Varför öppnade jag ens ögonen? ~O.S~ |
Jag kommer inte ens ihåg varför jag öppnade ögonen, varför jag ens steg upp ur sängen, varför jag ens fixade till mig lite extra just idag. Varför stannade jag inte bara kvar i sängen, instängd i väggarna och en låst dörr. Jag kunde lika bra bara stanna där. Sovit bort dagen. Sovit bort veckan. Året. Livet.
Nu när jag väl sitter med öppna, svullna ögon kan jag lika bra stänga dem. Finns ju inget jag har att titta på ändå. Ingen vill ens se på mig. Ingen vill ju prata med mig.
Jag är värd alla äcklade miner, blickar och krokben i korridorerna. Jag säger det inte för uppmärksamheten, för att någon ska tycka synd om mig. Jag säger det för att det är sant. Jag har aldrig gjort nåt bra för dem. Någonsin. Så jag väntar inte på någon givmildhet från dem.
De få som ber mig stanna kvar här fattar ingenting. Jag har inte ett skit att leva för. Men jag har inget att dö för heller. Så det får förbli oavgjort tills jag hittat en anledning.
Jag har inget att stanna kvar hos, eller hos någon. Jag bara finns här, utan att egentligen märkas. Jag är bara ett objekt. Man kommer bara märka att det är något som saknas men det finns inga aningar om vad, då jag har försvunnit. För gott.
Tanken om mig borta låter inte så dåligt. Det låter bra. Att alla får slippa mig, mina patetiska ursäkter, mina äckliga meningar om hur skit jag mår. Det blir bäst så, att alla får må bra utan att behöva tänka på mig.
( Man vet inte hur mycket man älskar någon innan personen är borta )
Det borde ni väll fan tänka på lite tidigare? Nu är det iallafall försent. Nu är tiden ute. Nu har ni haft några år på er att hjälpa mig. Nu har ni missat era 100000 chanser att rädda mig. Men ni säger bara att det blir bra. Vart fan hamnade jag då?
Jag är berädd på vad som helst för att få veta varför ni låtsas bry er om mig. Ni bryr er inte om vad jag gör för er. Inte för att jag förväntar mig något svar på det heller...
Jag ser snöflingorna lagras ihop till stora högar utanför mitt fönster. Världen utanför mitt fönster är obeskrivligt. Det finns så mycket jag missar just nu. Men jag har ingenstans att ta vägen. Jag kan stå ute i snön tills jag inte känner snöflingorna mot min ljusa hy längre, tills mina tårar har frysit till is över mina kinder, tills det inte finns fler tårar, bara snyftningar, rop och stön. Tills jag vet att jag inte har några vingar som kan ta mig härifrån. Jag är desperat. Desperat efter någon som kan ta mig härifrån. Ångesten stryper mig tills jag gör resten själv. Att ta livet av mig.
En gång, berättade jag allt dethär för någon jag älskar. Han sa att jag bara har sett det negativa i livet, med världen, med hela min identitet. Och att han en dag tänker visa mig någonting bra med livet. Han lovade att visa mig saker folk lever för, saker han lever för. Och jag är en sak han lever för. En sak. En sak...
Jag är någon han lever för.
Så nu vet jag, att jag behövs kvar. För att han ska leva. Vi lever för varandra.
Det är bara en sak i mitt liv jag lever för, jag brinner för. En sak som får mig att öppna ögonen på morgonen, att skita i alla miner, blickar och krokben i korridoren, att tycka så jävla synd om mig själv, något jag kan äntligen dö för, min bror.
Ge mig dina vingar, ta mig härifrån.
Ta mig dit du vet jag vill vara.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ibizaro - 10 mar 10 - 17:43- Betyg:  | | Guuh va sorlig <33 Man vet inte om man ska skratta eller gråta. |
|
|
|
