*~*~läs om du orkar. |
Hennes stripiga brunröda hår hängde ner framför hennes iskalla ögon. Dom var riktade
mot hjärtat som dunkade innanför hennes bröstkorg. Allt hon hörde var dess dunkande.
Dunk.. dunk.. dunk. Svetten rann nerför hennes hals och nacke. Hon kände spänningen i luften,
men inte stanken som omringade henne. Händerna som hon satte hårt mot bröstkorgen var alldeles klibbiga
av vad visste hon inte. Inte heller försökte hon anstränga sig att förstå.
Hon spände bara ögonen på bröstkorgen och lyssnade på sitt hjärta. Med några försiktiga rörelser försökte hon ställa sig upp
men ramlade igen, hon undrade varför hon fortsatte att försöka resa sig upp när hennes öde var tydligen att falla.
Något drog ner henne under jordens yta varje gång. Långsamt hade hon börjat vänja sig vid positionen
hon befann sig i. Återigen stördes hon av sitt enda sällskap - hjärtat som dunkade i takt.
Hastigt vände hon bort huvudet när hon såg sina naglar göra märken på hennes hud. (som om hon inte hade nog med märken?)
Varför gör du mig så illa frågade hjärtat den svaga flickan.
Hon svarade; jag vill ju bara veta om jag lever.
|
|
|
|
