*Oneshot* - Cyberkyss |
Jag visste redan i första ögonblicket, hur långt jag kunde gå. I de flämtande, panikfradgande andetagen i ångesten i natten. Ingen kunde höra mig. Ingen kunde förstå. Ingen kunde inse hur nära verkligheten var. Hur närvarande mörkret och döden var i de sekunderna. En sista bränning, en sista skråma för att låta det döda blodet droppa ner. Jag visste allt, att jag kunde gå hur långt som helst. Ända fram till döden. För döden var den ende som förstod mig
Och allt de läste i tidningarna, på nätet och hörde på nyheterna var bara en cyberkyss av ondska och panik av vad de skulle få fem dagar senare. Jag skulle göra deras mardrömmar, de hemskaste förutseendena och ondskan verklig.
Jag räknade hur länge jag kunde tänka på hans namn utan att slå dubbla hjärtslag. Tre sekunder. Är jag verkligen mänsklig?! Mitt hjärta gör volter och hoppar kors och tvärs då jag ens bara tänker hans namn! Vad fånig jag är! Vänta lite…varför blev allt så tyst?
Jag tittade upp, säkert lite generat mot mina bästa kompisar, Linda och Rebecka som satt mitt emot mig i Lindas säng.
”Tänker du på honom igen?” suckade Rebecka och kastade en kudde retsamt på mig.
Linda fnittrade till.
”Så fort du sitter tyst en stund och sen rodnar så vet jag att du tänker på Daniel, Linn.”
”Käft”
Jag kunde inte låta bli att le. De kände mig bättre än vad jag gjorde. De visste alltid vad jag tänkte på och vem jag tänkte på. De enda människorna jag litade på.
”Han är gudomligt snygg, Linn, så jag klandrar dig inte.”
Rebeckas ton lät respektfull. Som om hon försökte visa sig mognare än Linda som fnittrade hela tiden.
Jag kände hur kinderna började glossa.
”Jag är inte intresserad av honom…” förklarade jag och försökte låta lite seriös, även om jag misslyckades med det. ”Han är helt enkelt bara… snygg…”
”Och het och sexig och ett riktigt kap…” avbröt Linda och skrattade och gav mig en snabb kram. ” Vi vet. Och vi ska para ihop er två. Det har vi bestämt, Rebecka och jag.”
Jag försökte opponera mig mot deras absolut idiotiska och pinsamma idé men gav upp då de började ropa och tjoa mitt och Daniels namn högt, man fick inte en syl i vädret. Jag fick vara glad över att vi satt inomhus, i Lindas rum och inte var i skolan. Jag fick vara glad att det var just Rebecka och Linda som visste om min hemlighet, att jag var förälskad, totalt nerkärad och galen i Daniel. Skolans utan tvekan snyggaste kille. Men han skulle aldrig bli min, det visste jag. Hans svarta snygga hår och de svarta smala stuprören han alltid bar gjorde mig knäsvag vid blotta anblicken. Jag var besatt. Hur jag nu kunnat bli det genom bara att ha sett honom med ögonen.
”Hur gick det idag, Linda?” sa jag plötsligt i hopp om att kunna byta samtalsämne smidigt.
Linda tittade upp. Såg stelt på mig och öppnade de torra, igenklibbade läpparna för att säga något.
”Du menar..?” började hon.
Jag nickade.
Blicken blev med ens extremt sorgsen. De nötbruna ögonen slokade och jag ångrade för ett ögonblick att jag dragit upp hela historien, men jag visste att hon behövde prata om det. Och jag ville lyssna.
”Linda gumman…”
”Begravningen var skit.” Linda pillade på fransen på örngottet och hade blicken riktat nedåt. ”Alla grät. Jag grät. Sån jävla dålig stämning. Ville ta farväl på ett annat sätt.”
Rebecka och jag lutade oss fram för att ge henne en värmande kram. Linda tog ett hårt och angeläget tag om oss, naglade fast sig i våra ryggar.
”Jag saknade er då” snyftade hon. ”Kände mig så jävla ensam.”
I tio minuter satt vi så. Vi tre, omfamnandes varandra. Vi tre var tillsammans. Vi tre var bäst. Bästa vänner och ingenting skulle övervinna oss. Jag älskade dem, de älskade mig. Vi var oskiljaktiga.
”Tack” viskade Linda med gråten i halsen och släppte plötsligt taget om mig och Rebecka. ”Tack för att ni finns.”
”Vi är inte oss själva utan dig, Linda” sa Rebecka och klappade henne vänskapligt på ryggen. ”Klart vi ställer upp då det kör ihop sig.”
Jag log blekt.
”Film?” sa jag kort. Ett försök att muntra upp alla.
Det var tyst ett ögonblick. Jag och Rebecka mötta varandras blickar, sedan tittade vi på Linda, väntande på ett svar. Först såg hon lika vemodig ut som hon gjort ögonblicket innan, men helt plötsligt brast hon ut i ett strålande lekfullt leende.
”Orlando Bloom - here we come!” skrek hon lyckligt och sprang fram till en hylla och letade fram första Pirate of Caribbeanfilmen och satte på dvd:n.
Rebecka och jag skrattade lite åt Lindas humörsvängning och åt den kick av entusiasm hon kunde få så lätt. Det var så lätt att få henne glad igen. Kanske var det för att det var så hon var, hennes personlighet, att hon kunde gå från rosenrasande till lycklig på bara en sekund, eller för att det var just Rebecka och jag som var med henne just då.
Filmen intresserade mig inte alls. Jag hade aldrig varit ett stort fan av filmer. De var dryga och så overkliga att min intressebarometer för film stod på noll. Istället satt jag och tänkte medan piraterna slogs på tv:n. Jag tänkte på mig själv, jag tänkte på livet. Trots att jag och mina bästa vänner satt och kollade på film, som jag inte tålde, så var det i de här stunderna jag älskade livet. När jag obehindrat kunde umgås med de människor jag älskade mest. Jag njöt av tiden då filmen rullade på. Linda och Rebecka visste nästan allt om mig och jag visste nästan allt om dem. Det spelade ingen roll om jag aldrig kunde få Daniel, för vem kunde jag sakna om jag hade Rebecka och Linda?
Mina tankar avbröts av att det vibbade till i min ficka. Troligtvis ett sms.
Från: Mamma
Dags att komma hem nu? Farmor sa att du inte kommit hem än. Kram Mamma
Jag suckade högt. Alltid denna oroliga mamma. Hon var så orolig att hon ringt och frågat farmor om hon kunde bo med mig i lägenheten då mamma åkte upp till Gävle för att hälsa på några släktingar. Nu var väl farmor orolig att jag inte kommit hem än. Skit också.
”Problem?”
Jag tittade upp mot Rebecka.
”Jag måste gå. ”
”Päronen igen?”
”Mm”
Linda såg bedrövad ut för ett ögonblick. Sedan log hon snabbt igen.
”Vi följer dig hem, Linn! Så slipper du gå hem i mörkret själv!”
Jag log tacksamt tillbaka.
”Tack. Ni förstår inte hur mycket ni betyder för mig.”
10 minuter senare hade vi kommit ut i friska luften. Mörkret omringade oss även om snön på marken lyste upp vägen där vi gick. Tusentals av ljus lyste välkomnande i alla fönster vi passerade och kylan svepte förbi i form av vindar som for genom hela staden och kylde ner allt och alla som vågade sig ut.
Snart kom vi fram till hyreshuset där jag bodde. Jag såg upp mot vår lägenhet, det lyste fortfarande så farmor hade nog inte gått och lagt sig än. Jag slog koden till ytterdörren och öppnade. Sedan vände jag mig om mot mina två frusna vänner som huttrade utanför.
”Hej då”
Min röst var vek och lät nästan sorgsen.
Vi gav varandra varsin lång kram.
”Hör av dig imorgon så kanske vi kan hitta någon fest att gå på eller något!”
”Jag ringer dig då jag vaknat! Om vi ska på fest så måste jag köpa något nytt att ha på mig!”
”Eller så kör vi vanlig hederlig filmkväll. Jag dör att få se The Holiday och kunna dreggla över Jude Law.”
”Okej, men vi hörs av. Hej då!”
Jag gick de första trappstegen upp mot första avsatsen. Sedan vände jag mig om.
Rebecka och Linda stod utanför dörren, tätt intill varandra, tittandes upp mot mig genom glaset. De log mot mig. Rebecka med sina tunna läppar hoppressade mot varandra och Linda med sitt stora leende. Jag log svagt tillbaka och vinkade.
De började gå.
Jag väntade ett ögonblick. Sedan gick jag ner de få trappsteg jag nyss gått upp för. Ställde mig precis innanför ytterdörren, öppnade den lite på glänt.
Jag kunde fortfarande höra deras avlägsnande steg mot den frusna snön. Då jag var säker på att de var utom synhåll gick jag ut igen. Ut i kylan. Ut mot friheten.
Jag kastade en snabb blick i min handväska om jag hade allt.
Det hade jag.
Sedan begav jag mig ut. Ingen visste. Ingen visste någonting alls. Jag log för mig själv då jag halvsprang ut i skogen på väg mot mitt mål. Det här var min hemlighet.
Kylan som trängde sig igenom mina svarta uggs kändes inte. Inte heller frosten som bet i mina kinder eller de iskalla vindarna som smekte mina jeansklädda ben. Det kändes som om jag var på väg mot himmelriket. Som en hoppfull fristad. Jag var inte levande längre, inte en levande människa. För jag sprang mitt sista lopp där målet låg i en annan dimension.
Jag var där snart. Platsen som skulle skildra helvetet på jorden. Befolkningen skulle se den värsta tortyr en 15-årig tjej är benägen att göra alldeles självmant mot sig själv. Få se självhatet sprudla i den djävulusiska scen som skulle spelas upp. Det skulle bli den värsta skräckfilmen någonsin. Allt skulle vara så ofattbart, ingen skulle någonsin förstå hur jag kunnat behandla mig själv så. För aldrig hade någon känt mig komplett. Aldrig hade någon sett den ångesten jag bar på.
Jag sprang mot lyckan, jag sprang för döden. Jag sprang, för det var det enda som gav mig något hopp.
En dag senare
Linn, 15, försvunnen. Hade varit tillsammans med kompisar på kvällen.
Alla: ”Hon måste ha blivit bortrövad”
Två dagar senare
Har någon sett Linn, 15? Sågs senast gå in i hyreshuset där hon bor. Alla förtvivlade.
Tre dagar senare
Vännerna såg Linn gå in. Men hon kom aldrig hem. Där försvinner spåren.
Fyra dagar senare
Inget spår efter Linn, 15.
Och allt de läste i tidningarna, på nätet och hörde på nyheterna var bara en cyberkyss av ondska och panik av vad de skulle få fem dagar senare. Jag skulle göra deras mardrömmar, de hemskaste förutseendena och ondskan verklig.
Fem dagar senare
Linn, 15 hittad död vid öde industriområde utanför Växjö.
Vänner och familj förtvivlade: ”Det mest ofattbara som hänt.”
Polisen tror inte att något brott ligger bakom dödsorsaken.
*
F ick inspiration av ett riktigt fall här i Sverige. Dock har min oneshot inget med den historian att göra, det vill säga - min historia är påhittad, den är inte sann. Fick bara inspiration av den verkliga berättelsen. Lev väl.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Claura - 23 aug 10 - 20:47 | | riktigt fin spännande text! jag önskar jag kunde skriva så bra. :) | | Maadelen3 - 7 mar 10 - 14:48 | OH så bra som bara du kan skriva alltså herregud!
du är så himla himla bra att det inte är riktigt klokt och jag är sjukt avis på dig! :o
DÄRME BASTA! :o
:D :D <3 | | NeMriA - 6 mar 10 - 19:29 | men Kurt D: när ska du ge mig lite av din talang, ha?
jag vill kunna skriva oneshots som du ._.
den här var hur jävla bra som helst för att vara ärlig, ugg <3 | the-rose - 6 mar 10 - 19:01- Betyg:  | | asbra berättelse, tyckte om den skarpt och du skriver otroligt bra ;) | | gbg_95 - 6 mar 10 - 18:43 | Jag tappade bokstavligen andan när jag såg att du hade lagt ut en ny oneshot.
Gud alltså, jag kan inte skriva med ord hur mycket jag älskar dina verk, helt ofattbart och så jävla otroligt! Och den lilla stycken i kursiv där på sist...så jävla vackert och sorgligt. <3
Älskarälskarälskar dina oneshot, som sagt otroligt skrivet! <3 |
|
|
|
