någongång faller alla, även i en ask. oneshot |
Ett enda sms, tre bokstäver och inget mer, ingen dyster punkt, ingenting. ”Hej”, hon svarade snabbt på smset med ”Vem?” och slängde sedan mobilen lite för hårt ner i skrivbordet där datan stod, såg på när displayen föll i sömn och sedan vaknade till liv igen när hon fick ännu ett sms. ”Jag känner din vän, Isabelle. Jag fick ditt nummer där ifrån. Är det ok om jag sparar det? Puss” Hon tänkte efter länge innan hon svarade, visste inte då att det svaret skulle förändra allt, visste ingenting alls. ”Okej, visst.”
Hon suckade, drog handen genom det otvättade håret och förde sedan handen försiktigt ned mot ansiktet, drog pekfingret över den spruckna läppen som fortfarande ömmade, kved till när hon tryckte lite för hårt med fingret i det öppna såret. Kände hur det fortfarande gjorde ont i underlivet, magen gjorde också väldigt ont. Han hade varit så hårdhänt, hon hade små små blåmärken längs armarna där hans stora svettiga händer hade varit placerade, när hon inte orkade streta emot längre, utan bara låg där, lealös och lät honom göra det han ville, det hon absolut inte ville göra. Först hade hon sparkat, skrikit, gråtit och slagits, men hon gav upp när hon insåg att hon inte kunde göra något åt saken, gav hon upp för lätt? Fick hon honom att tro att alla killar får göra så emot henne? Hon skämdes, allt hon gjort för att slippa undan försvann sakta men säkert och det ända som fanns kvar, var tanken på att hon gav upp. Alldeles för lätt.
”Du vill väl träffa mig, eller hur?” Hon tordes inte svara nej på hans fråga, ville inte reta upp honom. Även fast dom bara haft kontakt via SMS i max en vecka, visste hon att hans temperament inte var något att leka med. ”Mhm.” Han ville träffa henne, senare på dagen, han bodde bara en halvtimme ifrån henne så det funkade väl. Hon hade inget emot att träffa nya människor, tvärtom, hon älskade att träffa nytt folk, skaffa nya kontakter och få nya vänner. Men något med honom skrämde henne, även fast hon inte kunde sätta fingret på vad det var, så fanns det något där som inte riktigt stämde. Han var 19 och hon var bara 15, men åldern, vad är det egentligen? Två siffror som hindrar folk att umgås med varandra? Displayen vaknade till liv igen och hon klickade snabbt upp smset från honom, Robin, ”ensamma.” Vadå ensamma? Hon funderade ett tag, men om Isabelle kände honom var det väl lugnt. ”Jovisst” Ännu ett svar som skulle förändra allting, men hon visste det inte då, inte än.
Hon skrev ner allting på ett papper, hans namn, hans efternamn, vart han bodde, vad han hade gjort och vad han fick henne att göra. Sedan skrev hon två sidor till sina älskade, sin familj och sina vänner. Tårarna rann när hon skrev, ”& det jobbigaste med det hela är att jag inte kommer kunna lära min lillasyster att välja rätt val istället för fel, att jag inte kan hålla i henne när hon håller på att göra samma misstag som mig, jag hade tyvärr inte någon som guidade mig. Förlåt lillasyster, jag hoppas att du kan förlåta mig en dag och rädda dig själv när du märker att dina val känns fel. Jag slår vad om att du kommer växa upp och bli den vackraste blomma världen har skådat, lilla rosenknopp, jag älskar dig.” Hon stoppade det i brevlådan på vägen ut ifrån deras lilla lägenhet som doftade utav te och kärlek, doftade utav värme. Hon kommer aldrig få känna deras värme igen.
Och när hon stod vid cykeltunneln och väntade på att han skulle komma kändes allting bara så rysligt fel, hon funderade ett tag på att gå hem igen och låta allting vara, men hon kunde inte. Så såg hon honom komma där, han var lång med kort, spretigt hår och små bruna ögon. Han log och kramade om henne. ”Hej!” Hon log tillbaka. ”Hej.”
Varför stack hon inte när hon hade chansen? Han kändes inte rätt, det var inte rätt, varför skulle hon vara så dum? Varför varför varför?!
Han låg över henne, täckte hennes mun med sin ena hand och drog av hennes byxor med sin andra. Då hon kände hans svettiga varma hand emot hennes mage, gick det en stöt igenom kroppen som fick henne att kämpa hårdare, hon ville därifrån, hon bet honom i fingret, hårt, hon kände hur ont hon fick i tänderna. Knuffade bort honom och började springa därifrån, kände en hand runt hennes handled som drog henne tillbaka hon vände sig om och tittade honom i ögonen, tårarna rann längs hennes rosiga kinder och hon såg hur rädd han var, men lusten var starka i honom än någonting annat. Han örfilade henne. ”Våga inte springa ifrån mig igen din lilla fitta!” skrek han så saliven stänkte. Han drog ner henne på marken igen, hennes byxor låg någonstans där borta, där han dragit av dom och nu började han fingra på troskanten, ett tag såg det ut som om att han skulle hejda sig, hon önskade det så innerligt, rösten skrek inom henne, ’låt mig vara’.Han drog ner hennes trosor, tittade på henne och flinade, ”streta inte emot, det gör bara ondare då.” Hon gav upp då, i den meningen, det gjorde bara ondare om hon försökte.
Tårarna började rinna igen när hon tänkte på det, det gör ondare om man försöker, så hon gav upp. Då och nu. Hon hade kommit till bron och vinden grep tag i hennes tårar, slet dom från hennes kinder och lät dom trilla ner i marken, hårt. Hon tog tag i räcket, skakade, tänkte om och backade. Men hon tänkte på det han hade sagt igen, ”streta inte emot, det gör bara ondare då.” Hon kunde inte streta emot längre, ville inte känna smärtan, hon tog sats, sprang och kastade sig. Flög, landade och dog. Hon behövde inte känna längre, inte marken, inte dom vassa stenarna som hade slagit upp hennes huvud, ingenting. She was now free from the pain, she took the only way out.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | JessicaKarlsson - 14 mar 10 - 15:57 | hemskt :(
men den va skrivit hur bra som helst. | | marialgotsson - 14 mar 10 - 01:44 | Tragiskt.. Fruktansvärt tragiskt.
Men hur bra skrivet som helst,
gillar den starkt! | Knyttet_2 - 13 mar 10 - 18:45- Betyg:  | :(
Bra skrivet |
|
|
|
