På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

(M/M) I varje andetag - kapitel 37

Ännu en gång har det tagit oförlåtligt lång tid innan denna del kommit ut, men skolan har tagit upp en stor del av min tid och ja. Sedan har jag heller inte haft någon insperation till denna. Känner att jag bara vill få ett slut på historien. Men hur som haver. Här är kapitlet.
Och jag varnar er, det spårar ur lite grann och precis som alltid är det Guds/Kajsas/Haleys fel. Eh. Ja.
Läs, människor, läs!

Kapitel 37

”Alex mobil, det är Hugo”
”Jag vill prata med Alex, ge honom telefonen”
”Han har inte tid just nu”
”Men jag måste prata med honom”
”Ifall du väntar några sekunder så får du göra det”
”Visst”
”Vad är det du vill prata med honom om den här gången?”
”Jag måste få berätta en sak”
”Jasså, vad då för sak?”
”Det har inte du med att göra”
”Du är otrolig och nu kommer Alex”
”Bra”
”Ja, det är Alex”
”Efter det att vi lade på sist kom jag på-”
”Sluta!”
”Nej, lyssna, jag kom på att jag inte vill att du ska försvinna ut mitt liv”
”Nähä?”
”Nej, för jag tycker alldeles för mycket om dig för det”
”Du har då ett konstigt sätt att visa att du tycker om mig”
”Jag vill helst av allt få dig tillbaka, men jag har nu insett att det är en omöjlighet, men då kom jag på att det är bättre att vara vän med dig än ingenting alls”
”Vem har sagt att jag vill vara ens vän med dig?”
”Snälla Alex?”
”Nej, hej då! Lämna mig ifred!”

*

”Skulle han komma hit?”, frågar Christoffers mamma och ser på honom medan han placerar ut tre tallrikar på bordet.
”Yes, det skulle han göra”, svarar han med ett leende och går vidare till att greppa rätt antal knivar och gafflar ur besticklådan för att några sekunder senare kunna ge dem en plats vid det snart fulla bordet.
”Vem ska komma?”, undrar Julia, som just stigit in till köket och som nu slår sig ner på den ena stolen, med benen i kors. Att få den flickan att sitta normalt på en stol är och kommer förmodligen förbli en omöjlighet.
”Alex.” Han sätter ner två bruna underlägg av kork mitt på bordet så att hans mor ska kunna ge de två kastrullerna, vars innehåll råkar vara potatis och någon slags köttgryta, ett nytt, tillfälligt hem.
”Aha, din pojkvän med silverögon”, konstaterar hon och han vänder sig chockat om mot henne.
”Vad?” Tydligen uppskattar hon inte den stirrande blicken hon får av honom, inte utan förklaring i alla fall.
”Nej, det är bara det att jag brukar tänka på honom som min silverögonpojke, just för att hans ögon vid rätt sken skimrar i silver”, svarar han. En svag rodnad sprider sig över hans kinder då både Julia och deras mor ser på honom med ett leende.
”Jag känner att jag skulle vilja göra något töntigt fangirl-skrik, men jag hoppar det och säger istället att det där var läskigt sött”, skrattar Julia.
”Vad är det med mig som gör att folk får lust att skrika?”
”Vad då? Vem är det som också fick lust att skrika då? Fast okej, med tanke på hur du ser ut så förstår jag ju att folk skriker”, flinar hans syster retsamt.
”Ha-ha, skitkul. Nej, men jag sa n sak till Alex och han reagerade på ungefär samma vis som du.”
”Ifall ni har förståelse för att jag avbryter erat fina samtal, så tänkte jag informera er om att maten är klar nu. Med andra ord kan du sätta dig ner, Christoffer”, säger hans mor och tittar menande på honom där han står som ett annat pucko rätt upp och ner mitt på köksgolvet.
Precis när han slagit sig ner på den mellanstora kökssoffan och lastat upp två gula jordväxande knölar, ringer det på dörren. I vanliga fall skulle han ha suckat högt och krävt att någon annan fick springa och öppna, men nu, när han vet vem det är som befinner sig utanför i kulan, så gott som hoppar han upp ur soffan och i princip rusar ut till hallen med de två kvinnliga varelsernas skratt bakom sig. En snabb blick i spegeln som sitter på väggen och han kan konstatera att hans hår ser för jävligt ut där det står åt alla håll och kanter på ett osnyggt sätt, men han kan inte bry sig mindre. Inte nu, när han om några få sekunder ska få andas in doften av sin silverögonpojke.
Efter lite snabbt fibblande med det ständigt krånglande dörrhandtaget, öppnas dörren och istället för den bli en av världens finaste människor synlig.
”Hej”, ler Christoffer och gör en menande rörelse med ena handen mot Alex som visar att den sistnämnda får kliva in i huset.
”Hej.” Skosnören blir uppknutna och två läppar möts.
Efter vad som känns som alldeles för kort tid, släpper Chistoffer taget om sin pojkvän och låter istället sina ögon studera honom in i minsta detalj. De tajta grå jeansen sitter perfekt över hans smala ben och precis som så ofta har pojken två strumpor i omaka par; den ena i den upplysande färgen limegrön och den andra i enkel svart. Överkroppen pryds av ett vitt linne och över det en uppknäppt grön- och svartrandig långärmad skjorta. Det blonda håret är, liksom Christoffers, inte tillfixat där det ligger platt runt huvudet och en snabb blick in i hans ögon talar om att ljuset i hallen är i rätt sken för att ge silverögonpojken rättvisa till sitt hemliga smeknamn.
”Du tycker om att ha skjortor på dig va?”, flinar Christoffer då han många gånger lagt märke till att hans pojkvän helst av allt verkar vilja bära just den typen av kläder.
”Japp, jag älskar att ha skjortor. Det är gud gåva till folket, fast guds gåva till folket är i och för sig IsakochMikael, men i alla fall.”
”Och vad är IsakochMikael?”, undrar den mörkhåriga filuren, uppenbart förvirrad.
”Snälla säg att du skämtar?!” Christoffer skakar leendes på huvudet, road av sin pojkväns hysteriska fråga.
”Okej, då måste jag med andra ord ta och berätta för dig vad IsakochMikael är för något. Man kan nämligen inte leva ett helt liv korrekt ifall man inte har blivit tagen av kraften i IsakochMikael. Känner du till internetsidan dikta.se?”, frågar Alex och ännu en gång skakar han på huvudet, vilket gör att ett upprört skrik lämnar ljustottens läppar. ”Herregud, du vet ju ingenting människa. Vad är det för konstig varelse jag blivit tillsammans med? Hur som helst så är dikta en sida där man, precis som namnet antyder, kan skicka in sina dikter och läsa andra människors dikter. Man kan även skriva noveller och berättelser och sådant tjafs.
IsakochMikael råkar vara en historia skriven av den legendariska Haley, okej, hon kanske inte är legendarisk, men hon är i alla fall Gud, pågrund av att hon skriver som en enbent grönhårig kalkon och nu låter det ju som om att en enbent grönhårig kalkon skriver väldigt dåligt, men det är nämligen tvärt om. Enbenta grönhåriga kalkoner skriver bättre än allt annat och ja, därför är hon Gud. För hon skapade IsakochMikael.” Christoffer kan inte göra annat än att le brett åt sin pojkväns förvirrande babbel, samtidigt som han blir medveten om att eftersom Alex reagerar just på det här viset, så måste detta IsakochMikael vara något som har betydelse för honom. Saker som betyder något för Alex, gör det gör Christoffer med och det är därför han fortsätter att lyssna, trots att hans mage skriker efter maten som står vid bordet.
”I alla fall så är IsakochMikael en historia uppdelad i tre delar; Friendship, only worse; Love is not enough och Far away, so close och den handlar om Mikael, som är en tönt och som i evigheters evigheter gått och trånat efter Isak, en skitsnygg varelse. Hur som helst så börjar Isak prata med Mikael och det enda leder till det andra och vipps så träffar Isak Mikaels föräldrar för första gången och efter det kommer en knäböjande scen med tillhörande hårda saker så att säga.
Du måste verkligen läsa historien, men med tanke på att Haley är en bitch som tagit bort allt IsakochMikael-material från dikta, så kan man inte läsa historien där längre. Men tur för mig och speciellt tur för dig så har jag allt utskrivet på papper och dem papperna ligger i en grå plastmapp. Nästa gång du kommer hem till mig ska jag tvinga dig att läsa några scener”, avslutar Alex och ler mot honom.
”Visst, det ska jag, men nu kanske vi kan gå in och äta? Jag råkar nämligen vara väldigt hungrig.”
”Oj, du satt och åt när jag kom?”, undrar Alex och tittar på honom med ett litet generat leende.
”Jo, jag skulle precis börja äta, men kom nu. Nu skall du få träffa min käre mor”, ler Christoffer och tar Alex i handen samtidigt som han styr deras steg in till köket.
Det går inte att missa nervositeten som fyller Alex kropp, för hela han utstrålar nervositet och faktum är att Christoffer förstår varför. När han själv skulle träffa Alex föräldrar var han nervös, så han antar att hans pojkvän reagerar på samma sätt. Det är ju inte precis som så att man inte vill bli accepterad av sin älsklings förälder.
”Hej, du måste vara Alex”, säger Christoffers mamma och ler mot hans silverögonpojke. ”Jag heter Helena och är Julias och Christoffers mamma”, fortsätter hon och sträcker fram handen mot Alex, som fattar tag i den och avfyrar ett leende.
”Christoffer, ta fram en tallrik till Alex. Han kanske också vill ha mat?” Vid den sista frågan vänder sig Helena om mot Alex, som nickar, vilket betyder att den mörkhåriga pojken bara kan resa sig upp ännu en gång för att ta ner ytterligare en tallrik med tillhörande bestick. När han slår sig ner igen och tittar runt bordet där han ser sin mamma, sin syster och sin pojkvän kan han inte göra annat än att le. För det är precis såhär det borde vara. Det är nästintill perfekt.

Och vaddå? Grå plastmapp till IsakochMikael-pappren? Skulle någon annan än Alex ha det? Neeej, visst inte. Inte alls. Jag skulle ju definitivt inte ha det *flina*
Och ja, slutet sög totalt med det är sak samma. Går inte att få bättre. Inte nu. Inte för mig.
Men vi får väl hoppas på att ni kanske lämnar en kommentar eller två så att ett till kapitel kan dyka upp någon gång i framtiden. Hejhopp.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

WalkingTheDemon - 4 mar 10 - 07:12- Betyg: