de slapp pinsamheter.
”Det gör inget, jag gjorde ju det” Mumlade Liam och vände tillbaka när färgen försvunnit. Mario höll på att skämmas ihjäl själv, ibland var han som Milan, sa de mest idiotiska saker utan att tänka sig för.
När salladen tog slut lutade sig Mario bakåt och suckade nöjt, det var kanske inte det godaste han ätit. Men med tanke på att det var det enda han ätit på hela dagen klagade han inte.
”Du jag måste gå nu, men tack igen och bara så du vet, så ser du fortfarande förjävlig ut” Liam log lite, som om han precis gett igen för det där Mario sagt.
Mario ryckte bara lite ursäktade på axlarna, han kanske skulle tagit en dusch åtminstånde. Han kunde inte låta bli att undra vad killen bakom disken tänkte om honom nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 18 mar 10 - 17:01 | ”Så nu har jag allt gett läraren något att tvätt händerna i”
”Sätta tänderna i”
”Ordmärkare”
Jag dog av skratt ganska hårt.
Och de pratar i alla fall med varandra <3 | prickigthallon - 16 mar 10 - 23:03- Betyg:  | | AWESOME som alltid! :O Mejla gärna (a) <3 | | kiichigo - 15 mar 10 - 18:51- Betyg: | | Underbart <3 | | WalkingTheDemon - 14 mar 10 - 17:01 | | Bra :D <3 | | SoGetLost - 13 mar 10 - 22:58- Betyg: | men hallå:o jag tycker du är dum som sätter lilla liam i ännu mera skit:(
annars jätte bra:D |
|
|
|
