Kap 1: Virvelflickan |
Ramona satt med benen uppdragna på köksstolen och åt middag, petade i middagen var mer rätt benämning eftersom hon hade satt upp målet att inte äta lunch och så lite middag så möjligt för att svälta bort det där äckliga som lagt sig under hennes hud under senaste tiden, med de båda tvillingarna och hennes mor. Hon hade sprungit hela vägen hem från skolan några timmar tidigare och var fortfarande lite rödrosig efter den friska vinden som tilltagit under dagen. Fruktan pickade henne lätt på axeln samtidigt som hon petade runt ärtorna på tallriken med gaffeln, den som hade grönt skaft, det var hennes tur att ha den idag.
”Ramona, älskling, visst kan du sluta peta i maten, och sen så måste du inte se ut som katastrofen just slagit omkull dig”
Hon nickade och svalde den länge runtmalda tuggan, la ner gaffeln på bordet. Puttade till den så den hamnade i en perfekt linje med tallriken och kniven på andra sidan. Försökte le men moderns ledsna blick högg i magen. Så hon reste sig upp. Snabbt och våldsamt. Stolen flög bak och hon skrek, tvillingarna krympte på sina stolar och Ramona ville egentligen bara gråta, hon var inte arg, visste bara inte hur hon skulle visa de rivande och bubblande känslorna utan namn. Med hårt sammanbitna käkar slet hon åt sig tallriken och sina bestick. Drämde ner dem i diskhon, för en sekund trodde hon att allt skulle gå sönder. Krossas precis som hon, men de höll.
”Vad är det för fel på dig Ramona, du kan inte göra såhär, se på tvillingarna, de vågar ju inte röra på sig!” skrek Lisbeth och gjorde en utfallande armgest mot hennes två yngre systrar. Ramonas armar föll ut med sidorna. Tårar rullade sakta ner för kinderna och två små råttor kilade i hennes bröst.
”Jag, jag…” snubblade hon fram, hennes mamma tittade uppgivet på henne och hon kände bara hur värdelös hon var. Hur värdelös kunde man bli, såg hon inte vad hon gjorde med familjen, med sina älskade syskon. Sina älskade syskon som inte hade någon plats i hennes lilla hjärta. I sitt hjärta. Hon tittade än en gång på modern och de två rädda små flickorna vid borde, så vände hon sig snabbt om och rusade ut i hallen, tog skorna i händerna och slängde upp ytterdörren. När Ramona inte visste hur hon skulle hantera saker, de blev för tunga och allt gungade, flydde hon fältet. Flydde fältet, för det var lättare att göra än hantera motgången som tonade upp sig. Allt var lättare att hantera på kort, än lång sikt.
Hon stannade upp när hon hörde dörren smällas igen bakom henne. Sjönk ihop på golvet utanför, knöt på sig skorna och andades några djupa andetag. Ingen glitterluft här inte, konstaterade hon bittert. Grått, grått, grått. Det gråa fyllde hennes lungor och spred sig ut till alla hennes artärer. Hennes kropp smälte ihop med allt annat runt om. Grått. Grått. Grått. Det krälade ormar i hennes mage och ugglorna hoade i bröstet, det vibrerade och ekade i hennes bröstkorg. Snörvlande reste hon sig upp och stödde sig mot väggen då hon gick ner för trapporna. Det luktade unket i den smala trappuppgången och det kunde skönjas en svag doft av urin bakom tvättmedel från en halvöppen dörr ner mot tvättstugan i källaren. I huvudet hade pulsen börjat dunka lite hårdare, och kroppen kändes tung. Hon sköt upp entréporten och klev ut i den friskt blåsande skymningen. Gatan var tom och några ensamma löv blåste över vägen. Hon var som lövet som flög omkring. Virvlande omkring i luften, kastades fram och tillbaka, ruttnade tillslut bort.
”Virvelflickan” viskade hon tyst och knöt en näve, sedan skrek hon. Högt och hest letade sig ljudet fram mellan husen. Hon fick ett ekade skrik till svar.
Från hallen skrattade tvillingarna och en jacka föll i golvet, Ramonas mor skrattade hon med, föste in barnen i sovrummet. Ramona stängde tungt dörren in till hennes rum. Väggarna stank sorg och taket andades lycka, spottade ut ångest över hennes kläder. Klibbigt och stickigt, klamrade fast sig och lossnade inte i tvätten. Hon snurrade runt ett varv. Drog av sig tröjan och kastade den på en stol. Krängde av sig sina tights och lämnade dem direkt på golvet nedanför spegeln. Spände ut och drog in magen, klämde och drog i underhudsfettet. Hon rufsade till håret. Blont, näst intill kritvitt, kort. Fingrarna följde den labyrint som hennes överarmar och lår blivit. Vita och rosa väggar kors och tvärs. Inga röda, spröda, ojämna denna dag, inte denna vecka, inga nya ärr skulle tillfogas. Hon vände sig från spegeln. Mitt på den obäddade sängen låg hennes nattkläder. En svart för stor t-shirt som varit hennes pappas då han fortfarande fanns med i bilden. Den bilden hade drastiskt förändrats då hennes pappa stuckit med sin nya kvinna. Efter det hade han inte hört av sig till dem igen, eller han hade inte hört av sig till henne i alla fall. Hon förstod när hon blev äldre att hennes mamma måste ha haft kontakt med hennes pappa, för lite drygt ett år efter kom tvillingarna. ”Otrogna jävel” hade hon hört sin mamma skratta med underton av vrede när hon och en väninna tagit sig en flaska vin då hon varit lite yngre. Visserligen hade hon inte vetat precis vad ”otrogna jävel” betytt, men förstått att det var något dåligt, och att det var hennes pappa som gjort det dåliga. Om det var mot hennes mamma eller den där nya kvinnan visste hon inte, men det gjorde henne sak samma, han var borta ändå och hon ville inte ha någon kontakt med honom. Hon var besviken på honom och han skickade inte ens en present när hon fyllde år. Någon gång om året kunde hon få några tusenlappar i ett kuvert. Det var hennes pappas sätt att godgöra henne hade hennes mamma sagt sarkastiskt. Tvillingarna fick ingenting, han kanske inte ens visste om att de fanns. Hon gick fram till sängen och plockade upp den svarta t-shirten. Fort Knox stod på den, det var tydligen någon typ av souvenir t-shirt från när han varit på någon jobbrelaterad resa till USA. Långsamt drog hon t-shirten över huvudet, lät det svarta tyget dölja labyrintväggarna på hennes lår och armar. Just som hon skulle till att lägga sig ner i sängen knackade det försiktigt på dörren. Genom dörröppningen tittade Ramonas mamma in med ett osäkert trevande leende. Hon tyckte synd om sin mor, hon hade aldrig gjort något för att förtjäna ett barn som henne, så hon försökte le tillbaka.
”Hej älskling, jag ville bara se efter att du fortfarande levde” sa hon lite skämtsamt, men det enda som Ramona kände var de omedvetet anklagande orden som skar genom henne och fick blodet att försvinna från huvudet så hon blev lika blek som ett lakan i det dova ljuset från lampan i fönstret, Ramonas mamma måste ha sett hur fel det blev så hon försökte försiktig igen att skapa någon typ av kommunikation med dottern ”det blev som, inte så lyckat vid middagen och jag har inte hört av dig sen dess tänkte jag”
”Jo, jag lever väl, och det är, typ lugnt, jag borde, ja” stakade hon sig fram, kliade sig i huvudet och tittade på mammans ansträngda leende.
”Hade du tänkt lägga dig nu eller?”
”Jo, jag hade väl tänkt det, är ganska, trött” fortsatte hon med samma osäkerhet. Det hade de senaste åren varit väldigt kärvt mellan dem och normala konversationer som denna var mycket ovanlig, Ramona visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till moderns försök att närma sig. Lisbeth sköt upp dörren ytterligen lite för att kunna kliva in och Ramona tog två aktsamma steg fram mot kroppshyddan som sakta närmade sig. Båda sträckte stelt ut armarna och fångade in varandra i en kall lögn vackert påhittad av mor och dotter.
”God natt då” sa hon och lösgjorde sig utan problem från Ramona och gick med hastade steg ut genom hennes dörr. Handfallen stod Ramona kvar och tittade efter moderns skugga som snabbt stängde igen dörren. Stängde igen dörren mellan deras två världar igen, låste den och försvann. Ensam stod hon än en gång kvar på golvet. Hon drog en djup suck och tittade ner på golvet, det var ett ljust plastgolv som skulle likna trä. När hon varit yngre hade hon ofta letat efter figurer i sträcken och märkena efter de egentligen aldrig existerande grenarna. Hon vände sig om och log mot spegeln, en stel grimas på utsidan, det var sådant människor ville se, stela grimaser från döda ögon. Hon knackade ovanpå tröjan, där hjärtat satt. Visserligen visste hon att det var ben som hennes fingrar slog i, men hon hade börjat övertyga sig själv om att det var hjärtat hennes kalla fingrar stötte i, för hennes hjärta var gjort av sten och tankarna av regn. Det regnade i hennes huvud, det var därför hon grät så ofta, för vattnet i huvudet rann över, droppade ner på golvet.
”Dropp, dropp” formade hon sina läppar och två tårar lämnade hennes haka.
|
| Kommentarer | | solfie - 3 okt 11 - 19:46 | | Du har en enorm talang. Sluta aldrig att skriva, kan du lova mig det? |
|
|
|
