Sång till en fjäril |
Nu vet jag egentligen inte varför jag lägger in det här, jag hade tänkt att använda det för att skriva en bokrecension till skolan, men jag kommer inte ihåg handlingen så väl, och jag känner inte för att skriva om det så att texten passar skolan, men jag vill inte att orden ska ligga på min dator, vad gör de för nytta där? Så varsågod alla lässugna, här kommer en recension, eller vad man kan kalla det av boken "Sång till en fjäril"
Boken berörde mig mer än jag vågat tro. När jag lånade boken, tänkte jag ungefär "jaha, det var väll trevligt, en omöjligkärlekshistoria, känns skönt o läsa något som inte har något djupare budskap än så" Eller någopt sånt.
Men så blev det inte.
Boken berörde.
Den var lite rörig i början, det var svårt att hålla isär karaktärerna eftersom att man skrev på olika sätt, och från olika personers vinklar.
Men frammåt slutet, dit allt ledde. Där drogs berättelsen ihop.
"Linda grubblar inte. Om hennes hus rasade - då skulle hon inte undra varför, bli deprimerad och rymma ifrån allt. Hon skulle bygga upp huset igen."
Jag får blandade känslor.
Jag blir arg på den som värdesätter att inte tänka efter, samtidigt som jag avundas den som inte har behov av att grubbla igenom allting som händer.
jag blir arg på den som klagar på att någon skulle fly, även att hon som klagar har gjort precis det, flytt.
Och samtidigt som jag skulle vilja ha modet att fly, så vill jag fortförande ha styrkan att bygga nytt.
Den tar aldrig slut, den fortsätter i en förundrande, underbar, hemsk oändlighet.
Jag trodde det skulle bli en kärleksbok enligt det vanliga schemat. men den var inte en sådan bok. Den berörde.
Jag var omtumlad när jag läst ut den, boken. Det känns lite svårt att skriva om den, det känns nästan som jag glömt hela handlingen. Det var inte någon hanlding. Det kändes för några ögonblick som verklighet.
eller rättare sagt, några korta ögonblick påmindes jag om verkligheten runt omkring mig. Om de andra i klassen som plockade ner julpyntet, medan jag satt där i någon slags knark-bok-dimma. När jag gick ut ur klassrummet kändes det som att jag vaknat ur en dröm, eller ur en verklighet.
När jag skulle hålla en liten trevlig konversation med mamma och någon gäst hemma, så sa jag bara några korta ord. Mitt sinne var inte där.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | alliiis - 7 mar 10 - 16:35 | Den har jag läst :o Fast jag skuggade bara, tyckte den inte var så bra,
Eller så hade jag något bättre för mig, Minns inte xD | ILoveTAKIDA - 7 mar 10 - 15:43- Betyg:  | Jag tycker resencionen är skriven på ett fint, lite novellliknande
sätt :) den känns personlig. Dock tycker jag nästan att du borde berätatt
lite mer om bokens handling- men samtidigt gör det som den är nu att man blir
nyfiken på boken och vill läsa den. |
|
|
|
