På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Förbjuden kärlek Del 14:

Jean tittade häpet på Kribbe med stora ögon och öppen mun.
- Menar du att du ska sommarjobba i Stockholm och att du ska gå gymnasium där. Du sa inte heller att du skulle börja på gymnasium!, fick hon fram. Jag trodde du skulle börja nian eller åttan eller vadsomhelst! Att… att…
- Ta det lugnt, log Kribbe. Jag hoppades att du skulle fatta det. Inget illa ment.
- Men du har ju just flyttat hit! Det blir konstigt om du flyttar tillbaka till Fjollköping efter några månader! Eller veckor! Eller bara dagar!, klagade Jean.
Kribbe lade armen om henne och klappade henne på axeln. De satt i Jeans kök och drack varm choklad – trots värmeböljan – samtidigt som Kribbe berättade hans framtidsplaner om att flytta tillbacks till Stockholm.
- Vi träffas ändå, tröstade han sedan. Du kan komma ner till mig på loven så kommer jag till dig på mina lov.
- Kommer våra lov att vara samtidigt?, frågade Jean.
- Tror inte det, svarade han och skakade på huvudet. Bara sommar!
- Jag tänker inte komma ner till dig för att se dig göra läxor!, fnös Jean. Och jag vill inte tvinga dig sitta och titta på då jag gör det!
- Inget hindrar oss att vara med varann nu fastän vi båda går sista veckorna innan sommaren!
- Men nu så har vi inge mycket läxor och dessutom så… ja, det är bara en vecka innan skolavslutning!!
Kribbe blev tyst och sneglade ner i backen.
- Vad är klockan?, frågade han sedan plötsligt.
- Vad fan! Är klockan allt du bryr dig om?!, utropade Jean och flög upp ur stolen och kom på sig själv med att stirra på klockan. Den är snart fyra…
Hon satte sig ner igen och lutade huvudet i handflatorna.
- Då måste jag gå, suckade han. Jag måste möta min kusin på sjukhuset.
- Varför då? Är han sjuk eller skadad?, frågade Jean lite fundersamt.
- Nej, hans morsa…, började Kribbe men stoppade. Ja, hon har lite problem… ähum, om du vill får du säkert följa med!
Jean ryckte på axlarna.
- Går denna ”kusin” på vår skola?, frågade hon sedan lite misstänksamt.
- Jaa, men jag tror inte du vet vem han är, svarade Kribbe och ryckte på axlarna. Följ med, då får vi vara me varann en liten stund till och dessutom så får du ju träffa min familj. Jag känner ju redan din!
Jean var tyst en stund och funderade. Hon vill i och för sig veta vilka släktingar han hade, men på nåt vis var det något i henne som sa åt henne att inte göra det eftersom det då bara skulle bli problem. Men hon ville ju också vara så mycket med Kribbe innan han flyttade tillbacks till Stockholm.
Hon började komma på sig själv med att faktiskt ha känslor för honom.
- Ska du följa med?, frågade Kribbe igen efter en stund.
- Jag kan nog följa med, nickade Jean och ställde sig upp.
Kribbe log och tog tag i hennes hand.
- Du är otrolig du, log han sedan.

Yin satt irriterat och väntade på att Kevin skulle komma nån gång. Han hade säkert väntat i snart en timme! Kevin var inte bara lång, han var seg också. På allt. På läxorna, han var efter i skolan, han kom alltid försent, han åt segt. Han var otrolig. Och så hade han skaffat nån dum tjej också. Yin hade många gånger föreställt sig att Kevin skulle vara ihop med någon i hans klass, men visste att han absolut inte var det. Kevin hade själv sagt att han aldrig skulle bli ihop med en yngre tjej. Äldre tjejer är alltid ”mognare”. Vad han nu vill komma med det…
- Öh! Yinni ponken!
Yin tittade upp på Kevin. Men det var inte bara Kevin, utan hans tjej också. Först trodde han att han såg i syne, att hon bara hade hamnat där eftersom hon skulle undersökas själv eller letade efter sin morsa eller nåt. Men det var hon. Han hade inte glömt henne och han skulle aldrig göra det heller.
Hon såg lika förvånad ut som honom. På nåt vis uppstod en pinsam tystnad och ingen sa något. Inte förrän Kevin avbröt den.
- Känner ni varann på nåt vis?, frågade han och lade armen om Jeans axlar.
- Nja…, mumlade Yin. Vi går i samma klass…
- Vad bra!, log Kevin. Skulle vi hälsa på morsan din, då?
Ingen svarade. Yin hade inte riktigt hört frågan utan hans blick hade vuxit sig fast på Jean. Hon var söt. Näst intill snygg. Fast det vågade han inte påstå. För hon var inte modellsmal utan mer lagom. Hon var inte en planka utom en… vad skulle man säga? Nånting i alla fall. Men perfekt till figuren var hon nog och det vågade han i alla fall tänka.
Jag älskar dig. Yin visste inte vad som flög i honom då tanken dök upp. Han hoppades att han ”tänkt fel” och inte sagt nånting högt.
- Vad sa du?, frågade Kevin plötsligt.
- Va?
- Du sa nåt, muttrade Kevin lite surt. Var det ett ja eller?
- Jo’ra, svarade Yin och ställde sig upp. Jag blev lite förvånad bara över att ni var ihop. Du har ju aldrig dejtat yngre tjejer förut…

Jean tittade lite snabbt upp på Kevin med ett lite surt ansiktsuttryck samtidigt som hon körde armbågen i sidan på honom. Det hade han aldrig sagt nånting om. Men nu var han ihop med henne. Det var det som var det viktiga.
Hon följde Yin tveksamt med blicken. Var det Kribbes kusin? Säg att han bara jobbade på sjukhuset. Typ varje dag efter skolan eller nåt…
Men på nåt vis kunde hon skymta lite rodnad under hans gyllenbruna hud och de mörka ögonen såg väldigt tveksamma ut. Självständiga och iskalla Yin verkade så känslig plötsligt. Hon förstod honom inte. Ibland var han hård som sten och helt plötsligt (men bara ibland) så var han mjuk och lite känslig ändå.
- Rum 13, förklarade Yin och pekade upp mot korridoren efter att ha pratat med en sjuksköterska.
- Bra, nickade Kribbe och klappade Yin på axeln. Ska vi gå då?
- Jaa, mumlade Yin och började gå samtidigt som han sneglade bak mot Jean.
Jean visste att han inte ville att hon skulle vara där. Att hon skulle skvallra om Carina. Kribbe hade berättat om hennes problem och det, men inte nämnt namn, på vägen till sjukhuset. Nu föll allting på plats.
Hennes pappa hade inte fått tag på Carina på flera veckor och ingen hade varit hemma heller för den delen.
- Kribbe! Jag kom på att jag måste gå!, ropade Jean och stannade. Förlåt!
- Nej, nej, svarade Kribbe. Säg inte förlåt! Jag förstår dig! Vi ses väl ändå?
- Jaa!
Jean vände och började gå mot utgången. Ärligt talat fick hon kalla kårar av sjukhus. Tanken på alla som dött där räckte och eftersom hon var rädd för att få nån äcklig sjukdom så brukade hon undvika sjukhus så mycket hon kunde. Hon gillade inte ens att gå till sjuksköterskan bara för att kolla löss eller ens be om en huvudvärkstablett.

Yin satt tryckt mot väggen bakom skolan och väntade på att Henry skulle komma. Ärligt talat hade Henry ändrat tid och plats minst tusen, så till slut hade han låtit Yin bestämma en plats och Yin hade förstås sagt kort och slätt ”Bakom skolan”. Sen blev det bara så. Yin visste inte om han skulle vänta sig ett slagsmål eller bara lite ”muck”.
Det var mitt under sitt tänkande som han fick syn på Henry komma trevande bakom hörnet. Han såg lite nervös ut, precis som han sett ut hela dagen. Yin förstod att han inte kunnat ätit nånting eftersom man hörde på håll att hans mage kurrade.
- Tja, mumlade Henry lite nervöst då han stod nån meter från Yin. Jo, jag ville ju snacka… om du kan snacka vill säga…
- Jo’ra, svarade Yin och ställde sig upp.
- Ähum… vad bra…, svalde Henry och kliade sig bak på huvudet. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle prata om det här med dig. Eller berätta det. Men… ja, Amelia. Hon gjorde ju slut me mig förra veckan och… även om jag fick en förklaring så… jag fattar inte ! Eftersom…
- …du är mer än kär i henne?, frågade Yin och lade armarna i kors. Men hon är kär i mig.
- Ja, svarade Henry kort och tittade ner i backen. Men, alltså… är ni… ihop nu eller?
Yin var tyst en stund. På nåt vis så verkade Henry vara tio år igen. Blyg och nervös. Ja, han var faktiskt det då han var liten. Sen då han fyllde tolv så försvann allting och han blev ”vild och galen” kan man säga. Och ihop med Amelia förstås.
- Nej, sa Yin efter en stund. Hon är bara dum nog att inte ge upp mig efter att jag gjorde slut.
- Så ni har vart ihop?, frågade Henry och tittade upp. Alltså medan… hon och jag var ihop?
- Nej, innan, sommarn innan sexan, förklarade Yin och ryckte på axlarna.
Henry blev tyst och nu stirrade han bara på Yin. Yin visste vad han tänkte. Amelia hade alltid gillat Yin. Frågan var bara om hon inbillade sig eller…?
- Är du kär i henne då?, frågade Henry och tittade ner lite snabbt i backen igen.
- Nej, svarade Yin snabbt och självsäkert, det var han faktiskt säker på.
- Så bra…
Så blev det tyst igen.
- Är du kär i nån?, frågade Henry sedan.
- Nej. Det här samtalet leder ingenvart om du bara snackar om sånt, fnös Yin.
- Jamen…
- Nej.
- Ja, ja … men asså, Amelia. På nåt vis är jag bergis på att hon är ”The One”!, berättade Henry istället.
- Avslöja inte för mycket. Jag kan inget om sånt där, harklade Yin ur sig.
Henry ryckte på axlarna.
- Så länge du inte säger något så. Huvudsaken är väl att du inte är ihop med henne. Då skulle jag nog fått lov att göra ditt liv till ett helvete, gäspade Henry och kliade sig på armen. Men nu ska jag dra. Lektionen börjar väl snart.
Yin lutade sig mot väggen och ryckte på axlarna. Så fort Henry gått så drog han fram en cigg ur fickan och tände den med en tändare som för det mesta låg i hans jackficka. Ett bloss, sedan var han tvungen att gå.
Han skulle precis slänga ner ciggen på backen för att trampa på den. Det var då han fick syn på dom.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 12 sep 06 - 02:10- Betyg: